Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En annan Astrid

En av vår tids mest älskade författare bidrog skickligt till myten om sig själv som barnkär sagotant. Men sorgen och ensamheten följde henne genom hela livet. En aktuell biografi och en dokumentärfilm visar en delvis ny sida av Astrid Lindgren.

Den nittonåriga Astrid Ericssons liv i Stockholm präglades till stor del av sorg och saknad efter sonen Lasse. Som tröst läste hon Knut Hamsuns roman ”Svält”. Hon kände igen sig i ensamheten och i viss mån också i hungern, även om det ibland kom matpaket från barndomshemmet på Näs.
I november 1926 kliver den nittonåriga Astrid Ericsson av på Köpenhamns Hovedbanegård. Hon är höggravid och har kommit för att föda sin son Lasse i den danska huvudstaden. Här möts hon av en ung man vid namn Carl Stevens, son till Maria Stevens som ska komma att bli Lasses fostermamma de första tre åren av hans liv. Det blir räddningen, men också upprinnelsen till den stora sorg som Astrid Lindgren bär med sig livet igenom.
En kylig novemberförmiddag 2014 står en man i grå tweedkavaj och halsduk på samma plats och kisar mot tåget från Sverige. I händerna har han en bit kartong med texten CARL/JENS i stora svarta bokstäver. Det är författaren Jens Andersen som nyligen utkommit med den första utförliga biografin om Astrid Lindgren på fyrtio år. ”Denna dagen, ett liv” bygger på samtal med Astrid Lindgrens dotter, Karin Nyman, men också på dagböcker och tiotusentals brev som aldrig tidigare publicerats.
– När det gick upp för mig att ingen svensk satt sig ner och forskat i det stora Astrid Lindgren-arkivet på Kungliga biblioteket i Stockholm tyckte jag att det var fullständigt obegripligt, säger Jens Andersen och lägger ifrån sig kartongen.
Det han hittat i den ofta mycket personliga korrespondensen har berört honom djupt.
– Det fanns så mycket smärta och sorg i hennes liv. Över sonen Lasse, men också över att hon arbetade för mycket. Hon var arbetsnarkoman, det måste man säga. Det är helt otroligt vad hon åstadkom.
Tre år innan hon kommer till Köpenhamn anställs Astrid Ericsson som journalistelev på Vimmerby tidning. Chefredaktören, den femtioårige Reinhold Blomberg svärmar ivrigt för henne och snart inleder de en hemlig kärleksaffär. Att den unga journalistaspiranten blir gravid är förstås en skandal. Att hon är dotter till prästarrendatorn på Näs gör inte saken bättre. Dessutom är Reinhold Blomberg gift och befinner sig i skilsmässotvist med sin fru. För att rädda honom och för att Astrid Ericsson inte själv ska bli indragen får det inte bli känt vem som är far till barnet.
– Det mesta tyder på att hon tar saken i egna händer och kontaktar Eva Andén, Sveriges första kvinnliga advokat. Det finns en stark handlingskraft hos Astrid redan nu, säger Jens Andersen medan vi kliver på buss 350S från Nørreport.
Lösningen blir att Astrid Ericsson ska föda utomlands. Hon flyttar till Stockholm där Eva Andén, som hjälpt många kvinnor i liknande situation, ordnar förbindelsen med familjen Stevens i Danmark.
Jens Andersen guidar från bussfönstret, liksom Carl Stevens en gång.
– Där har vi Assistens Kirkegård där H C Andersen ligger begravd.
Precis före Brønshøj Torv passerar vi en tvärgata varifrån solen strålar ut på ett närmast religiöst vis.
– Där är den! Håbets Allé!
– Är det inte fantastiskt att gatan har det namnet? Det är ju precis vad den gav Astrid. Hopp.
På andra våningen i ett vitt stenhus med brutet sadeltak tar fru Stevens i början av förra århundradet hand om flera barn till svenska kvinnor. En gungställning och några plastbollar i gräset vittnar om att det bor barn här också idag.
– Familjen som bor här är väldigt glada att deras hus har anknytning till sagoförfattaren, säger Jens Andersen.
