I dessa dagar kan det vara svårt att tro, men det finns faktiskt kloka kulturpolitiker i maktposition. En sansad röst har konstaterat: ”Att göra en statsbudget är inte så lätt. Det kräver kompetens och gärna erfarenhet.” Samma röst har också klarsynt påtalat att man inte kan stänga ner viktiga kulturaktörer som bara kostar kring 20 miljoner och som sysslar med ”nätverksarbete och folkbildning i ordets bästa bemärkelse”.

Personen har också haft vett att ryta ifrån när det behövs: ”Hanteringen av ärendet i dess helhet är anmärkningsvärt illa skött och vittnar om en stor okunskap.” Och vidare hävdat att det på goda grunder går att ifrågasätta om makthavarna ”i sin budgetproposition verkligen tänkt igenom vad konsekvenserna av denna plötsliga och oförberedda indragning […] kommer att leda till.”

Personen frågar sig också vilka signaler beslutet skickar till humaniora som vetenskap vid de svenska universiteten och konstaterar att Sverige riskerar att ”framstå som ett provinsiellt och marginellt land i Europas norra utkant”.

Vem är den kloke politikern? Moderaten Per Bill, som tillsammans med partikollegan Fredrik Ahlstedt i Upsala nya tidning i november beklagade sig över Regeringens förslag att lägga ned de tre Medelhavsinstituten. Samme Bill som gladeligen försvarat sitt beslut att allvarligt skada mångfalden, kulturen och idédebatten genom att så gott som skrota stödet till kulturtidskrifterna. Besparingen är några miljoner mindre än för Medelhavsinstituten, annars är Bills egna argument fullt tillämpbara i båda fallen.