Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Här prövades demokratin

På Limhamns torg misslyckades polisen med att trygga både nazisternas yttrandefrihet – och antirasisternas rätt att protestera.

Ett iskallt decemberregn sveper över Limhamns torg. Vinden viner i de kala träden som spretar över gräsplätten i parken.
Det var där på den upphöjda estraden av sten de stod: Fem nazister ur Svenskarnas Parti.
Johannes Dontsios och Sara Thunberg tittar bort mot Linnégatan, där polisrytteriet drog fram genom folkmassan och minst fem demonstranter hamnade under hästarnas hovar.
Minst fem demonstranter hamnade under polishästarnas hovar.Bild: Patrick Persson
Visst var det ett misslyckande, medger de.
Lördagen den 23 augusti gick allt över styr på Limhamns torg. Nazistiska SVP med partiledaren Stefan Jacobsson i spetsen hade fått tillstånd att hålla möte. När ett par tusen människor samlats för att protestera och ett tjugotal maskerade vänsteraktivister slängde knallskott och rökgranater och försökte riva kravallstaketen tappade polisen kontrollen.
Fredliga demonstranter blev skadade av polisens hästar och fordon.
– Med facit i hand kan vi inte se det som hände i Limhamn som något annat än ett misslyckande, säger Sara Thunberg.
Hon och Johannes Dontsios är dialogpoliser. Deras jobb är i teorin enkelt: De ska värna yttrandefriheten för både den som håller ett politiskt möte och den som går dit för att protestera.
I praktiken är uppgiften extremt svår.
Och vid Limhamns torg gick det käpprätt åt skogen, trots att Johannes Dontsios och Sara Thunberg och deras kolleger förberett mötet i veckor genom att prata med både nazisterna och dem som ville visa sin avsky.
– Det är så frustrerande när man jobbat länge för att det inte ska bli våldsamt och så händer det ändå, som i Limhamn, säger Johannes Dontsios.
– Efteråt tänker man: Va fan! Nu skiter jag i det här. Sen tänker man efter en gång till: Jo, detta är viktigt! Jag tycker ju det är bra att många människor engagerar sig politiskt. Då är det bara att jobba för att det ska bli bättre nästa gång.
Sara Thunberg nickar instämmande:
”Jag gjorde ett val när jag blev polis. Jag tror på systemet. På demokratin.”
Mäter man nazisternas betydelse i väljarstöd är SVP en försumbar politisk kraft. I valet 2010 fick partiet 681 röster. I valet 2014 blev det 4189 röster i hela landet, trots en intensiv kampanj styrd från Sjöbo, där partiledaren bor.
Men trots att SVP stöds av långt mindre än en promille av svenska folket lyckas partiet sätta demokratin på svåra prov.
Även Sverigedemokraterna möts ofta av våldsamma protester från militanta antirasistiska aktivister längst ut på vänsterkanten. SD har sina rötter i den rasistiska och nazistiska myllan, men verkar sen länge inom demokratins ramar.
Annat är det med SVP.
Partiet förkastar den parlamentariska demokratin. Partiprogrammet är fullt av resonemang som för tanken till Hitlers nationalsocialism och rasbiologi: Bara personer som är genetiskt lika svenskarna ska få vara medborgare. Målet är att skapa ett ”etniskt homogent livsrum”.
Trots det slår svensk grundlag fast att även ett parti som SVP har rätt att uttrycka sina åsikter – så länge man inte bryter mot lagen genom att till exempel göra sig skyldig till hets mot folkgrupp.
Var går gränsen?
När SVP-ledaren Stefan Jacobsson i juni fick tillstånd att hålla appellmöte från scenen i Almedalen – dagen före Politikerveckan skulle börja – tyckte många att polismyndigheten på Gotland varit för frikostig med mötesfriheten.
En nazist på samma scen där politiker som Olof Palme och Göran Persson, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt, framfört sina viktigaste tal!
Kunde man inte låta SVP sprida sin antidemokratiska propaganda på någon mer undanskymd plats?
När SVP i augusti fick tillstånd att hålla möte på Limhamns torg ansåg en del att även det var att utsträcka nazisternas yttrandefrihet för långt.
Det fanns dessutom en särskild anledning till Malmöbornas ilska: Nazistöverfallet vid Folkets park den 8 mars.
Möllevången, 8 mars.Bild: Patrick Persson
Händelseförloppet är i stort sett klarlagt, även om polisens förundersökning fortfarande pågår:
Internationella kvinnodagen i Malmö. Vid Möllevången hålls en stor manifestation. Samma kväll anordnas en feministisk fest på Moriskan i Folkets park.
På en pub nära Möllevångstorget samlas ett gäng nazister med kopplingar till Svenskarnas Parti. De dricker öl och tittar på kampsport på tv. Sen drar de ut på stan.
Utanför Folkets park stöter de ihop med en grupp människor som deltagit i den feministiska demonstrationen och festen på Moriskan. En av dem är Showan Shattack, en profil bland antirasister och MFF-supporters i stan.