Biografiförfattaren Jens Andersen på Köpenhamns Hovedbanegård där Carl Stevens, Lasses blivande fosterbror,- 1926 mötte den höggravida Astrid Ericsson. Medan hon väntade på att barnet skulle komma visade han -henne den danska huvudstaden.Bild: Emma Larsson
Efter en vecka i den danska huvudstaden följer Carl Stevens Astrid Ericsson till Fødselsstiftelsen vid Rigshospitalet i Köpenhamn. I övrigt är hon ensam. Varken barnafadern eller familjen från Vimmerby är närvarande. Astrid Ericsson får två veckor med sin nyfödde son innan hon med stor smärta lämnar honom ifrån sig för att fira jul med släkten i Vimmerby. Hennes oäkta barn är inte välkommet.
– Det är också något nytt, att familjen Ericsson säger att Lasse inte är önskad på Näs under de första åren. Det fick jag veta genom brev, säger Jens Andersen.
I Stockholm strävar den nyblivna modern efter att bli en duktig sekreterare, med målet att kunna försörja sig och sitt barn. Av brev till hennes bror Gunnar och till en barndomsvän framgår det att hon är både fattig och djupt olycklig. Hon reser till Köpenhamn så ofta hon har råd och möjlighet. Totalt femton gånger under tre år. På Håbets Allé hinner hon tillbringa 24 intensiva timmar med Lasse innan det är dags att ta nattåget tillbaka.
Medan hon levde ville Astrid Lindgren inte gärna tala om svårigheterna i sin ungdom. Vem som var far till Lasse var fram till 2007 inte känt bland andra än hennes närmaste. Margareta Strömstedt, författare till standardverket ”Astrid Lindgren – en levnadsteckning”, är en av dem. De båda kvinnorna lär känna varandra under en filminspelning 1967, när Astrid Lindgren fyller sextio år.
– Efter det djupnade vänskapen. Jag hade bil och så fort hon ville till Vimmerby skjutsade jag henne. Jag hade mina skäl och det visste Astrid också, säger den idag 83-åriga Margareta Strömstedt på telefon från Stockholm.
Hennes biografi bygger mycket på samtalen som fördes under de sex timmar långa tur- och returresorna.
– Så småningom talade Astrid med mig om allt. Men vissa saker ville hon inte att jag skulle skriva om. Jag bara antydde detta med Lasse och hans far. Hon tyckte att det var för privat och var rädd för hur Lasse skulle reagera. På något sätt var det inte heller mitt uppdrag att ställa henne mot väggen. Jag ville skriva en vänbok.
”Genom hela livet pratade hon om Danmark med en slags tacksamhetskänsla. Det har förstås att göra med att Danmark räddade hennes situation.” Jens Andersen framför huset på Håbets Allé, där Astrid Lindgrens son Lasse levde sina första tre år. Äppelträdet som pojken klättrade i som barn har vuxit sig stort. Innanför fönstret längst upp till höger finns det rum där Astrid Lindgren en gång ammade sin nyfödde son.Bild: Emma Larsson
I anteckningar till Margareta Strömstedts biografi förklarar Astrid Lindgren att ”barnet ville jag ha, barnafadern icke”. I själva verket överväger hon faktiskt att gifta sig med Blomberg, något som inte ens dottern Karin Nyman vet innan hon läser sin mammas brev. Blomberg är förälskad i Astrid Ericsson och är samtidigt ute efter en ny mamma till sina sju barn, varav två är i samma ålder som föremålet för hans kärlek.
Jens Andersen skrattar lite.
– Man kan förstå att hon är panikslagen vid tanken. Hon hade blivit hemmafru resten av sitt liv och aldrig blivit författare.
År 1928 bestämmer sig Astrid Ericsson ändå för att klara sig själv. Det krävs visst mod, något som fru Stevens uttrycker sin beundran för i ett av sina många brev.
– Hon säger att hon förstår att Astrid inte vill gifta sig med en så mycket äldre man och tycker också att det är modigt av henne att låta bli, säger Jens Andersen.
