Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: Ett farligt år i Europa

”Hur uthållig är Europas motståndskraft?”

Det nya året har inletts med en brutal påminnelse om hur utsatt det öppna samhället är. Onsdagens terrorattack mot det franska satirmagasinet Charlie Hebdo var ett vedervärdigt angrepp på den yttrande- och pressfrihet som utgör ett av demokratins omistliga värden. Men massakern tjänar även som en påminnelse om att aldrig ge vika. Ty rädsla är oförenligt med demokrati.
En ståndaktig demokrati kan inte tvingas till sin grav, den kan bara släpas dit om den tillåter sig att gå ned på knä.
Ja, formuleringen kan och bör läsas som en vördnadsfull parafras på ett uttalande av Stéphane Charbonnier, Charlie Hebdos hotade och nu mördade chefredaktör: ”Jag dör hellre stående än lever på knä.”
Illdådet i Paris utmanar de värden som håller samman ett öppet, demokratiskt och allt mer integrerat Europa, befriat från totalitära fasor.
Men det väcker också frågan:
Hur uthållig är Europas motståndskraft mot de fiender, yttre och inre, som vill slå sönder vår gemenskap?
Om 2014 var ett år då det förflutnas spöken gick genom Europa kan 2015 bli året som bestämmer Europas framtid.
Med annekteringen av Krimhalvön och skuggkriget i östra Ukraina har Rysslands auktoritäre och revanschistiske president Vladimir Putin lossat grundbulten i den europeiska säkerhetsordning som gällt i sjuttio år: att gränser inte ändras med våld.
Samtidigt har extrema, ultranationalistiska och populistiska partier av olika schatteringar firat triumfer. EU-parlamentet, unionens enda direktvalda organ, har aldrig varit brunare. Nationella fronten blev största franska parti med 25 procent av rösterna i EU-valet i maj, Jobbik blev näst störst i Ungern och FPÖ samlade en femtedel av de österrikiska väljarna. Sverigedemokraterna tog två av tjugo svenska mandat.
Flera av dessa partier ‧– EU-kritiska, främlingsfientliga, antiamerikanska – har nära band till Vladimir Putins regim. I Putin ser de en stark nationell ledare som tar itu med oppositionella, veka liberaler och sexuella minoriteter. Denna allians mellan Sovjetnostalgisk despotism och europeisk fascism är ett led i Putins ansträngningar att splittra EU, som längre fram i år skall besluta om fortsatta sanktioner mot Ryssland.
Under tiden växer islamofobin, symboliserad av fenomenet Pegida i Tyskland: Patriotiska européer mot islamiseringen av väst.
Det var i oktober förra året som demonstrationerna började i Dresden. De har spridit sig, även om de nu möts av kraftfulla fördömanden från förbundskansler Angela Merkel och av antirasistiska manifestationer.
Vaksamhet är av nöden. Islamofobiska rörelser kommer att använda sig av terrorn i Paris för att misstänkliggöra den överväldigande majoritet av Europas muslimer som bekänner sig till demokrati.
Men Europas utmaningar 2015 är också ekonomiska.
Samma dag som terroristerna slog till mot Charlie Hebdo offentliggjorde Eurostat, EU:s statistikbyrå, en oroande siffra. Eurozonen, som efter Litauens inträde vid årsskiftet omfattar 19 av EU:s 28 medlemsländer, har deflation, fallande priser. I december föll priserna med 0,2 procent. Europeiska centralbanken, ECB, har som mål att hålla inflationen, prisökningarna, under men i närheten av 2,0 procent.
Deflation är en destruktiv företeelse. När priserna faller skjuter konsumenterna upp sina inköp: varor och tjänster kan ju vara ännu billigare i morgon. Efterfrågan trycks ned med kronisk stagnation som följd.
Fortsatt deflation kan omintetgöra eurozonens återhämtning efter finanskrisen. ECB har redan skrivit ned sin tillväxtprognos från 1,6 till 1,0 procent. Arbetslösheten i zonen uppgår till 11,5 procent. I Grekland och Spanien har den bitit sig fast kring 25 procent, en socialt ohållbar nivå.
ECB:s rekordlåga ränta, 0,05 procent, har inte fått igång hjulen. Därmed ökar trycket på banken att göra vad den hittills har undvikit på grund av tyskt motstånd: att stimulera ekonomin med storskaliga uppköp av statsobligationer, vad som kallas quantitative easing, QE, en metod som med framgång har tillämpats av USA:s centralbank Federal Reserve. Ett ECB-beslut i den riktningen väntas den 22 januari.
QE framstår som den logiska följden av ECB-chefen Mario Draghis löfte från 2012 om att ”göra vad som än krävs” för att rädda valutaunionen, ett utspel som fick många att tro att krisen var över. Men risken är att det blir för sent och för lite.
