Den brittiske poeten Simon Armitage förenar Ted Hughes naturkänsla med sketchlik Monty Pyton-humor i novell-lika prosadikter. Ingenstans verkar människan mer ensam än i denna hisnande diktsamling. En ballongförsäljare säljer sin själ för ett andetag i Bombay, och Armitage ger oss en senkapitalistisk tidsbild.

Bristen på autentiska upplevelser skildras med sprakande energi. Vi är bara en googlesökning från de mest bisarra fakta och ändå hjälplöst isolerade i okunskap och galopperande narcissism.

Ma är en böljande sorgesång över våld och lidande i denna vandring genom världen och alfabetet. Ma är Ida Börjes största satsning där hon tagit sin diktning till en ny nivå. Poetens blick färgas av förlusten, det genomgående verbet är ”fanns”, istället för ”finns” som hos den stora diktarkollegan Inger Christensen, vars systemdikt Alfabet ligger som en dov celloton under Ida Börjels världsbeskrivning. Bättre blir inte svensk samtidspoesi. Det är gnistrande vackert, drabbande och oförglömligt.

Kan en doktorsavhandling vara passionerad? I sin doktorsavhandling om skrivandet som motstånd, ansvar och tid går Mara Lee direkt till det som bränner. Avhandlingen vill placera sig i smärtpunkten och gör så med tankar kring den skrivande, litterära praktiken. Här möts feministisk och postkolonial teori ur det skrivande subjektets synvinkel. Mara Lee skär klarsynt och gnistrande genom identitetspolitik och vithetsdebatt. Mitt exemplar är buckligt av alla understrykningar av lysande formuleringar.

Sara Danius originella begåvning ligger i att hon lustfyllt poängterar ofta förbisedda men betydelsebärande detaljer i liv och litteratur. På så vis skärps även vår blick, och både världen och litteraturen tycks större. I denna välskrivna och underhållande essäbok möter vi bland andra Proust, Thomas Mann och Strindberg, men också Virginia Woolf och Djuna Barnes på ett nytt och fräscht sett. Och vi möter också Sara Danius som ger glimtar av en okonventionell uppväxt och vägen till Svenska Akademien.

Mikrokosmisk roman från 1989 om Jordens gradvisa undergång, lika tung som den jättelika uppstoppade blåval som baxas genom de långa, vindlande meningarna. Ungersk prosakonst när den är som bäst och mest krävande, vilket säger en del för dem som läst (eller försökt läsa) Péter Nádas parallella historier och Péter Esterházy motsägelsefulla släktkrönikor. Insatsen är stor, men utdelningen ännu större. Romanen har filmatiserats av Béla Tarr, som Krasznahorkai arbetat med sedan 1980-talet.

Det hör inte till vanligheterna att den främsta litterära utmärkelsen i Frankrike tilldelas en debutant. Men ”Den franska krigskonsten”, för vilken Alexis Jenni belönades med Goncourtpriset 2011, är heller ingen vanlig roman, och den nu drygt femtioårige författaren och biologiläraren ingen duvunge. Det är en roman som förtjänar många stora begynnelsebokstäver på det sätt amerikaner brukar använda dem. Det är: Den Stora Franska Romanen Om Det Koloniala Arvet.

86 fotnoter till en osynlig text om författare som inte skriver. Som i likhet med kopisten Bartleby i Herman Melvilles novell säger: ”Jag skulle helst slippa.” Det är åtminstone vad fotnoterna handlar om. Vad den osynliga texten består av vet ingen. Frågan varför en författare skriver brukar ge de mest förutsägbara och tradiga svar. Skälen till varför en författare INTE skriver visar sig å andra sidan öppna för oväntade och litterärt mer tacksamma perspektiv. Inte bara på litteraturen, utan på livet och dess underliga förutsättningar.

Efterlängtad översättning av Pynchons gåtfulla debutroman från 1963. Ett tillfälle att ropa ”äntligen!”, som nog aldrig kommer att infinna sig när årets nobelpristagare i litteratur tillkännages. Annars får akademiledamöterna skynda sig. Pynchon fyller 78 nästa år, och har lyckats hålla sig utanför radarn i ett halvsekel. Att han vägrade låta sig intervjuas redan vid debuten kanske var för att han var rädd för frågor om vad romanen egentligen handlade om. Som om han skulle ha någon aning. Svaret är som jag ser det summan av romanen.