På ett bord i trädgården på Håbets Allé står tre trälådor med gula äpplen. De kommer från samma träd som Lasse klättrade i som barn. Jens Andersen pekar upp mot fönstret längst till höger på andra våningen. I det som nu är ett badrum låg Astrid Ericsson en gång med sin nyfödde son på armen.
– När hon var tillbaka här 1996 bad hon om att få sitta där uppe ensam en stund och titta ut på äppelträdet. Genom hela sitt liv har hon en slags tacksamhetskänsla gentemot Danmark.
Huset på Håbets Allé, där Astrid Lindgrens son Lasse levde sina första tre år. Äppelträdet som pojken klättrade i som barn har vuxit sig stort.Bild: Emma Larsson
Under sina tre år hos familjen Stevens har Lasse det bra. För honom utspelar sig det psykologiska dramat när hans mamma hämtar hem honom till Stockholm. Hon ser olyckan hos sin son, liksom hans längtan tillbaka till sin ”riktiga” mamma. Hon skriver om det långt senare i brev till Carl Stevens:
”Jag stod utanför dörren och lyssnade på honom och hörde hur han sa för sig själv: ’Nu sover Mor och Esse och Carl!’ Kan du förstå att jag gråter om igen, när jag skriver det här”?
Även om Lasse så småningom får en varm relation till sin mamma verkar hon aldrig riktigt förlåta sig själv för det som händer i hans barndom.
– Man ska akta sig för att tala om hur andra mår, men man kan se på Astrids omsorg och bekymmer att det inte går så bra för Lasse. Han trivs aldrig med livet och Astrid känner att hon har en skuld i det, säger Jens Andersen.
Det som händer med Lasse har också format Astrid Lindgrens författarskap. Ett exempel är ”Mio min Mio” där huvudpersonen Bo Vilhelm Olsson aldrig känt sin mamma och pappa. Ett annat är ”Rasmus på luffen”, där en pojke rymmer från ett barnhem för att söka efter sina föräldrar.
– Det är inte bara hennes lyckliga barndom i Småland som hon ofta pratar om som påverkar Astrid Lindgrens skrivande. På det sättet kan man säga att hon skapat en myt om sig och sitt författarskap som inte är sann, säger Jens Andersen.
Kanske är inte heller den ljusa barndomen alltigenom lycklig.
– Nej det tror jag inte alls, säger Margareta Strömstedt.
– Astrid hade en väldigt nära kontakt med sin pappa men hon hade inte någon närmare kontakt med sin mamma. Det fanns nog en svartsjuka mellan henne och mamman, säger hon.
Den 4 april 1931 gifte sig Astrid Lindgren och Sture Lindgren på Näs, kort tid efter att Stures skilsmässa hade blivit klar och han i ett brev till Astrid- den 9 mars bifogat en liten tidningsnotis från rättsspalten i Sydsvenska- Dagbladet som berättade att den kungliga skånska häradsrätten hade ”skänkt dem en bröllopsgåva”, som Sture formulerade det. Gåvan bestod i att han slapp betala 30 kronor i månaden som underhållsbidrag till sin -exhustru, som hon krävde.Bild: Krause, Johansen
År 1931 gifter sig Astrid Ericsson med sin kontorschef, Sture Lindgren. De bildar en kärnfamilj med Lasse och 1934 föds Karin. Astrid Lindgren slår igenom som författare med Pippi Långstrump 1945. Ekonomiskt har familjen det bra. Men författaren är ofta melankolisk. Hon oroar sig inte minst över sin man som har ett osunt förhållande till alkohol. Sture Lindgren dör redan 1952 i en alkoholrelaterad sjukdom.
– Efter sin mans död vet hon att hon aldrig vill gifta om sig. Hon väljer ensamhet. Den följer henne genom hela livet och är något hon reflekterar mycket över. Jag är fascinerad av det för det är lite tabubelagt. Den som är ensam anses vara misslyckad och en torrboll, säger Jens Andersen.
Någon torrboll verkar hon nu inte ha varit, Astrid Lindgren. Redan som ung utmanar hon rådande normer och är inte rädd för att sticka ut.
