Kultur

Vass showbizsatir som når höga höjder

Michael Keaton lysande som avdankad filmstjärna i showbizsatir.

Birdman

USA, 2014. Regi: Alejandro González Iñárritu. Med: Michael Keaton, Naomi Watts, Edward Norton, Emma Stone, Zach Galifianakis. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.00.

Michael Keaton som skådespelaren Riggan i Alejandro González Iñárritus "Birdman".Bild: Atsushi Nishijima
Är det en fågel? Ett plan? En komedi? Ett drama? Det är "Birdman"!
Just som Alejandro González Iñárritus filmkonst tycktes kvävas av sin anspråksfulla och glåmiga ton – "Babel", "Biutiful" – är det som om regissören stigit in i en telefonkiosk, dragit på sig en färgsprakande dräkt och flugit rakt ut i en pulserande stadskarneval, med ett gatusmart leende på läpparna.
Förvandlingsnumret är remarkabelt. "Birdman" liknar ingenting Iñárritu gjort tidigare, och knappt någon annan film heller för den delen. Oscarstatyetterna lär hagla över denna fantasifulla, tekniskt innovativa och inte minst välspelade svart komiska showbusinnessatir, där Michael Keaton gestaltar en avdankad filmstjärna som gör comeback på Broadway.
Förutom en kortare inledning och avslutning är filmen till synes gjord i en enda, lång vindlande tagning där fotografen Emmanuel Lubezkis ("Gravity") kamera förföljer skådespelarna genom gångar, loger, trappor och prång på Broadwayteatern, och handlingen piskas framåt av ett hetsigt, jazzigt trumsolo på soundtracket. Verklighet och fantasi glider samman då huvudpersonen inbillar sig att han har övernaturliga krafter, precis som sin mest kända filmroll, den för filmen påhittade superhjälten Birdman. För fantasisekvenserna använder sig Iñárritu av datoranimerade filmtricks som blivit en stapelvara i var och varannan tröttsam superhjältefilm, och det är oerhört uppfriskande att se dessa trollerikonster användas i en fullvuxen kontext.
"Birdman" har kallats för en nutida "Sunset Boulevard", och även om det finns vissa tematiska likheter med Billy Wilders klassiska Hollywoodsatir är den åldrande huvudpersonen Riggan (Keaton) knappast någon Gloria Swanson som dragit sig tillbaka till en barrikaderad lyxvilla. "60 är det nya 30", som någon säger i "Birdman" – och den medelålderskrisande Riggan vill ge sig in i hetluften och bevisa att han både kan regissera och spela seriöst drama, genom att sätta upp en teaterversion av Raymond Carvers novellsamling "Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek". Han är trött på att ständigt bli igenkänd för sin gamla filmroll som superhjälten Birdman, som han lämnade redan i början av 90-talet. Men frågan är om Riggan verkligen är intresserad av teatern och konsten, eller om hela projektet bara är ett utslag av narcissism och fåfänga. Han söker mer bekräftelse av en ansiktslös publik, än av människorna omkring sig som den missbrukande dottern (Emma Stone), ex-frun (Amy Ryan) eller älskarinnan (Andrea Riseborough).
Riggan är en roll skräddarsydd för Michael Keaton. Han spelade, så klart, Batman i två filmer för drygt tjugo år sedan och påminner om Riggan så till vida att han har haft en kommersiellt svajig karriär sedan dess, även om de som följt Keaton vet att han var kapabel till en rollprestation som den här, där han får han chans att visa upp både sitt dramatiska och komiska register. ”Birdman" är i övrigt fylld av lekfulla metainslag och referenser. En självlysande Edward Norton gestaltar en strulig metodskådespelare som kan ses som en självkarikatyr, och det delas ut välriktade kängor till stjärnor som sålt sig till popcornspektakel och fantasyfilmer (Robert Downey Jr, Woody Harrelson, Jeremy Renner). Men metalekarna känns mer som godis åt filmnördarna – i grund och botten är temat universellt: kändisskapet och teaterscenen blir en metafor, en uppförstoring, av de roller vi alla spelar, det bekräftelsebehov som vi alla känner. I en syrligt komisk scen citerar en uteliggare Macbeths monolog om att livet bara är ... en stackars skådespelare, som larmar/och gör sig till, en timmes tid på scenen/och sedan ej hörs av/Det är en saga/berättad av en dåre/Låter stort,/betyder intet.
Frågan är vad "Birdman" betyder. Trots den virtuosa uppvisningen på alla plan, känns det ambivalenta slutet – djupt cyniskt eller närmast religiöst, beroende på din livsåskådning – som om Iñárritu inte riktigt vet vad han vill säga. I vilket fall som helst är "Birdman" är vitamininjektion i januarimörkret. Filmåret 2015 kunde knappast ha börjat bättre.

3 x långa tagningar

”Birdman” är digitalt manipulerad till att framstå som en film gjord i en enda lång tagning. Här är några andra kända exempel.
1 Repet (1948). Alfred Hitchcocks siktade på att göra en thriller som iakttog handlingens, rummets och tidens enhet – något som krävde en hel del kreativt fusk med tanke på dåtidens filmrullar bara tillät tiominutersekvenser. Ett intressant misslyckande.
2 Timecode (1999). Mike Figgis ("Leaving Las Vegas") experiment där bildrutan är uppdelad i fyra delar med varsin historia som utspelar sig i realtid, utan klipp. Inspelad på vhs. Med Salma Hayek och Stellan Skarsgård.
3 Den ryska arken (2002). Aleksander Sokurovs briljanta och fantasifulla drama som tar oss igenom Vinterpalatset i St Petersburg. Filmen spelades in på knappt två timmar, men tog månader att repetera.
Gå till toppen