Sjön i Elin Olofsons andra roman är både påtaglig och symbolisk. Den ligger i huvudpersonen Helenas barndomsby och den står för jantelag och förtryck i förfluten tid och i nuet. I framtiden, däremot, kan saker bli annorlunda. Helena har förlorat det mesta – jobb, kärlek, hopp – och Elin Olofsons roman om hennes nederlag har inget lyckligt slut, men kanske är det öppna slutet en lycklig början. Något nytt kan hända om Helena vårdar sin gryende insikt att kärleken varken är störst eller besegrar allt.

Att börja läsa "Venushår" är att ge upp sig själv till ett väldigt flöde utan att veta vart det kommer att föra. Så småningom visar det sig att Sjisjkins storverk till roman är sammanhållet och konsekvent. Livsöden vecklas ut, profetiska och filosofiska samtal utspinner sig, deliriska fantasier och realistiska skildringar av livsöden i 1900-talets Sovjet och Ryssland snurrar om varandra kring ett epicentrum av kärlek och död. Att Sjisjkin räknas till en av de stora samtida ryska berättarna förvånar kort sagt inte ett dugg.

I "Nyttiga människor” genomlyser journalisten David Qviström de senaste decenniernas migrationspolitik i Sverige och Europa. Hans reportage väcker samma gnagande fråga i läsaren som tycks ansätta honom själv: går det alls att upprätta ett regelsystem där människan och medmänskligheten överordnas, så länge vi drar upp gränser mellan oss själva och de andra? Några tvärsäkra svar levereras inte, däremot ett reportage i bokform som både har skyhög journalistisk halt och litterär lyskraft.

Liksom Hjalmar Söderberg skildrar Lyra Ekström Lindbäck ett litteratörernas Stockholm där språket svävar som snö i gatljus och den skrivande vet att hon är både utvald och utanför. Kärleken undflyr henne ständigt. Kanske är det begripligt eftersom hon reducerar den från en händelse i egen rätt till författarens bränsle och material. Det enda jag saknar i "Ett så starkt ljus" är omvärldsperspektiv, men Ekström Lindbäck är mycket ung och mycket lovande och så småningom, hoppas jag, kommer hon att zooma ut.

I våras turnerade den franske nationalekonomen Thomas Piketty världen runt med sin tegelsten Kapitalet i det 21:a århundradet - om hur och varför ojämlikheten ökar i världens avancerade ekonomier. Ungefär samtidigt, lite i skymundan, gav den svenske ämbetsmannen Per Molander ut en ganska kort bok som förklarade samma sak, fast elegantare och utifrån en svensk kontext. Ojämlikhetens anatomi konstaterar stillsamt att fördelningspolitik är nödvändigt.

Populära feministiska böcker om att vara kvinna (till exempel Caitlin Morans och Lena Dunhams) handlar idag oftast om hur man kommer över sina kroppsnojor, utforskar sex och slår sig fram som individ i ett marknadssamhälle. De är bra och roliga, men jag vill också gärna läsa om politik, systerskap, vänskap, föräldraskap och hur samhället skulle kunna se annorlunda ut, som i denna stökiga och briljanta "faellesbog" där tre danska författarjag i 40-årsåldern smälter samman till ett.

Sara Stridsbergs berättelse om svensk psykiatris historia lyser av ett gråvitt, mjölkigt ljus. Mentalsjukhusen var en del i folkhemsprojektet, och Stridsberg tar fasta på den utopiska tanken att alla underliga människor skulle få komma hem. Bokens Jackie längtar till Beckomberga och den intagne pappan Jim är betagande. Men övergreppen, skräcken och makten finns där som en fond. Inte minst i skildringen av sjukhusets allra sista patient.

Utmattningen över Hugo Rask-debatter och homogen medial hajp bör inte distrahera från det faktum att Lena Anderssons andra bok om förnuft och känsla är ännu bättre än "Egenmäktigt förfarande". Den handlar lika mycket om oförmåga att älska som om blind kärlek, den är full av intelligenta formuleringar som små debattinlägg, men är ändå en levande, sträckläsningsinbjudande och ytterst sorglig roman.