Samtidigt som Jens Andersen påbörjar sin biografi får dokumentärfilmaren Kristina Lindström uppdraget att göra en film om Astrid Lindgren. Resultatet är den tre timmar långa dokumentärserien ”Astrid” som ska visas på SVT i jul.
I en scen får vi höra författaren själv berätta om hur hon som sjuttonåring klipper av sig håret. Hon är först i Vimmerby och tilltaget provocerar hennes annars så vänlige far till den grad att han säger åt henne att hon inte behöver komma hem igen.
– Det finns en oerhört stark kvinnohistoria bakom Astrid Lindgren. Hon är en person som från början präglas väldigt mycket av sin tid, av de konventioner och moralregler som finns. Sedan kommer hon i stället att bli en av de viktigaste personerna i vår tid. Hon blir en stark maktfaktor och påverkar svenska folkets värderingar, säger Kristina Lindström.
På 1970-talet engagerar sig Astrid Lindgren i samhällsfrågor. Hon agerar i asylärenden, mot aga, för djurrätt och kanske det mest kända exemplet – mot höga marginalskatter och pampväldet inom socialdemokratin. Enligt många bidrar hon genom sagan om ”Pomperipossa i Monismanien” till att Socialdemokraterna förlorar valet 1976, för första gången på fyrtio år.
– Ibland kan jag tänka att hon ersätter kyrkans roll, säger Kristina Lindström.
Astrid Ericsson fick hem Lasse i januari 1930 eftersom hans fostermamma blivit hjärtsjuk och inte kunde ta hand om honom. Under -några månader bodde han i moderns lilla rum vid S:t Eriksplan. Den första tiden i Sverige blev olycklig. Lasse hade svår hosta och hans mamma arbetade om dagarna. Till sist fick han komma till morföräldrarna på Näs i Vimmerby, där han stannade i över ett år innan han återförenades med sin mor som gift sig med Sture Lindgren.Bild: Privat/SVT
I arbetet med ”Astrid” har hon haft mer än 800 timmar filmat material att förhålla sig till.
– Vi har sökt igenom allt: SVT:s arkiv, filmbolags arkiv, reklamfilmer och radioinspelningar. Dessutom har vi fått tillgång till familjens privata filmer, ljudinspelningar, brev och fotografier. Det har känts som ett forskningsarbete på speed. Det är helt galet.
Vad får vi veta om Astrid Lindgren som inte varit känt tidigare?
– Filmen behandlar Astrids olika sidor, den offentliga och den privata. Hennes melankoli, hennes hemligheter och hennes brevväxlingar. Den handlar också mycket om kopplingarna mellan hennes liv och verk. Man förstår hur hisnande aktuella de frågor hon sysslar med är. Hon är en person som vill väldigt mycket och som har en stark drivkraft.
Den drivkraften gör 1947 Astrid Lindgren till redaktör och chef över Rabén & Sjögrens avdelning för barn- och ungdomsböcker, där också hennes egna böcker ges ut. Nya barnboksförfattare går igenom Astrid Lindgrens kritiska, men hjälpsamma öga. Samtidigt korrekturläser hon och godkänner sina egna manus.
– Det måste ju ha påverkat utgivningen. Hon hade en enormt stark maktposition. Samtidigt tycker jag att om hon var karriärist så är väl det jättebra. En kvinna som ville något, säger Kristina Lindström.
Genom hela livet värnar Astrid Lindgren för de svaga. Hon skänker miljontals kronor till välgörenhet. Men i vardagslivet är hon ekonomisk.
– Hörru du, det är inte för inte som hon var småländska. Hon ville nog se till att placera sig där det fanns kosing. Och hon höll hårt i kronorna. Jag tror inte att hon bjöd på fika någon gång när vi åkte ner till Vimmerby, skrattar Margareta Strömstedt.
Efter genombrottet med Pippi Långstrump når Astrid Lindgren berömmelse både i Sverige och utomlands. Hon skriver på förmiddagarna och arbetar på förlaget på eftermiddagarna. Hon ställer upp på intervjuer och deltar i offentligheten. Samtidigt svarar hon på alla de tiotusentals brev som skickas till henne genom åren. Trots sekreterarhjälp blir det för mycket. För dottern klagar hon ibland över att alla är på henne.
