Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Balen i jämmerdalen

Det frivolas historia. Övers Lars O Ericsson. Atlantis.
Sabine Melchior-Bonnet har skrivit lättsinnets historia. Tyvärr förstår hon inte alls värdet av lyckoupplevelser, skriver David Brax.

Låt oss börja med att lägga bort titlarna. Ordet ”frivolitet” används numera sällan utanför spetsknypplarkretsar, och Sabine Melchior-Bonnets historiska exposé skulle lika gärna kunna skrivas som ”lättsinnets” historia. Hon har cirklat kring ämnet förut, med böcker om spegelns historia och om otrohetens. Perspektivet är oförblommerat franskt och med 1700-talets l’Ancien Régime som fokalpunkt. Inte orimligt; det är till denna period, till rokokon och Versailles under Ludvig XIV och Marie Antoinette, vi vänder oss för att finna ordboksillustrationer till ord som ”lättsinne”. De många bilderna i boken är inte alltid valda med stor omsorg. Det är till exempel ett mysterium varför förlaget valt Bouchers ”L’Odalisque” som omslagsbild, snarare än en mer meningsbärande målning som Fragonards ”Gungan” från 1767.
Lättsinnets historia kan förefalla som ett frivolt ämne, en bagatell för den obekymrat sysslolöse att slänga bort en del av sin outsinliga fritid på. Men det finns anledning att ta lättsinnet på allvar. För behovet av förströelse, underhållning som saknar uppbyggligt syfte, är en återkommande faktor i vår historia.
Vi är en lekande art med en livsviktig förmåga att bortse från vad som är omedelbart viktigt och istället förlusta oss. De tydligaste och mest utstuderade exemplen på detta hittar vi bland de bättre bemedlade klasserna, bland dem som aldrig tvingas ägna sin tid åt att ombesörja de grundläggande behoven. Men förmågan är universell: vi leker och förställer oss, vi rör oss ledigt mellan fantasifulla positioner och roller och provar att tillfälligt behandla något flyktigt som viktigt. Den magnifika 1800-talsförfattaren Delphine de Girardin skriver (under pseudonymen Vicomte de Launay): ”En lättsinnig karaktär är en som inte fäster någon vikt vid någonting. Vi däremot, vi fäster vikt vid det som inget är.” Lekfullheten har en viktig funktion: vi lär oss att planera och att hantera det oväntade delvis genom att föreställa oss sådant som inte är, men vi skulle inte göra det om det inte var lustfyllt för oss. Det gör det också möjligt för konsten att lyfta. Litteraturen beror på ”the willing suspension of disbelief”. Driften att leka är vad som saknas från den förenklade bilden av den ekonomiska människan.
Att ägna orimligt mycket tid åt det godtyckliga och ytliga har också en social funktion. En som ständigt hotar att gå överstyr. Melchior-Bonnet beskriver hur modets nycker vid hovet i Versaille utvecklades till tyranni. Modet måste följas, och stora delar av den franska adeln försummar sina övriga plikter för att vara här och vara till lags. Att ägna sig åt det ”lättsinniga” är inte längre frivilligt eller ens särskilt roligt. Regentens lättsinne blir de regerades tvingande omständigheter. Utifrån framstår det hela som fullkomligt absurt. Arthur Young, en engelsk diplomat, påpekar i sina anteckningar att ”Hovets dumhet och nonchalans saknar motstycke”. Att reglerna framstår som absurda för utomstående är inte en olyckshändelse: det förstärker den sociala funktionen för de invigda. Det kräver en investering i tid och pengar för dem som inkluderas, timmarna ägnade framför spegeln blir till en lojalitetshandling. Men dess uppenbara brist på nytta, dess löjlighet, undergräver folkets förtroende och påskyndar revolutionen.
Melchior-Bonnets bok ger ett intressant men begränsat kapitel i en historia som blir viktig på allvar först i ett större perspektiv. Lättsinnets ställning är också relaterad till den i idéhistorien ständigt återkommande dragkampen om njutningens värde. Är njutning en onyttig lyx som distraherar oss från vad som är viktigt, eller tvärtom det enda värdefulla i livet? Strax utanför bokens ramar skriver Jeremy Bentham (1789) att naturen satt människan under två enväldiga härskare: njutning och smärta. Dessa bestämmer både hur vi agerar och hur vi bör agera. Detta perspektiv dominerar 1800-talets filosofi och politik på andra sidan kanalen, men är helt frånvarande från Melchior-Bonnets bok. Hennes ämne är den ytliga och onyttiga förströelsen. Därför saknas här allt om lyckoupplevelsernas värde, deras förmåga att engagera oss i varandras öden, deras roll i empati, i kreativitet, i vår karaktärsutveckling.
Det enda försonande drag Melchior-Bonnets ser i lättsinnet är dess förmåga att få oss att acceptera livets fåfänglighet. Fåfänga och ytliga nöjen är det enda rimliga i en värld och ett liv som, menar man, saknar egentlig mening. Voltaire menar att vi skapats frivola för att få tröst i denna jämmerdal. Det är en trist, snäv och ytterst orimlig bild av människolivet, för att inte nämna den franska idéhistorien, som målas upp. Rikt illustrerad, dock.
Gå till toppen