Kanske så många som 1 600 judar föstes ihop, slogs, förnedrades och brändes till slut inne i en lada i den polska byn Jedwabne den 10 juli 1941. Förövarna var inte i första hand de tyska ockupanterna utan de polska grannarna. Anna Bikonts bok om massakern är ett journalistiskt mästerverk. En skoningslös skildring av en av så många obegripligt grymma gärningar under Förintelsen. Men lika mycket en skildring av det öppna såret, av den eviga antisemitismen som lever och fortplantar sig också i dagens Polen och Europa.

Två Augustpris på två försök har gorillan Sally Jones kammat hem. Det är precis som det ska. Det Jakob Wegelius gör i denna 600 sidor tjocka äventyrsroman är nämligen något ganska fantastiskt. Han väcker den där rena oförfalskade läsglädjen där man dyker huvudstupa rakt in i berättelsen och slukar den så fort det bara går. Och han gör det inte bara hos barn utan också hos en hyfsat vuxen och läsvan människa som mig. Det var ett tag sedan sist och jag är bara väldigt tacksam för upplevelsen.

En parentes kanske, efter den brett uppmärksammade samtidsdystopin "The Circle". Men jag undrar om inte det här är Dave Eggers bästa roman hittills. Så koncentrerad och trogen sin form och sitt uppsåt. Hela romanen är skriven i dialogform. I samtalen mellan en kidnappare och en grupp kidnappade gestaltas en nästan allegorisk historia om makt och utsatthet, offer och förövare, samhälle och individ. Om det svenska förlaget inte sover som en stock bör den komma på svenska under nästa år.

Det är något frustrerande med att läsa Willy Vlautin. Hans romaner kan vara så på ytan redovisande, så avskalade på känslor och psykologi och så tröstlöst nedborrade i en trött och grå amerikansk småstadsverklighet. Och ändå blir det så bedövande vacker litteratur av det. "De fria" handlar om en Irakveteran, en sjuksköterska och en dubbelarbetande ensamstående pappa i en namnlös håla i Washington. Jag vet inte ens varför dessa karaktärer bara flyttade in och bosatte sig hos mig. Men de är kvar där än.

Berättarjaget befinner sig på en minnesstund över en avliden ungdomskärlek. Ami var en kvinna med många liv och snart nystas historien upp på klassiskt Östergrenskt vis: liksom slumpmässigt, elegant och lite snårigt. Men det är egentligen inte intrigen som är intressant. Det är de stämningar som Östergren frammanar. Jag kommer att bära med mig den kantstötta och sorgliga kärlekshistorien mellan Ami och berättarjaget länge. Liksom skildringarna av alla ljusskygga rufflare och svindlare i 1960-talets Stockholm.

I den tredje boken om hemmafrun Maj har det hunnit bli 1950- tal, barnen håller på att bli stora och Maj närmar sig medelåldern. Och medan samhället går in i en ny era, gör hon allt för att hålla vardagslivet i schack.

Det jag tycker mest om med Sandbergs porträtt är att Maj aldrig blir ett helgon. Tvärtom är hon för jävlig emellanåt, martyrisk och förtryckande. Åh, denna hemmafru med sina nystrukna dukar och hembakta sockerdrömmar: så beundransvärd och beklagansvärd. Mina dubbla känslor bär mig genom läsningen.

Falladas genombrottsroman Hur ska det gå för Pinnebergs? blev en bästsäljare som såldes i enorma upplagor när den utkom 1932. Det är en innerlig och fartfylld roman med ett persongalleri som nästan får mig att tappa andan.

I centrum står Johannes och Emma som försöker skapa sig en tillvaro i den ekonomiska krisens Berlin och måste vända på varje mark för att överleva med sin nyfödde son. Det enda de har är varandra och sin kärlek.

Återutgivningen av Falladas roman är en välgärning. Tiden har hunnit ikapp den.

Ove är notoriskt otrogen, han avverkar kvinnor på löpande band, helt utan samvete. När hans fru står och steker fiskekakor till barnen cyklar han i sporrsträck från jobbet för att hinna en snabbis med sin unga älskarinna.

”Hem till mig” är en sorglig bok, Ove är en katastrof. Men jag kan inte låta bli att känna för honom. Styrkan med Marsteins roman, förutom den utsökta prosan, är att hon är så hundraprocentigt lojal med sin berättare. De psykologiska förklaringarna och inlevelsen med kvinnorna får jag stå för själv.