– Jag sa att du kan väl säga nej, men då svarade hon att ”du vet inte hur lång tid det tar att säga nej”. Jag var nog lite dålig på att se att det blev övermäktigt, säger Karin Nyman.
Hon är en del av Saltkråkan AB som förvaltar arvet efter Astrid Lindgren. När vi talas vid över telefon är hon på väg till Dalagatan i Stockholm för att visa sin mors lägenhet för en grupp licens-tagare som gör muggar och annat med motiv från författarens värld.
Den drygt 80-åriga Karin Nyman har medverkat i den aktuella dokumentärfilmen såväl som i biografin. I båda verken finns utdrag från en brevväxling mellan Astrid Lindgren och hennes tyska väninna Louise Hartung. De skrev nästan 600 brev till varandra under elva år. Ofta är de mycket personliga. I ett brev från 1955 skriver Astrid Lindgren att ”Ibland undrar jag, varför jag lever, varför människor lever överhuvudtaget. Men det här berättar jag bara för dig – jag går inte omkring och hänger med huvudet så att någon ser det”.
Lasse återvände aldrig till sitt fosterhem i Köpenhamn, men Astrid Lindgren besökte Håbets Allé två gånger. Familjen Stevens bodde inte kvar. Det blev ett slags pilgrimsfärd. Den sista gången, 1996, togs bilden när hon kramade det träd som Lasse en gång klättrade i.
Karin Nyman har läst i stort sett alla brev och dagböcker som Astrid Lindgren skrivit och hon har korrekturläst Jens Andersens biografi.
Hur har det varit att läsa så privata saker om sin egen mamma?
– Det kan du väl tänka dig att det inte kan vara annat än intressant. Men det har inte varit så förfärligt läskigt för hon avslöjar inga ruskiga hemligheter. Det som jag läst bekräftar mera min bild av henne.
Vad tror du hon själv hade tyckt om att privata brev och dagböcker nu hamnar i offentligheten?
– I yngre dagar tror jag inte att hon hade velat vara så utlämnande, men det här hade hon nog kunnat acceptera till sist eftersom det är så fint gjort.
Finns det sådant som du inte velat ska publiceras?
– Nej det tror jag inte.
Så alla hemligheter är ute nu?
– Det är inte säkert, men det finns inget som Jens vet som han inte fått skriva om.
Tillbaka i trädgården på Håbets Allé öppnar Jens Andersen ett rostigt plåtskåp inne i ett gammalt utedass som nu används som vedförråd. Dasset måste Astrid Ericsson ibland suttit på under sina besök här. Skåpet är tomt. Inga fler ledtrådar.
– Fast jag vet att det finns brev som Astrid skrev till Reinhold när hon var väldigt ung. Men dem kommer Karin aldrig att visa för någon.

Tre röster om Astrid Lindgren

Kerstin Kvint, Astrid Lindgrens personliga sekreterare.
–  De sista 20 åren av hennes liv arbetade jag hemma hos henne två dagar i veckan. Vi hade alltid vanvettigt mycket att göra. Hon var så otroligt engagerad i olika saker. Det var flyktingskydd och djurskydd och gud vet allt. Eftersom hon inte kunde se någonting så fick jag skriva alla brev och läsa alla brev och ringa alla telefonsamtal.
– Jag fick också vara med om väldigt festliga saker som till exempel när regeringen skulle komma på besök och lämna över en 90-årspresent. Precis innan de skulle komma bestämde hon sig plötsligt för att hon ville ta ett bad. Vi hann precis få på henne kläderna innan talman Birgitta Dahl inträdde med ett följe.
– Jag minns också när vi var bjudna på lunch hemma hos den före detta sovjetiske ambassadören. Vi satt på hans balkong och drack vodka mitt på dagen. Då minns jag att vi hade riktigt roligt. Astrid var över 80 år.
Så hon kunde dricka vodka då?
– Ja det kunde hon. Framförallt kunde hon dricka rödvin, det var det bästa hon visste.
Ingvar Carlsson, före detta statsminister (s).
