Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Decemberöverenskommelsen: Kohandel för vår tid

”Sådana diktat kan icke tolereras i en parlamentarisk demokrati.”

Per T Ohlsson, senior columnist på Sydsvenskan.
Statsministern, som ledde en ganska nybildad minoritetsregering, hade det inte lätt. De borgerliga gaddade ihop sig i riksdagen. Inget blev gjort. Han satte därför sitt hopp till kontakter över blockgränsen. Men samtalen gick trögt och till sist spelade han ut sitt starkaste kort: han öppnade för nyval, eller extra val som den svenska termen lyder. Då rasslade det till i maskineriet. Snart förelåg en epokgörande kompromiss.
Nyheten slog ned som en bomb och kritiken var inte nådig. Nu hade, hette det, regeringen skaffat sig en så stark ställning att riksdagen reducerades till stämpelinstans. Det talades om ”totalitär parlamentarism” i motsats till demokratisk.
Det här hade kunnat vara en resumé över de senaste månadernas politiska oreda i Sverige: en minoritetsregering som förlorar budgetvoteringen, en statsminister som aviserar nyval och så, slutligen, en blocköverskridande överenskommelse, presenterad förra lördagen.
Uppgörelsen har kallats odemokratisk och påstås strida mot parlamentariska principer. Det politiska etablissemanget har, sägs det, satt sig över folkviljan.
Men den inledande beskrivningen handlar inte om decemberöverenskommelsen 2014, utan om en klassisk kompromiss i svensk politik: den så kallade kohandeln 1933 mellan Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering och Bondeförbundet, där en grupp samarbetsvilliga riksdagsledamöter, anförd av Axel Pehrsson i Bramstorp, fronderade mot partiledaren Olof Olsson.
Skillnaderna mellan då och nu är naturligtvis betydande. Decemberöverenskommelsen gäller politikens former: valet av statsminister och budgetbesluten. Kohandeln gällde konkreta åtgärder: Socialdemokraterna fick stöd för sin expansiva linje för att mildra depressionens härjningar i utbyte mot en mer protektionistisk och jordbruksvänlig politik. Då var det ett av de borgerliga partierna som gjorde upp med Socialdemokraterna, nu var det fyra av fyra som kom överens med både Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Men beröringspunkterna är ändå tänkvärda.
Per Albin och Pehrsson drevs inte uteslutande av en önskan om effektiv krisbekämpning. De ville också få ett slut på det parlamentariska kaos som gripit omkring sig efter det första valet med allmän och lika rösträtt 1921.
När regeringarna föll som käglor underminerades förtroendet för demokratiska lösningar i en situation då aggressivt totalitära krafter bröt fram ute i Europa. Hitler hade tagit makten i Tyskland och i Sverige uppträdde få men högljudda nazister i stövlar och uniform.
Det var inte i första hand kohandeln som gjorde depressionen något mindre kännbar i Sverige än i många andra länder. Faktorer som kronans depreciering 1931 var viktigare. Men överenskommelsen demonstrerade att politikerna åtminstone försökte ta ansvar. I andrakammarvalet 1936 ökade både Socialdemokraterna och Bondeförbundet, det förra partiet rejält, det senare marginellt. De bildade koalition.
Idag är syftet att isolera Sverigedemokraterna, ett parti vars ideologiska rötter letar sig tillbaka till de bruna förvillelser som drog världen i fördärvet.
Decemberöverenskommelsen speglar, liksom tidigare kohandeln, den besinning som gång på gång har avvärjt irreparabla konvulsioner och våldsamma eruptioner i svensk politik. I sista stund har ideologiska och politiska motståndare tagit gemensamt ansvar för att förankra viktiga beslut och dämpa destruktiva lidelser: om rösträtten, om försvar och säkerhet, om välfärdsreformer, om kärnkraft, om skatter, om ekonomisk krisbekämpning, om Europa, om ett nytt pensionssystem. Undantagen, som ATP och löntagarfonderna, bekräftar regeln.
Kompromisser och samarbete, ibland även av det obekväma slaget, är i själva verket nödvändiga ingredienser i en fungerande demokrati. Ty ordspråket har även politisk giltighet: ”En mager förlikning är bättre än en fet process.”
Överenskommelsen från den 27 december framstår delvis som ett hafsverk och skulle behöva förtydligas. Glidningen mellan de två begreppen ”partikonstellation” och ”regering”, till exempel, är olycklig. Men detta motiverar inte det raseri som har flugit i vissa gammelmoderater.