Man kan höra Enrique Vila-Matas sucka över uttryck som Årets bästa böcker. Denne melankoliske spanjor är nämligen innerligt trött på allt som har med bestsellerism att göra. I fjolårets roman "Dublinesk" lät han en förläggare sälja sitt förlag i protest mot kommersialismen. I årets bok går han ett steg längre och behandlar i 85 miniessäer lika många författare som frivilligt sagt nej till litteraturen och försvunnit in i tystnaden. En djupt tänkvärd och bitvis komisk uppgörelse med bokbranschen.

Hanne-Vibeke Holst är i Sverige mest känd för romanerna "Kronprinsessan", "Kungamordet" och "Drottningoffret". Nu har hon skrivit en roman om sin far författaren Knud Holst. Han växte upp i ett fattigt lantarbetarhem på Nordjylland, blev en av fixstjärnorna på den danska 60-talsparnassen och slutade sina dagar alkoholiserad och i yttersta misär 1995. Hanne-Vibeke Holsts bok är ett gripande porträtt av en människa som hade underklasstämpeln inbränd i pannan och som hela sitt liv motarbetade sig själv.

Stig Dagerman var kanske bäst i det lilla formatet. Det visar nyutgåvan av Dagermans noveller kompletterade med inledningen till den roman, "Tusen år hos Gud", som Dagerman planerade innan han valde döden i garaget. Novellerna har en enastående lyskraft. Ta bara "Överraskningen" om pojken som spelar in en grammofonskiva till sin morfars sjuttioårsdag. "Stäng av den förbannade pratlådan", skriker morfadern och åstadkommer ett hack i skivan. Grymmare barndomsskildring finns nog inte på svenska.

Årets bästa bok är inte ny utan har 175 år på nacken. Nu har Stendhals mästerverk om intrigerna vid furstehovet i Parma kommit i nyutgåva. Stendhal avskydde den tillkrånglade stilen och bekände att han för att träffa rätta tonen i "Kartusianklostret" varje morgon brukade läsa ett par sidor ur civillagen. Det förklarar språkets underbara klarhet. Lyssna på en mening som denna: "De vräkte omkull sina statyer, och plötsligt befann de sig i klaraste ljus." Friskare prosa får man leta efter.

För tjejgänget Kalmars jägarinnor finns bara en regel: Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga. Helt i linje med denna devis glittrar och sprakar Tove Folkessons debutroman värre än H&M:s kosmetikavdelning. Eva, Linden, Jenna, Sudden och Jossan trotsar småstadens krav på måttfullhet och siktar mot stjärnorna, om än via tonårsfyllans rännsten. En roman om intensiv vänskap, ogrusade drömmar och hänsynslös självrespekt, i en lika poetisk som fartfylld språkdräkt.

På den österrikiska anstalten Spiegelgrund ”vårdas” under nazitiden de barn som anses hota den ariska rasen - de funktionsnedsatta, de av tveksam rasrenhet, de vanartiga.

Inom ramen för den nazistiska eutanasiprogrammet mördas här 800 barn, men först sedan de tjänstgjort som forskningsobjekt. Med dokumentär skärpa och stilla sorg fortsätter Sem-Sandberg, efter den Augustprisbelönade "De fattiga i Lódź", sin resa genom den europeiska 1900-talshistoriens mörkaste platser. Inlevelsen blir fullständig, läsningen lika fruktansvärd som fängslande.

Absurd, apart, briljant. I floden av romaner om Henrik den VIII:s jakt på en manlig arvinge – lika huvudlös som fruktlös – sticker poeten UKON:s romandestillat om den fetaste regenten England skådat onekligen ut. Läsaren bjuds in att bada i det kungliga språket, den kungliga glansen och den kungliga galenskapen, att vältra sig med en närmast erotisk vällust i maktfullkomlighetens alla excesser. Utan tvekan en av årets märkligaste och maffigaste läsupplevelser.

Vår kanske främsta feministiska folkbildare är i högform i detta seriealbum som innehåller allt man behöver veta om det så kallade kvinnliga könsorganet. Här får man lära sig om klitoris verkliga storlek, Sartres ansvar för den obehagliga trenden med kirurgisk blygdläppsförminskning och varför ett gäng forskare bestämde sig för att gräva upp drottning Kristinas lik för att ta sig en titt på hennes genitalier. I sedvanlig Strömquistsk anda trängs högt och lågt, humor och allvar i denna pärla till biologibok.

