Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

I islamska republiken Frankrike

Michel Houellebecqs islamiska utopi kommer aldrig undan terroristattacken i Paris, skriver Thomas Steinfeld.

Soumission

Author: Michel Houellebecq. Publisher: Flammarion.. PublishYear: 2015.
Inte förrän i mitten av december släpptes nyheten att det skulle komma en ny roman av Michel Houellebecq, den lille, gulfingrade, ständigt rökande mannen som blev Frankrikes mest kända författare sedan han beskrivit den moderna människans (sexuella) elände i romanen ”Elementarpartiklarna” (1998).
Förlaget räknade med ännu en skandal, men självklart inte med ett våldsdåd. Romanen med titeln ”Soumission” (Underkastelse) släpptes nu i onsdags, med en upplaga på hela 150 000, och att tidskriften ”Charlie Hebdo” på första sidan av veckans nummer har en karikatyr av Michel Houellebecq, beror på att romanen såg ut att bli vårens kulturhändelse i Frankrike. Och visst var det känt, att boken handlar om ett land som underkastar sig den politiska islamismen, och täta varningar hade kommit om att romanen skulle spela högerpopulisterna i händerna. När terroristerna överföll Charlie Hebdos redaktion i onsdags hade debatten om boken just startat, i alla franska tidningar, i alla franska radiosändningar, och Michel Houellebecq hade just förklarat att han på sistone hade lärt sig att se något försonligare på islam. Man vet ännu inte om överfallet hade någonting med Michel Houellebecqs bok att göra. Men även om det inte är fallet: Om debatten om boken någonsin återupptas, så kommer det att ske under fullständigt förändrade villkor.
Men vad handlar romanen egentligen om? Den handlar om en utopi, som må stå för högerpopulisternas yttersta fasa: År 2022, berättar Michel Houellebecq, vinns valet till det franska parlamentet av ”Front National”. För att förhindra att högerpopulisterna tar makten, bildar de andra partierna en koalition: socialisterna, gaullisterna (dagens UMP) och ett nytt islamistiskt parti, som är störst bland de tre mindre partierna. Presidentämbetet går till en muslimbroder med namnet Mohammed Ben Abbes. Steg efter steg, och utan alltför mycket motstånd, förvandlar denne moderata muslim Frankrike till en islamisk republik – och hela Europa följer efter, de nordiska länderna inklusive: De är trötta på sig själva, för att de inte längre tror på några västerländska värden. De har fått nog av den ”mordlystna absurditeten”, som nationalstaten och nationalismen står för, de strävar efter en ny andlig enhet. Inom bara några månader lyckas då Mohammed Ben Abbes återskapa det romerska imperiet, så som kejsare Augustus hade format det. Den Europeiska Unionen öppnar sig söderut och integrerar de nordafrikanska staterna.
De vänliga, positiva utopierna har en egen tradition i Michel Houellebecqs verk: “Elementarpartiklarna” slutade med uppkomsten av en ny ras av klonade människor utan kön, och romanen ”Kartan och landskapet” (2010) mynnar ut i en vision av allmänt biologisk förfall. Också hjälten och jag-berättaren i den nya romanen härstammar helt och hållet ur Michel Houellebecqs numera välkända värld: François är litteraturvetare och undervisar på ett mindre universitet i Paris, med få intellektuella och inga pedagogiska ambitioner. Han är ensam och nedstämd. Han kan, under bara några timmar, dricka två flaskor vin utan att det påverkar tankeförmågan, han röker minst fyra paket cigaretter om dagen, och det är bara de tillfälliga samlagen som ger honom korta ögonblick av harmoni med livet – samlagen, och kanske läsningen av Joris-Karl Huysmans böcker. Inte så mycket för att denna författare från tiden kring 1900 är föremålet för François akademiska arbete, utan för att Huysmans, som skrivit några av tidens mest ”dekadenta” böcker, konverterade till katolicismen.
Michel Houellebecqs utopi är ett hån mot alla högerpopulistiska och främlingsfientliga partier, som vill rädda kontinenten från en islamsk invasion. Författaren bara vänder på fiktionen: Tänk om islam inte är en demonisk rörelse, som vill underkuva världen, utan ett ganska humant och effektivt sätt att lösa några av samhällens största problem? Visserligen blir Sorbonne ett islamskt universitet, och visserligen försvinner de mest utmanande kläderna från gatorna. Men som privata initiativ får alla ateistiska eller katolska institutioner vara kvar. Arbetslösheten försvinner, eftersom kvinnorna återvänder till hemmet. Landet blir vackert igen, eftersom staten inte längre stödjer storindustrin, utan istället småbönderna, och François får ett erbjudande om att återgå till sin tjänst, med tredubbel lön – för islam vördar bildningen, och universitet sponsras numera av en oljestat. Han måste bara byta religion.
