Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

E6: Vardagslivet mullrar på vid Skånes pulsåder

Dess hela syfte är rörelse. Som ett gråsvart band löper E6 längs södra Sveriges västra kust och förbinder två länder, två landskap och två av landets största städer. För dem som lever och arbetar vid dess sida är Europavägen ständigt närvarande - och samtidigt alldeles osynlig.

Tygelsjö

Thomas Christensen, Tygelsjö.Bild: Peter Frennesson
Bara en smal remsa åker skiljer Ulriksdals fyrlängade gård från den tungt trafikerade E6. Här, ett par mil norr om vägs ände väster om Trelleborg, finns Thomas Christensens liv och verk samlade sedan tjugofem år tillbaka. Här har två barn vuxit upp och flugit ut, här har Thomas Christensen tränat galopphästar och bärgat hö. För tio år sedan startade han Tygelsjös hunddagis och hundpensionat med plats för upp till sjuttio övernattande gäster.
Från början hörde han hemma vid vägens norra sträckning, i Bohuslän. Men av bohusländskan hörs inte ett spår.
– Jag är ju skåning nu, då får man ju prata skånska, säger Thomas Christensen på söderslättska.
I tidernas början, före motorvägen, var Ulriksdal en storgård. Men när vägen kom i början av 1970-talet styckades gården av. Boningshuset och stallarna öster om motorvägen fick behålla 27 hektar.
– Det var inte tillräckligt för att driva lantbruk. Det var då vi kunde börja arrendera, säger Thomas Christensen.
Livet vid E 6 är gott, tycker han. Spanar man mot pilallén längst bort vid horisonten kan man till och med skönja en skärva hav. Och vägljuden har han för länge sedan slutat höra.
– Inomhus hör vi ingenting, det fixade Vägverket för tio år sedan. Innan dess, då bullrade det. Men det behövdes bara ett telefonsamtal så var de här och mätte och bytte fönster. Det har de skött bra.
Inte heller utomhusljuden stör.
– Det blir ett bakgrundsljud som man inte tänker på. Folk som kommer på besök reagerar, för dem blir det mycket fokus på vägen. Men vi sitter ute och fikar utan problem, och hundarna störs inte alls. Det lät såhär när de kom hit för första gången, så det är ett naturligt ljud för dem , säger Thomas Christensen.
– Däremot kan jag reagera på motsatsen. Kommer jag ut i skogen, då reagerar jag på att det är så tyst.
Det enda som märks tydligt är ruschen till färjeavgångarna i Trelleborg, säger Thomas Christensen där han står på gårdsplan ett stenkast från vägrenen och visar på raden av lastbilar som dånar förbi.
– Då är vägen full av långtradare, och var och varannan som ser en tutar. Det blir ett jäkla vinkande.

Glumslöv

Heléne Pedersen, Glumslöv.Bild: Peter Frennesson
Hon har bott vid en Europaväg i hela sitt liv. Närmare bestämt på Sydvästsveriges mest kända transitstation. Så kallar Heléne Pedersen sitt älskade Glumslöv, orten hon växt upp i och återvänt till efter åren i Landskrona, Malmö och Helsingborg.
Heléne Pedersen är ungefär jämnårig med rastplatsens bultande hjärta, restaurang Milstolpen, som byggdes i slutet av 1960-talet. Sitt första sommarjobb fick hon på restaurangen, i likhet med generationer av Glumslövsbarn.
– Vi brukar säga att det börjar häruppe. Rastplatsen suger upp ungdomarna med prao, sommarjobb och kanske lite extrajobb på kvällar och helger. Jag började på restaurangen när jag var tjugo och har jobbat häruppe av och till sedan dess.
Sedan fjorton år tillbaka jobbar hon vägg i vägg med vägkrogen, på OKQ8, där hon idag är biträdande säljchef.
Minst tusen fordon, på sommaren ofta uppåt femtonhundra, stannar på rastplatsen på Glumslövs backar varje dygn.
– Vi räknar två-tre personer per bil. Så det blir en hel del folk. Och vi har många stammisar, lastbilschaufförer som kommer in och sover över på parkeringen och jobbpendlare som stannar till och tankar, köper kaffe och handlar till fikat på jobbet.
2006 tog Heléne Pedersen steget tillbaka fullt ut och satte bo i byn.
– Jag tycker väldigt mycket om Glumslöv. Men tyvärr händer det inte mycket här. Vi har en affär och en liten pizzeria, inget spännande för ungdomarna. Fram till början av 2000-talet hade restaurangen faktiskt öppet till midnatt, vi hade Jack Vegas och lite andra spel. Det var mer hängvänligt då.
Närheten till vägen har sina nackdelar.
– Många lider av bullret, och vi har förstås vår del av inbrott. Det är lätt att komma in i Glumslöv, ta det man vill ha och sticka snabbt. Men värst är alla olyckorna. Det känns farligt med det trefiliga; folk begriper det inte riktigt. De ligger för nära varandra, håller på med mobilen och hinner inte stanna. Själv undviker jag gärna att köra på motorvägen, säger Heléne Pedersen.
– Jag möter så många stressade människor här på macken, och då tänker jag att ska jag verkligen köra med dem på vägen? Ska jag till Malmö kan jag såklart inte undvika E6, men till Helsingborg tar jag alltid gamla vägen.
Egentligen betyder E6 mycket, för Glumslöv och för henne själv, säger Heléne Pedersen.
– Vägen har satt orten på kartan. Och den betyder ett jobb för mig, naturligtvis. Men man tänker inte så mycket på den. Vi pratar sällan om motorvägen här i Glumslöv.

Eskilsminne

Bo Perninger, Eriksminne.Bild: Peter Frennesson
Vägen är en samhällsspegel, menar Bo Perninger. Han är tredje generationens lantbrukare på gården Eriksminne precis norr om Ängelholms kommungräns, och som kontraktsodlare åt Findus i färd med att ploga upp ett ännu grönskande spenatfält.
– Mitt i november. Det känns inte riktigt bra.
Bo Perninger växte upp utanför Stockholm, på en annan gård.
– Om somrarna var man här nere och hjälpte farbröderna. Så lite kanske man kvalar in som skånsk bonde.
Idag brukar han jorden tillsammans med sin bror. Av själva gården, brödernas fars föräldrahem, finns bara en maskinhall kvar - resten brann ner för fyra-fem år sedan. Bo Perninger är nöjd med att vara bonde och samtidigt stadsbo inne i Helsingborg. Motorvägen använder han aldrig till vardags.
– Åtminstone inte i jobbet. Jag kör alltid gamla Ängelholmsvägen, genom Hasslarp och Fleninge, via Väla, säger han.
– Men jag kör ganska ofta upp till min son i Göteborg. Det är ren avkoppling, två timmars behaglig körning längs kusten. E 6 är en bra förbindelse, men man tänker aldrig på den. Man är så hemmablind, vägen bara är där.
För den som tar sig tid att studera vägen är E6 ett bra sätt att ta tempen på samhället, menar Bo Perninger.
– När konjunkturen rullar, då rullar lastbilarna. Finansiella svackor märks direkt, då kommer mycket färre bilar. Men nu är vägen enormt trafikerad och det kommer lastbilar på löpande band. Nu märker man att det är puls i ekonomin.
Gå till toppen