Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sune-film i uppförsbacke

Sista filmen med Sune – och lika bra det.

Sune i fjällen

Sverige, 2014. Regi: Gustaf Åkerblom. Med: William Ringström, Morgan Alling, Anja Lundqvist, Julius Jiminez Hugoson, Hanna Elfström, Kajsa Halldén. Barntillåten. Längd: 1.32.

Morgan Alling, Anja Lundqvist, Hanna Elfström, William Ringström och Julius Jiminez Hugoson.Bild: Nordisk Film
Efter tre filmer om författarparet Anders Janssons och Sören Olssons populära tjejtjusare Sune och övriga medlemmar i medelklassfamiljen Andersson är det slut för gott. Och lika bra är det.
”Sune i Grekland” (2012) och ”Sune på bilsemester” (2013), i Hannes Holms regi, har dragit stor publik och uppskattats av unga såväl som äldre biobesökare. Den förstnämnda var en rätt hygglig satir över livet på ett all inclusive-hotell men resultatet drogs ned av den oblyga reklamkampanjen för en av landets största researrangörer. Kring Sunes förälskelse i Sofie fanns något rörande drömskt.
I ”Sune på bilsemester” skruvades komiken upp minst ett varv och filmen blev en lätt galen, absurd historia med många komiska poänger.
De är inte lika välplacerade i den avslutande berättelsen, där Sören Olsson och Hannes Holm skrivit manus och överlåtit regin till långfilmsdebutanten Gustaf Åkerblom från Malmö. Framför allt har filmen en uppförsbacke i början. Det tar tid innan skratten infinner sig. Scenen med den illa sjungande läraren blir bara dum och fånig och borde ha klippts bort.
Historien centreras mer än i de två tidigare kring Sunes kärlekslängtan och hans upprepade försök att oskadliggöra rivalen Santos under en skidsemester i Åre. Sunes fantasi och uppfinningsförmåga sätts på prov men riktigt roligt blir det sällan. Det är lätt att tycka synd om en kille med en överambitiös sportfåne till pappa och därför blir det svårt att skratta åt Santos. Någon ljuv romantik av så unga skådespelare är också för mycket begärt trots att både William Ringström och Kajsa Halldén är bra.
Liksom i de tidigare filmerna svarar lillbrorsan Håkan Bråkan för de skojigaste upptågen, eftersom där finns det lite galna som överskrider realismen. Trätoämnena och allt gnällande mellan familjen Andersson och perfekta familjen Blixt går på tomgång. Det märks att man har försökt göra filmen med ett glatt humör och det tar sig i slutet. Men som helhet vilar det något krampaktigt över hela historien och iscensättningen.
Läs intervju med Gustaf Åkerblom på sidan B24.
Gå till toppen