Kultur & Nöjen

Per Svensson: Pressad press

Nu står hela den politiska kulturen på spel, skriver Per Svensson.

Privatdetektiv Ture Sventon är för mig årets litterära gestalt. Inte bara för att han på sitt som vanligt ovanligt diskreta sätt figurerat i kultursidans julkalender, utan också för att han är expert på försvinnanden.
I ”Ture Sventon i London” konsulteras han av en lord Hubbard som delger honom sina personalbekymmer; ”den gamla hederliga butlern av gamla stammen” går inte längre att uppbringa för pengar.
”Aha! sa Sventon och antecknade, att en gammal hederlig butler hade försvunnit. Han var inte det ringaste förvånad. En privatdetektiv är van att höra, att allt värdefullt försvinner. Smaragder, diamanter och hovmästare – allt försvinner förr eller senare.”
Denna insikt delar Sventon med alla iakttagare av moderniteten, Karl Marx och Friedrich Engels till exempel. I ”Kommunistiska manifestet” konstaterade de, med formuleringar vibrerande av både fasa och eufori, att ständig förändring var den moderna borgarklassens grundläggande överlevnadsvillkor: ”Bourgeoisin kan icke existera, utan att oavlåtligen revolutionera produktionsinstrumenten, dvs produktionsförhållandena, dvs samtliga samhällsförhållanden.”
Manifestet gavs ut redan 1848, men modernitetens motor är fortfarande densamma. I dag använder vi begrepp som globaliseringen, digitaliseringen, förändringstrycket när vi försöker beskriva de krafter som Marx och Engels fascinerades och förfärades av: ”De urgamla nationella industrierna har förintats och förintas alltjämt dagligen. De trängs ut av nya industrier, vilkas införande blir en livsfråga för alla civiliserade nationer...”
Och, som de två manifestförfattarna framhåller, det är inte bara fabrikerna som är dömda att förändras eller försvinna, också kulturella föreställningar och mellanmänskliga relationer är underkastade samma järnhårda förändringslag: ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras…”
Att vara en modern människa är därför att leva i spänningsfältet mellan bejakandet av förnyelsen, förändringen, framsteget och sorgen över förlusten av det som givit ens eget liv innehåll och mening.
I sin redan klassiska bok ”Allt som är fast förflyktigas” (1982) berättar den amerikanske kulturkritikern Marshall Berman om hur han som ung, i skiftet mellan 50- och 60-tal, stod vid byggplatsen för Cross Bronx Highway och grät. Den motorväg som New Yorks stadsbyggnadsboss Robert Moses drev rakt igenom Bronx var ett spett som krossade och malde sönder allt i sin väg och förvandlade Marshalls stadsdel, hans barndoms älskade stadslandskap, till ett urbant inferno. Och, för att göra det hela än värre, Robert Moses ansåg sig skövla kvarter efter kvarter som agent för en obönhörlig och oundviklig utveckling.
Också Marshall Berman, hans familj och hans familjs grannar var moderna amerikaner som trodde på framsteg och förnyelse. Det gjorde sorgen än svårare att hantera, smärtan blandades med ett slags skam. Att känna nostalgi var att svika de egna idealen. ”Moses förstörde vår värld, men han tycktes arbeta i namn av värderingar som vi själva omfattade.”
Jag har tänkt mycket på den paradoxen under det gångna året. Särskilt under de regelbundet återkommande attackerna av existentiell depression.
För trettioåtta år sedan, i januari 1977, började jag på Journalisthögskolan i Stockholm. Den var på den tiden inrymd i Svenska Dagbladets hus i Marieberg, av grannarna i DN-skrapan döpt till Grindstugan. Den senaste tiden har gamla kurskamrater mejlledes diskuterat ett kommande 40-årsjubileum.
Hela mitt vuxna liv har jag tillbringar i redaktionella miljöer, och i en journalistisk kultur, som nu av allt att döma inte bara är på väg att förändras drastiskt, utan möjligen så fundamentalt att ”pressen”, så som vi känt den i halvtannat sekel eller så, försvinner. Under det gångna året har dystra prognoser, krisreportage och nyhetsartiklar om nedskärningar och uppsägningar präglat min närings självbild; 2014 var året då ”Tidningen” lades in på intensiven med risk för fortsatt transport till hospis.
Under de sömnlösa stunderna om natten brukar jag försöka rannsaka mig själv: Är jag en mediebranschens motsvarighet till de gamla kavallerister som sörjde att hästen ersatts av pansarvagnar? Är jag en grånande spaltnostalgiker som inte orkar lära sig älska sociala medier? Delvis är det förstås så. Jag har alltid haft ett romantiskt förhållande till redaktionslivet; den unika mixen av industriproduktion och konstnärligt skapande, de många udda och begåvade människorna, känslan av att befinna sig i nyhetsstormens centrum, adrenalinrusningarna. Jag kommer att sakna doften av trycksvärta på samma sätt som kavalleristen saknar stallukten.