Romanen är därför ett hån också mot politisk islam. Det gäller framför allt att iaktta de yttre formerna, lär sig hjälten. När butikerna för tajta damtröjor försvinner under den nya regimen, så går det desto bättre för affärerna som säljer vågade underkläder.
Romanen ”Underkastelse” bjuder på en snabbkurs i europeisk religionshistoria, inte bara för att Huysmans spelar en stor roll i den – hans roman ”La cathédrale” (1898), som handlar om katedralen i Chartres, världens mest gotiska gudshus, var en bestseller kring förra sekelskiftet. I ett försök att undvika ett inbördeskrig, som aldrig blir av, kliver François dessutom in i sin Volkswagen ”Touareg” (vad annars kunde bilen heta?), lämnar Paris och besöker några av nationens mest kristna platser: byn Martel till exempel, som grundades av Karl Martell efter dennes kanske avgörande seger över araberna i slaget vid Tours och Poitiers (732), eller kyrkan i byn Rocamadour i sydvästra Frankrike, som hyser ”Svarta Madonnan” – den lilla skulpturen som tillbads av Henrik Plantagenet liksom av den Helige Bernhard. Men det hjälper inte: den kristna religionen, liksom den västerländska kulturen, har inte längre kraften att andligt ena vare sig ett land eller kontinenten.
Om boken ”Underkastelse” bara vore en satir, skulle den ha en stark poäng: Varför kräva att Europa bör försvaras emot islam, om islam redan är mera europeiskt än Europa självt – ända ner till matsedelsnivå? Varför satsa på motstånd, om kulturen som skall försvaras, för det mesta kan beskrivas i termer av obildning, kamp, hopplöshet, droger och våld? Men boken är inte bara en satir, utan också en utopi. Och i denna förbindelse ligger den här gången ett konstruktionsfel: Ty det går inte bra att håna någonting som man själv har hittat på. Det ligger någonting barnsligt över romanen, som om någon mycket ung författare bara hade låtit fantasin rusa iväg, för sitt eget nöjes skull utan hänsyn till att de olika delarna måste passa ihop om satiren verkligen ska träffa sitt föremål. Men det ville Michel Houellebecq kanske inte.
Barnslig är till exempel den uppenbara glädjen över att få uttala den lilla grova sanningen, att litteraturvetenskap inte duger till något annat än att försörja några få litteraturvetare. Barnslig är den egocentricitet med vilken hjälten, som blivande muslimsk konvertit, till slut får önska sig det bästa han vet: den nya statsreligionen skall förse honom med en vacker lägenhet, befria honom från alla undervisningsplikter, skaffa honom en äldre hustru för köket och en mycket ung för andra ändamål. Barnslig är idén, att man skulle kunna lösa alla samhällsproblem med ett slags trolleri. Och barnslig är slutligen också föreställningen om islam själv.
Den behöver inte vara den dummaste av alla religioner, så som Michel Houellebecq själv en gång påstod, men den behöver inte heller vara den klokaste och vänligaste – om det nu över huvud taget går att betrakta en religion i kategorier som ”ond” eller ”god”, ”dum” eller ”klok”, utan att samtidigt reflektera över vem som använder religionen för vilka (politiska) ändamål. Den islamska religionen, så som Michel Houellebecq framställer den i ”Underkastelse”, är en udda blandning av ”Tusen och en natt” och den turkiske predikanten Fethullah Gülens läror – och eftersom den är så uppenbarligen påhittad duger den knappast som motbild till västvärldens självvållade undergång.
Över långa sträckor är romanen rolig att läsa, men nöjet gäller de udda idéerna, de sneda vinklarna och den fullständiga respektlösheten gentemot alla slags ”värden”. Nöjet gäller inte polemiken. Romanen handlar om drömmen att nutidens stora problem bara kunde försvinna, liksom av sig själva. Den skall vara en fantasi, om än en halvrealistisk sådan. Men den vill inte kännas vid allvaret, som varje större utopi bär i sig, och den vill inte bära konsekvenserna, som en träffande satir måste få. Det kanske bara är så att Michel Houellebecq kräver lindrigare villkor, för alla, men mest för sig själv. Men det finns inga lindriga villkor i denna stora politiska, och religiösa, konflikt.
”Det är ju bara en roman”, tycks författaren vilja säga. Men i det här sammanhanget är ”bara” ett farligt ord.
Gå till toppen