Konfrontationen slutar med att Showan Shattack och tre av hans kamrater knivhuggs. Showan huggs i ryggen. Därefter sätter sig en av nazisterna gränsle över honom och slår honom gång på gång i huvudet. Han får livshotande skador och ligger i koma i en hel vecka. En av hans kompisar får lungan punkterad och fylld av blod.
På nazistiska sajter på nätet flödar hatet.
”Mycket trist att blattekräket inte strök med”, lyder ett inlägg.
När Sydsvenskan kort efter attentatet intervjuar SVP-ledaren Stefan Jacobsson hävdar han att hans partikamrater tog till våld i självförsvar.
– De blev anfallna och försvarade sig mot en numerärt överlägsen fiende.
Den bilden är Jacobsson och hans kumpaner ensamma om.
I dag är en 30-årig nazist häktad i sin frånvaro och efterlyst för mordförsök. Ytterligare tre nazister som suttit anhållna är frisläppta, men fortfarande misstänkta för delaktighet i attacken.
För dialogpoliserna Johannes Dontsios och Sara Thunberg är knivattacken vid Folkets park i mars central för att förstå det som hände på Limhamns torg fem månader senare
– Det är jätteviktigt. Det blev så tydligt. För alla antirasister är SVP den värsta fienden, säger Johannes Dontsios.
Dialogpoliserna Johannes Dontsios och Sara Thunberg tillbaka på Limhamns torg fyra månader efter kravallerna.Bild: Anna Bank
På ett sätt är Johannes Dontsios en ovanlig polis: Han har själv en bakgrund i vänsterrörelsen och deltog ofta i demonstrationer när han var yngre.
– Socialist. Men jag har aldrig trott på någon revolution, förklarar han.
Erfarenheten av att ha stått på andra sidan kravallstaketet har han nytta av i jobbet som dialogpolis.
Som 21-åring var Johannes Dontsios på plats i Göteborg i maj 2001 för att protestera mot EU och USA:s president George W Bush, som gästade Sverige under ett EU-toppmöte. Tiotusentals människor från hela landet mötte upp till demonstrationerna.
– Jag åkte upp till Göteborg med några kompisar. Det var fantastiskt att känna den stora kraften som samlats mot EU och mot Bush. Lika hemskt var det sen när det urartade, när vi blev slagna och förtrycka av polisen. Jag blev jätteförbannad på polisen. De släppte loss hundar som bet fredliga demonstranter. En kompis blev slagen i huvudet med batong. De till och med sköt en kille.
Men – och det är det som är Johannes Dontsios poäng – den vrede han kände byggde på hans egen subjektiva upplevelse om vad som hände.
En enda människa kan inte se allt, vare sig hen är polis eller demonstrant.
– I dag har jag kolleger här i Malmö som var med som kravallpoliser i Göteborg som fortfarande darrar av vrede när de tänker på hur folk kastade gatsten och attackerade dem.
– Alla har sin egen upplevelse av en sådan här händelse. Det gäller också Limhamns torg.
Som dialogpolis är det Johannes Dontsios uppgift att förebygga att protester övergår i våld. Och det finns ingen genväg. Enda sättet är att i god tid före en manifestation bygga kontakter med alla sidor för att klargöra vad som gäller – och för att undvika missförstånd som kan tända gnistan.
– Jag har bjudit in vänsteraktivister och djurrättsaktivister till samtal liksom folk från Swedish Defence League (våldförhärligande högerextremister). Jag går aldrig in i politisk debatt med dem. Självklart känner jag avsky när jag hör nazistisk propaganda. Men samtidigt är det ju bra för mig i mitt jobb att veta hur deras världsåskådning ser ut, säger Johannes Dontsios.
När polisen i Malmö beviljar SVP mötestillstånd på Limhamns torg i augusti finns en uppdämd avsky mot partiet bland många Malmöbor, inte minst i den antirasistiska rörelsen. Avskyn har inte bara ideologisk grund. Nazisterna var ju nära att döda en av deras vänner.
Nazistledaren Stefan Jacobsson höll tal på torget, men hans ord dränktes i visslingar och burop.Bild: Peter Frennesson
Motdemonstrationen anordnas av den löst sammansatta organisationen ”Skåne mot rasism”, som enligt ett upprop på Facebook tänker blockera SVP:s möte med ”konfrontativt icke-våld”.
Klockan tio på förmiddagen lördagen den 23 augusti sätter sig demonstranterna, som samlats i Pildammsparken, i rörelse mot Limhamn. Runt tolv når de fram till torget. De är då uppåt tvåtusen personer. De flesta fredliga människor som vill visa sin avsky mot nazisterna; i tåget finns flera familjer med barnvagnar.
– Jag uppfattade det som att stämningen var god så långt, säger Sara Thunberg.
Någon timme senare blir det snabbt våldsamt.
Vid Vasagatan och Tegnérgatan har polisen ställt upp containrar. Tvärs över torget skär kravallstaket.
Ett tjugotal maskerade och svartklädda demonstranter börjar nu skaka staketen. Det kastas knallskott, rökgranater och plastflaskor fyllda med vätska, som polisen senare ska hävda var aceton.