Den tidigare försvarsministern Mikael Odenberg talar om ”ett nederlag för demokratin och parlamentarismen”. Ulf Adelsohn, M-ledare 1981–1986, ryar om att oppositionen ”har abdikerat” och – förfärliga tanke – överlämnat makten till Vänsterpartiet ”med rötter i kommunismen”.
Nu skall man kanske inte fästa större avseende vid lätt avdankade moderatpolitiker – marinerade i sossehat – som på fullt allvar anser att det var högern som införde demokrati i Sverige, men deras uppskruvade tonläge kan bli ett problem för Anna Kinberg Batra, som om en knapp vecka väljs till Moderaternas nya ordförande. Och kritiken kommer inte enbart från höger. Peter Eriksson, ett av Miljöpartiets tidigare språkrör, drar hisnande paralleller med ”Kina och mer auktoritärt styrda länder”.
Möjligen har ilskan dämpats i nyårshelgens champagneångor, men det finns ändå anledning att peka på några missuppfattningar.
* Överenskommelsen saknar formell status. Den är inte lag och därmed inte heller bindande. Varje riksdagsledamot äger sin egen röst. Likafullt tycks belackarna utgå från att svensk politik nu är totalt fastlåst fram till valet 2022 och att minoritetsregeringar i fortsättningen kan göra precis som de behagar. Men decemberöverenskommelsen är alltså en rent politisk uppgörelse, ett handslag över blockgränsen för att underlätta för minoritetsregeringar att fungera i ett parlamentariskt besvärligt läge.
Ponera att en S-ledd regering skulle vilja chockhöja marginalskatten till 99 procent eller att en framtida alliansregering skulle vilja avskaffa inkomstskatten – i samma ögonblick är överenskommelsen historia. Detta inbyggda korrektiv är en viktig anledning till att inte skriva in den i riksdagsordningen, RO, som har ställning mellan grundlag och vanlig lag och som kan ändras med kvalificerad majoritet.
* Påståendet att den borgerliga alliansen driver S–MP-regeringen i armarna på Vänsterpartiet tyder på att en del kritiker till höger har förträngt vad som sades i samband med valet i september.
Statsminister Stefan Löfven (S) behöver bara Vänsterpartiet ifall alliansen håller ihop som tidigare och fortsätter lägga gemensamma budgetförslag; alliansen har ju fler mandat än de båda regeringspartierna. Men signalen har tidigare varit mycket tydlig: alliansen ansåg sig förpliktad att presentera en gemensam budgetmotion för 2015. Punkt. Därefter skulle samarbetet tonas ned för att återuppstå inför valet 2018.
”Jag bedömer att partierna kommer att ha ett lösare samarbete i alliansformat i riksdagen och utveckla sina egna program, sin egen politik”, förklarade FP-ledaren Jan Björklund i höstas. Anna Kinberg Batra har poängterat att Moderaterna ”självklart” skall lägga fram egna budgetförslag.
Att agera på något annat vis vore politiskt oklokt av allianspartierna. Samtliga backade i valet och är i stort behov av att profilera sig, vilket borde skapa gynnsamma förutsättningar för blocköverskridande samarbeten. Och Stefan Löfven har på tydligast tänkbara vis markerat att han gärna slipper vara beroende av Vänsterpartiet: han vägrade ta med V i regeringen.
* Så detta med den hotade demokratin, ett allvarligt argument som ofta används alldeles för lättvindigt.
De sex partier som står bakom decemberöverenskommelsen samlade tillsammans drygt 77 procent av rösterna i det senaste valet. Det är svårt att se hur en sådan uppgörelse, som dessutom kan skrotas direkt ifall de politiska villkoren förändras, skulle vara odemokratisk.
Decemberöverenskommelsen är inte optimal. Den kan inte ens kallas bra. Men överenskommelsen var den minst dåliga lösning som stod till buds, inte bara för att undvika ett extra val som hade kunnat förvärra problemen.
Detta var de anständiga partiernas gemensamma svar på en parlamentarisk utmaning som Sverige aldrig tidigare har ställts inför. Ett extremparti med 12,9 procent av rösterna hotade att fälla varje regering som inte hörsammar partiets krav i en bestämd fråga.
Sådana diktat kan icke tolereras i en parlamentarisk demokrati.
Med tanke på Sverigedemokraternas ursprung – och alla upprörda kommentarer om demokrati och parlamentarism – kan det finnas skäl att erinra om hur Per Albin Hansson på 1930-talet motiverade sin kritiserade samverkan med Bondeförbundet.
Samarbete är, påpekade han, särskilt angeläget när ”demokratiska och parlamentariska styrelseformer trängts undan eller hotas av diktatoriska”.

Mer att läsa

Ideologi och strategi. Svensk politik under 100 år (Norstedts) av Leif Lewin.
Svensk statsrätt (Studentlitteratur) av Joakim Nergelius.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Gå till toppen