Men vid sidan av denna gammelmansnostalgi, släkt med min melankoli över att det inte längre finns några skivaffärer, snart heller inga bokhandlare, att slinka in i när man besöker en ny stad, tycker jag mig också ha rätt och skäl att odla en depression av mindre förutsägbar, mer politiskt och kulturellt relevant, karaktär.
Vad är en tidning? Inte en häftad bunt papper. Inte heller ett specifikt företag med ofrånkomliga vinstbehov.
Tidningen är i första hand en civilisatorisk institution som kontinuerligt bidrar till skapandet av det vi brukar kalla ”offentligheten”, det vill säga det för alla medborgare tillgängliga rum där angelägenheter av allmänt intresse avhandlas. Tidningarnas uppgift är att samla in, formulera, sortera och sprida såväl nyheter som åsikter.
Att ”pressen” nu liksom många andra branscher och verksamheter har svepts med i en teknisk revolution behöver i sig inte betyda att dess samhällsroll förändras. Liksom Bach förblir Bach även om han flyttas från cd till ljudfil kan en tidning förbli sig själv också i digital form. Tekniken är inte det avgörande här. Min egen kärlek till papperstidningen (fullformat!) är jag fullt ut redo att bokföra på det personliga nostalgikontot. Problemet är att allt fler människor i det post-moderna konsumtionssamhället tycks redo att säga upp inte bara sina tidningsprenumerationer (eller snarare: avstå från att någonsin skaffa dem), de tycks också ha tappat intresset för offentligheten.
Sverige har länge varit ett land där samhällsplikten vägt tungt. Och fortfarande ”ska” man utnyttja sin rösträtt. Däremot är det inte längre lika givet att man också ”ska” skaffa sig ett brett och nyanserat underlag för fullgörandet av denna medborgerliga plikt. I allt högre grad kan man vända just det ”medborgerliga” ryggen; strunta i de nyheter och de debatter som konstituerar offentligheten, nöja sig med det privata, det bekräftande, det underhållande, det man redan tror sig veta.
I en kulturartikel i Göteborgs-Posten pekade Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, nyligen på en paradoxal tendens i de senaste årens svenska medieutveckling. Samtidigt som utbudet av nyheter och åsikter tack vare digitaliseringen har blivit allt större och allt mer tillgängligt väljer allt fler människor att avskärma sig från det; de kan mycket väl vara flitiga mediekonsumenter, men det är inte journalistik i klassisk mening som lockar dem.
Den här gruppen brukar kallas ”nyhetsundvikare”. Strömbäck noterar att andelen svenskar som regelbundet läser en morgontidning har sjunkit från 88 procent 1986 till 56 procent år 2013.
Förr hade människor inte så mycket att välja på: det var tidningen och Rapport, eller inget alls. I dag kan man istället intensivt följa händelseutvecklingen i Paradise Hotel eller hämta all sin information från ett ymnigt men snävt definierat facebookflöde.
”Lite förenklat kan man säga att det expanderande medieutbudet har gjort att det har uppstått parallella paradis för olika grupper av människor”, skriver Strömbäck (GP 6.12). De av oss som älskar politiska nyheter har fått en outtömlig källa att ösa ur. De andra, nyhetsundvikarna, kan strunta i vem som styr Sverige så länge han eller hon inte lägger ut spännande surdegsrecept på nätet.
Vad ska man säga om det? Bland annat att George Orwells gamla dystopiska roman ”1984” plötsligt har blivit oväntat aktuell igen.
Då tänker jag inte i första hand på skräckskildringen av ett övervakningssamhälle där Storebror ser och registrerar allt (Google har ju så mycket trevligare valspråk än Storebror, ”Don’t be evil”). Det som gör ”1984” till en så kusligt träffande samtids- och framtidsvision är istället gestaltningen av klassamhället: Å ena sidan en funktionärsklass, ”det yttre partiet”, som kan misstänkas hysa politiska intressen och därför måste indoktrineras och övervakas. Å andra sidan en stor befolkningsgrupp, romanens ”proler”, som kan lämnas ifred därför att de struntar i samhället i stort och bara intresserar sig för hem och familj, grannarna, film, fotboll, öl och spel.
Man kan frukta att det inte bara är de svenska tidningarna som nu riskerar att försvinna utan också en svensk politisk kultur byggd på delaktighet och jämlikhet.
Ingenting skulle förvåna Ture Sventon mindre.
Läs alla artiklar om: Året som gått
Gå till toppen