Om man tror att samtida poesi är invecklad och självupptagen bör man läsa danska Theis Ørntofts sensationella debutbok, som utan tvekan är den bok jag har läst flest gånger i år. Titanisk i sina anspråk; sensibel och öm i sin gestaltning av en ung man fastbunden i ett sönderfallande samhälle som suger livet ur honom. Han vill bort från världen, men det är omöjligt. Tankarna går till Edith Södergran, till Pentti Saarikoski, när dikterna både ropar och sorgset mumlar sin kos genom samtiden.

Årets genombrott står Lyra Ekström Lindbäck för. Hennes roman, som helt korrekt nominerades till Augustpriset, glänser av intelligens och begåvning. Sällan, kanske aldrig, har jag läst en berättelse där trans- och homosexuella gestaltas utan att själva identiteten styckas upp och mönstras. Ekström Lindbäck tar den som en självklar utgångspunkt, och skriver istället om det utsatta, kanske omöjliga, i att vara kär i en heteronormativ värld. Det är nytt, viktigt, lovande – men framför allt en jävligt bra roman.

Varv på varv åkte jag Ringlinjen runt Malmö och sträckläste Stefan Lindbergs roman. Tröstlöst sorgsen slog jag samman den, hoppade av bussen vid Värnhem och strosade vilset runt i en timme. En småstad, en ung kvinna, några av hennes vänner, ett jobb på ICA. Och en uppgivenhet, inför att det någonsin ska hända något som gör livet värt att leva, så stor att det inte går att värja sig. Det är en sorts ny-existentialism, utan kvasifilosofiska överbyggnader; som uttrycker en smärta som härbärgerade min egen, en grådisig dag i Malmö.

Att Klas Östergren fortfarande tvingas vara synonym med ”Gentlemen” är synd. Han är idag en långt mycket bättre författare än han var som tjugofemåring, och har det sista decenniet skrivit sina tveklöst starkaste romaner. I ”Twist” skärskådas den svenska vapenexporten i ettriga ordalag, samtidigt som författaren lågmält lodar i ett ganska vanligt, grått människoliv. Genom detta ges en livskänsla form, som inte motsvarar ett ord i språket, utan helt sammanfaller med romanen. Vill man åt den måste man läsa boken om och om igen.

Hon lever i en dysfunktionell och fattig familj med en svikande mamma. Han har stränga men kärleksfulla föräldrar. Hon skyddar sig med en excentrisk look. Han stänger omvärlden ute med serier och musik. De möts på skolbussen. Sakta utvecklas en kärlekshistoria i motvind. Alla gestalter i boken är omsorgsfullt och komplext gestaltade. Som läsare sugs man direkt in i berättelsen om denna första starka kärlek mellan två som från början inte verkar ha något gemensamt.

Räcker mycket längre än julafton – och håller för omläsning.

Fantasyförfattaren Neil Gaiman har skrivit en vemodig och stundtals riktigt ruggig fantasyberättelse. Huvudpersonen är en medelålders man som återvänder till sin barndoms trakter, till den sjuåring han var och till den ondska som då trängde in hans värld i form av en manipulativ och alltigenom elak barnflicka. Gaiman skildrar barns utsatthet i förhållande till vuxna, men det är också en berättelse om stark vänskap.

Här finns lager att lyfta på och upptäcka för alla.

Tilly och hennes vän Tage hälsar på hos grannarna i kvarteret för att få veta hur det skulle vara att bo någon annanstans. De upptäcker att det finns hur många sätt som helst att vara människa, en städar inte så mycket, en annan drar ner persiennerna mitt på dagen, hos någon får man äta godis mitt i veckan och i ett gathörn sitter en som inte har något alls. Livsvisdom för såväl liten som lite större. Emma Adbåges illustrationer är en fröjd med hur många detaljer som helst att upptäcka och prata om.

Detta kan vara en av årets mest experimentella bilderböcker, i positiv bemärkelse. Berättelse handlar om hur vi människor blir till, livets stora frågor om varför just jag blev jag och om ”hur det kommer att bli nu när vi inte vet hur allt ska bli”. Inte en spermie eller livmoder i sikte. Istället vindlande svindlande associationsbanor likt ett givande samtal med barn. De skönt naivistiska bilderna matchar perfekt.

Kanske inte kärlek vid första ögonkastet, men en vinnare i längden.