– Jag uppvaktade henne på 80-årsdagen med löfte om förslag till ny djurskyddslagstiftning. Förslaget mötte sedan starkt motstånd från bönderna, men det blev ändå vissa förbättringar. I sista omgången tror jag att hon blev nöjd, men hon var orolig ett tag att vi skulle ge efter för mycket för motståndet.
– Det var ju en kris mellan henne och socialdemokratin på 70-talet då Gunnar Sträng gjorde ett av sina få misstag. Han försökte avfärda Astrid Lindgren i skattefrågan och det ledde till att han för en gångs skull förlorade en debatt, vilket var mycket sällsynt.
– Långt senare, 1995, fick jag ett brev av henne där hon skrev att hon sett mig på tv, att jag såg trött ut och att hon tyckte synd om mig. Sedan skrev hon några positiva saker om mig som statsminister och beskrev socialdemokraterna som vårt parti.
– Det var också ganska roligt när jag som nyutnämnd statsminister kom till Sovjetunionen. Normalt sett har politiker och journalister lite svårt att komma ihåg namn på dem som är nya i politiken, men det visade sig att i Sovjet var namnet Carlsson välkänt. Inte på grund av mig utan på grund av "Karlsson på taket". Det hade jag inte väntat mig.
Sara Schwardt, Astrid Lindgrens brevvän, 1971 - 2002
– Jag var bara tolv år när vår intensiva brevväxling började och jag minns fortfarande känslan när det kom ett brev från Astrid och jag bar hem det. Det kändes som om jag bar på en skatt som jag skulle läsa utan att någon fick störa. Jag var väldigt olycklig som tonåring och hade en massa smärta inom mig. Det tog sig uttryck i att jag var jobbig. Folk såg inte det känsliga, de såg en jobbig unge. Men Astrid såg. Hon tog mig på allvar och var otroligt bra på att lyssna. Men det största för mig var ändå att hon berättade om sig själv. Hon berättade personliga saker ur sitt liv och det var ju inte vanligt att en vuxen gjorde, till en egocentrisk och strulig tonåring. Hon berättade till exempel om hur hennes bror var sjuk och när han så småningom dog. Sedan skrev hon om sin egen ungdom, när hon kände sig ful och att ingen var kär i henne. Det var ett jätteförtroende och det berörde mig något otroligt. Det är svårt att säga hur mitt liv hade blivit utan Astrid Lindgren, men helt klart förändrade hon hur jag såg på mig själv. Jag fick någon slags hopp.
Det var ovanligt att Astrid Lindgren brevväxlade så länge med någon hon inte kände. Varför valde hon just dig?
– Det har jag också frågat mig. Efter mitt första brev till henne blev vi nästan ovänner. Jag hade levererat en massa kritik om det jag inte tyckte var bra med hennes böcker och filmer. Hon svarade med riktigt skarpa motargument, punkt för punkt som när vuxna människor debatterar i en tidning. Jag blev verkligen jätteledsen och minns att jag tog hennes svar och spolade ner det på toaletten. Sedan skrev jag ett brev tillbaka där jag var djupt ångerfull. Så började vår brevväxling. Det var mer eller mindre ett underverk faktiskt.
Träffade du henne någonsin?
– Nej och det ville jag inte för jag tänkte att då skulle allting bli förstört. Andra människor kanske hon träffade och pratade och skojade med. Mig skrev hon de här allvarliga breven till. Jag tycket att jag har fått den bästa delen av henne.

Nytt om Astrid

”Astrid” visas på SVT med start 25 december. Regissören Kristina Lindström ligger också bakom dokumentärfilmen "Palme”, om Olof Palme, som hon gjort tillsammans med Maude Nycander.

”Denna dagen, ett liv” utkom på Nordstedts förlag 3 december. Jens Andersen har tidigare skrivit biografier om danska storheter som H. C. Andersen och drottning Margrethe.

Till våren ges Astrid Lindgrens krigsdagböcker från andra världskriget ut i bokform. I dagböckerna berättar hon om vardagen i Stockholm, om det som händer i världen och om Sveriges agerande i kriget.

Gå till toppen