Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sport

Tårar kunde inte dränka tidernas fotbollsfest

Anja Gatu summerar sportåret 2014.

Bild: Leo Correa / AP
Det är nästan fel att säga att förväntningarna var höga. Det handlade inte om förväntningar i ordets vanliga betydelse. Det handlade om en övertygelse om att Brasilien skulle befästa sin ställning som världens bästa fotbollslag genom tiderna, en gång för alla. Hela landet var på tå. Gatorna kläddes i gult och grönt, matchdagar gjordes till helgdagar och optimismen flödade.
Ofta sägs det att fotbollsälskande städer stannar när favoritlaget spelar. Ingenstans kan det vara lika påtagligt som i Sâo Paulo. Industristaden som har mellan 11 och 19 miljoner invånare beroende på hur man räknar. Staden där biltrafiken är så massiv att den korkar igen gatorna, där lager på lager av människor och hus sträcker ut sig mot horisonten.
Att färdas i bil genom Sâo Paulo en dag när Brasilien spelade var en bra måttstock på hur mästerskapet påverkade vardagen. Det är svårt att förstå exakt hur långsamt trafiken kryper sig fram vanligtvis – men att köra från en av de mer centrala flygplatserna in till huvudgatan Avenida Paulista går i en hastighet som om hade det varit sträckan Malmö-Lund hade det tagit fyra timmar.
Men när matchen blåstes igång tystnade Sâo Paulo. Allt stannade. Gatorna tömdes, människorna försvann in i barer och lägenheter. Hur alla bilar kunde försvinna på bara några minuter är ett mysterium.
Hoppet levde länge hos hemmapubliken, trots att tron svajade. Förbundskaptenen Luiz Felipe Scolari inkompetensförklarades, de europeiska lagen lyftes till skyarna och misstron mot det egna laget var enorm. Men kärleken till laget bestod även när fallet till sist blev hårt. 1-7 mot Tyskland i semifinalen. Utklassningen var ett faktum och förnedringen total. De enda som fortfarande dansade och log var grannarna från söder, chilenare som aldrig ville sluta fira och finalrusiga argentinare. Och tyskarna naturligtvis, som till sist stod som världsmästare.
Fotbolls-VM var det största som hände idrottsvärlden 2014, det var tidernas bästa fotbollsmästerskap och en fantastisk fest. Det var med en känsla av att det aldrig blir lika bra igen som jag åkte hem från Brasilien.
Årets andra stora internationella mästerskap som hade utspelat sig några månader tidigare gav en helt annan känsla. Det som enade de två mästerskapen var två saker: fantastisk idrott och folkliga protester. Men protesterna hanterades på väldigt olika sätt. I Brasilien var kritiken mot mästerskapet ständigt närvarande i form av mediedebatter och demonstrationer. I Sotji isolerades de olympiska vinterspelen totalt från resten av samhället. En bubbla byggdes upp och på tre veckor såg jag inte en enda person som inte var inblandad i de olympiska spelen. Journalister, aktiva, volontärer, militärer och publik – men ingen som gick på promenad, tog en fika på ett kafé eller gjorde något som inte hade med OS att göra. De var bortkörda, fick inte komma i närheten av de hårdbevakade spelen och den märkliga kuliss som hade byggts upp bland de dramatiska bergen.
Vi var helt isolerade från det ryska samhället och OS kunde lika gärna ha förlagts till månen. Vi bjöds på fantastiska idrottsupplevelser, men inramningen var så långt från det vibrerande Brasilien som det överhuvudtaget går att komma.
Är det framtiden? Mästerskap där pengar och rädsla för terror styr. Världens demokratier drar öronen åt sig eftersom de stora mästerskapen alltid innebär inrikespolitisk kritik. Kvar blir de som inte behöver bry sig om den inhemska opinionen. Jag vill inte tro det, men det ser inte bättre ut när jag tittar mot de stora mästerskap som väntar. Därför är jag glad att jag fick uppleva den stora festen, trots att den slutade i tårar för värden.
Gå till toppen