Eurozonen är i skriande behov av både efterfrågestimulanser och strukturella reformer på arbetsmarknaden och i offentlig sektor. Tyskland, zonens största ekonomi, bromsar de förra. Frankrike och Italien, näst och tredje störst, tycks oförmögna till de senare.
Grekland svarar bara för ett par procent av EU:s produktion, men har ändå utgjort eurokrisens epicentrum. Landet levde över sina tillgångar, vilket doldes med kreativ bokföring. När detta statsfinansiella bedrägeri avslöjades 2010, i svallvågorna från den internationella finanskris som startat i USA två år tidigare, försvann marken under euron. Utöver Grekland drogs även Spanien, Portugal, Italien och Irland ned i slukhålet.
Sedan dess har Grekland understötts av nödlån på sammanlagt 240 miljarder euro för att dämpa spridningseffekterna och hålla kvar landet i valutaunionen; ett grekiskt utträde, ”grexit”, ansågs förödande för eurons trovärdighet. I utbyte mot hjälpen har den så kallade trojkan – EU-kommissionen, ECB och Internationella valutafonden – krävt sanering av Greklands vanskötta ekonomi.
Åtstramningarna har fått långtgående konsekvenser för det grekiska samhället, där utslagning och nyfattigdom griper omkring sig. Men det hade börjat ljusna vid horisonten. Efter sex år med recession, krympande BNP, beräknas Greklands ekonomi ha vuxit med 0,6 procent under 2014.
Nu hotar istället en ny akut kris. I en avgörande parlamentsvotering den 29 december samlade regeringens presidentkandidat inte tillräcklig majoritet. Nyval utlystes, per automatik, till den 25 januari.
I opinionsmätningarna leder den vänsterradikala koalitionen Syriza och mycket talar för att Greklands nästa premiärminister heter Alexis Tsipras, Syrizas ledare.
Tsipras har tonat ned vissa extrema förslag, till exempel nationalisering av bankerna, och bedyrar att Grekland skall behålla euron. Men han ställer också högre pensioner och höjd minimilön i utsikt. Ovanpå det avser han att omförhandla och mjuka upp Greklands lånevillkor. Det har trojkan inget större intresse av.
Om Grekland ställer in betalningarna aktualiseras återigen ”grexit”. Men till skillnad från läget för några år sedan är EU bättre rustat för valutaoro, heter det, bland annat genom en finansiell "brandvägg", ESM, med 500 miljarder euro i kassan. Det har lett till spekulationer om att Tyskland kommer att låta Grekland överge euron.
Detta vore ytterst äventyrligt. Sprider sig effekterna av ett grekiskt sammanbrott till Frankrike och Italien är eurons saga all: dessa ekonomier är så stora att de skulle vara bortom räddning. Man kan, som The Economist, erinra om den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers haveri hösten 2008. Den dåvarande Bushadministrationen trodde att systemet var stabilt nog för att klara påfrestningen. Det var ett felaktigt antagande.
Årets allra viktigaste europeiska val äger emellertid inte rum i Grekland, utan i Storbritannien, där den konservative David Cameron sedan 2010 regerar i spetsen för en koalition med Liberaldemokraterna.
Storbritannien står utanför euron, men Camerons parti pressas av en EU-negativ och invandringskritisk opinion som fångats upp av självständighetspartiet Ukip, störst i det brittiska EU-valet. Därför har Cameron lovat att efter en valseger i maj omförhandla Storbritanniens medlemsvillkor.
Inte nog med det. Cameron har också lovat en folkomröstning 2017 om huruvida Storbritannien skall stanna kvar i EU eller lämna unionen.
Ifall Cameron får förnyat förtroende finns det således en överhängande risk för att EU förlamas under två år i väntan på en folkomröstning som kan leda till ett brittiskt utträde.
Om en av EU:s stormakter bryter sig loss kan följderna bli oöverskådliga för hela den europeiska integrationen – och för Europas möjligheter att med gemensamma krafter möta allvarliga utmaningar.
Britterna har alltid haft ett komplicerat förhållande till ”kontinenten”. Men med sin tradition av parlamentarism, liberalism och demokratiförsvar och med sin starka atlantiska koppling representerar Storbritannien, mer än något annat land, de frihetsvärden som nu är hotade i Europa. Utifrån och inifrån.

Mer att läsa

The Russian Connection. The spread of pro-Russian policies on the European far right (Political Capital Institute).
ec.europa.eu/eurostat.
www.economist.com.
The Isles. A History (Macmillan) av Norman Davies.
Gå till toppen