Huvudledare

Ledare: Twitterstormari vattenglas

Twitter är inte "alla". Sociala medier speglar inte opinionen – de lyfter fram det udda.

Lugnet innan stormen.Bild: Kasper Dudzik
Förr var dessa helgdagar kring årsskiftet tidningslösa. Julaftonens morgontidning skulle räcka i tre dagar, på nyårsdagen kom ingen och också trettondagen var tidningsfri. Lyckligtvis är detta historia. Idag kommer tidningen ut också de där röda dagarna då vi har tid att läsa. Digitalt: i mobilen, i läsplattan och på webben.
Där blandas traditionella medier – press, radio och TV; journalistik – med sociala medier som sprider information och åsikter blixtsnabbt.
Det ställer krav på läsaren. Dels på vanlig källkritik: Är det sant? Varifrån kommer uppgiften? Dels på förmåga att bedöma relevans: Är det viktigt?
Sociala medier används ofta för att ge en bild av den allmänna opinionen, medan det i själva verket är de extrema åsiktsuttrycken som får mest spridning, skriver Jonas Andersson Schwarz, lektor vid Södertörns högskola tillsammans med tre andra som deltar i ett forskningsprojekt om detta på DN Debatt (25/12).
Ytterst litet av det som sägs till vardags lämnar spår på nätet, menar de, och pekar på att sociala medier innehåller flera felkällor. Ändå hänvisar massmedia ofta till sociala medier – så blir dessa en förlängning av sensationsjournalistiken.
De tar debatten kring TV-serien Pippi Långstrump som exempel. När SVT i höstas meddelade att det där om pappa ”negerkungen” klippts bort blev det en intensiv debatt. Den föddes tydligen på nätet, ett fåtal personer skickade flitigt inlägg vidare och traditionella medier hakade på:
”Bland de tweets som motsatte sig redigeringen stod en grupp på endast tjugo användare för nästan en fjärdedel av den sammanlagda räckvidden.”
Det ser ut som ett drev. Men en opinionsorkan i sociala medier är oftast i själva verket bara en storm i ett litet vattenglas.
Gå till toppen