Strax före klockan två kör tre polisbussar in genom avspärrningen från Tegnérgatan. Två kommer igenom, den tredje fångas upp av folkmassan. Fem nazister ur SVP som suttit i bussarna riggar högtalare vid scenen.
Nu råder ”våldsamt upplopp”, enligt polisen.
Polisrytteriet rider in bland demonstranterna för att driva bort dem från kravallstaketet. Tumult och panik uppstår. Fler knallskott och rökgranater kastas mot hästarna.
När SVP-ledaren Stefan Jacobsson börjar tala dränks orden i busvisslingar, nyckelskrammel och burop.
Utanför församlingshemmet på Linnégatan blir en demonstrant påkörd av en mörkblå polisbuss.
När polisrytteriet drar fram och tillbaka längs gatan för att skingra demonstranterna hamnar minst fem personer under hästarnas hovar. Samtidigt finns vittnesmål om hur flaskor och vätskefyllda ballonger kastades mot hästarna.
– Jag stod vid Linnégatan när rytteriet red in bland människorna . Jag blev förvånad. Jag förstod lika lite som demonstranterna vad det skulle vara bra för. Hästar är ju ett extremt trubbigt instrument, säger Sara Thunberg i dag.
Kvart i tre slutar Jacobsson tala. Nazisterna förs bort med poliseskort. Facit av kravallerna: minst tio demonstranter har förts till sjukhus.
”Vi är alla chockade över polisens övervåld”, säger Matilda Renkvist, talesperson för Skåne mot rasism, samma kväll.
Upploppet i Limhamn leder till en uppskruvad debatt i medierna.
På söndagen vittnar filmregissören Lukas Moodysson i ett känsloladdat inlägg i Sydsvenskan om polisbrutalitet. Han såg polis helt utan förvarning slå en kvinna i huvudet med sin sköld
”Jag tror på samtal och öppenhet. Men hur ska man kunna prata med någon som inte svarar?” skriver han.
Men Moodysson får mothugg från andra, som liksom han var på plats. I en insändare berättar Paulina Johansson, ung kemist som gick till torget för att demonstrera mot nazisterna, om att hon såg poliser bli attackerade av vänsteraktivister:
”Till skillnad från Lukas Moodysson såg jag oacceptabla handlingar från motdemonstranter som i sin tur ledde till agerande från polisens sida. Säkerligen fanns det de som försökte kommunicera fredligt med polisen, men hur missade han dem som slogs med sina röda flaggors stänger, kastade smällare och glasflaskor mot både polis och Svenskarnas parti, alla de som trots upprepade tillsägelser vägrade att backa eller kliva undan där polisen behövde lugna ner och komma fram?”
På Facebook framför Skåne mot rasism ett tack till alla som hjälpte till att få tyst på Svenskarnas Parti: ”Tack alla antifascister! Nazisterna fick inte fram ett ord.”
Dialogpoliserna Johannes Dontsios och Sara Thunberg.Bild: Anna Bank
Fyra månader efter kravallerna i Limhamn pågår fortfarande en utredning om polisens eventuella brott vid särskilda åklagarkammaren.
Förundersökningarna mot demonstranterna är i det närmaste klara. En person har åtalats för våldsamt motstånd, en annan för brott mot maskeringsförbudet. Fler åtal är att vänta.
– Som det ser ut nu kommer jag att åtala ett femtontal personer för våldsamt upplopp, säger kammaråklagare Jörgen Larsson.
För dialogpoliserna Johannes Dontsios och Sara Thunberg blev kravallerna i Limhamn en viktig lärdom.
Redan när Sverigedemokraternas ungdomsförbund (SDU) fick mötestillstånd på Värnhemstorget i september – och ”Skåne mor rasism” åter kallade till protest – fungerade polisens taktik bättre.
– Vi slussade in alla motdemonstranter i fållor av kravallstaket och delade ut flygblad där vi gjorde klart vad som gällde. Här får ni stå och protestera, men där borta kommer ni för nära och stör mötet, förklarar Johannes Dontsios.
Sara Thunberg nickar instämmande.
– På Värnhem gjorde vi ett gott jobb.
Nu väntar en ny valrörelse fram till nyvalet den 22 mars. Risken är uppenbar för fler konfrontationer mellan höger- och vänsterextremister. För fler sammandrabbningar mellan aktivister som tar sig rätten att avgöra vem som ska få yttra sig – och de poliser som ska skydda demokratin.
Lika säkert kommer dialogpoliserna att hamna mitt i stridens hetta.
– Vi får ofta höra: ”Hur kan ni skydda nazisterna? De är ju framtidens Hitler. Släpp fram oss så vi kan jaga bort dem!” berättar Johannes Dontsios.
På den uppmaningen har dialogpoliserna bara ett svar.
– Mina egna politiska åsikter måste jag lägga åt sidan som polis. Jag måste hålla mig opartisk. För jag tror på demokratin och yttrandefriheten, sägare Sara Thunberg.

Tillbaka till Limhamns torg

Olle Lönnaeus återvänder till platserna för tre stora nyhetshändelser under 2014. Idag: torget där demokratin sattes på prov av nazisternas möte.
Gå till toppen