Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Jag inte är ”Charlie” men är ”Charlie” en del av mig.

Jag var nitton år och bodde på Alliance Française på Boulevard Raspail i sjätte arrondissementet i Paris. Det var fem år efter 68-revolten men det gick fortfarande att känna av svallvågorna från den historiska majmånaden. Så gott som varje helg drog det ihop sig till konfrontation i Quartier Latin mellan den fruktade kravallpolisen CRS och unga vänsterdemonstranter. Själv inbillade jag mig att det var repetitioner inför ett nytt, större ”Maj-68”. Utanför huset där jag bodde fanns en tidningskiosk och där upptäckte jag en morgon en ny dagstidning, Libération, startad några månader tidigare av, bland annat, Jean-Paul Sartre. Tidningen blev något av en ideologisk ledstjärna för mig.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen