Barnboken "Der Giftpilz, "Giftsvampen", gavs ut i Tyskland 1938. Titeln är en omskrivning för nazisternas syn på judar. På omslaget syns mycket riktigt en svamp, i vars fot en karikatyr av ett typiskt "judiskt" ansikte med en stor näsa och långt skägg ritats in.

Vintern 2015 säljer tidskriften Charlie Hebdo slut sin rekordupplaga - fem miljoner exemplar - på nolltid. På omslaget syns en karikatyr av Muhammed. Han är lätt att känna igenarb: stor näsa, långt skägg. Och turban.

Ett bokomslag som "Giftsvampen" skulle idag, med rätta, ses som ett solklart fall av hets mot folkgrupp. Charlie Hebdos omslag betraktas däremot av många som en markering för yttrandefrihet och mot fundamentalism.

– Jag blev verkligen bedrövad när jag såg omslaget på Charlie Hebdo, säger Signe Kjær Jørgensen, som forskat vid Roskilde Universitet om de danska Muhammed-teckningarna.

Där en betraktare i väst ser en kul karikatyr, ser hon betydligt mer.

– Det här sättet att avbilda likställer för det första islam med just den grupp av män som finns i arabvärlden och Mellanöstern. Det är också ett utseende som förknippas med salafister, en form av fundamentalism.

Ytterligare ett grepp är att låta islam definieras av Muhammeds person, snarare än av sitt teologiska innehåll.

– Omslaget befäster också bilden av både islam och Muhammed själv något främmande, gammalmodigt och statiskt, säger Signe Kjær Jørgensen.

En annan dansk satirforskare, Dennis Meyhoff Brink, försvarar bestämt Charlie Hebdos bilder av Muhammed och av muslimer.

– Charlie Hebdo från sitt vänsterperspektiv har i åratal gått till hård attack mot främlingsfientlighet i alla former, särskilt inom högerpopulistiska Front National, menar han.

Det nu aktuella omslaget teckning ska ses som en nyanserad fortsättning av denna kritik.

– Charlie Hebdo förlöjligar inte muslimer, men däremot islamistiska fundamentalister, såsom terroristerna, och religiösa auktoriteter, som Muhammed, säger han.

Alla håller inte med om att Charlie Hebdo klarat rågången mellan hets och satir. I veckan framkom också att Aftonbladet haft planer på återpublicera hela senaste numret av Charlie Hebdo, men skippat det hela av bland annat pressetiska skäl.

Ansvarige utgivare Jan Helin skrev så här om en av teckningarna:

"Det ena var en satir om muslimska barn, uttryckt genom en serieteckning där en bebis ligger och viftar med en sabel i barnvagnen och plötsligt råkar skära halsen av någon.

'Pappa upp i dagen', lyder texten till bilden.

Fyndigt eller hets mot folkgrupp med barn som illustration? Fråga värd att fundera på för ansvarig utgivare", menade Aftonbladets chefredaktör.

Karikatyrer av religiösa ledare har varit - och är - en central del av satirens historia. Två faktorer utlöste den första satirvågen: reformationen och möjligheterna att genom tryckpressen mångfaldiga bilder. Under större delen av 1700- och 1800-talen, riktades religionskritiken i satiren framför allt mot kyrkan. Präster, påvar och munkar avbildades som feta, giriga och hycklande.

När socialismen får fäste i slutet av 1800-talet hamnar dock även själva tron och de religiösa gestalterna i sig i skottgluggen. Parodier på bibeln och satiriska teckningar av bibliska berättelser sprids i stora upplagor, till exempel i den brittiska tidskriften "The Freethinker".

En av tidens storheter är italienaren Gabriele Galantara, mer känd som Rata Langa, vars radikala satirteckningarna trycks i tidningar över hela Europa.

– Nästan all religionssatir vid den här tiden kommer ur socialistiska kretsar. Rata Langa ritar feta präster som sitter vid ett bord och äter medan fattiga tigger intill. När de frågar om de kan få något av resterna, säger prästerna att den maten ska hundarna ha, säger Dennis Meyhoff Brink.

Bakslag förekommer under dessa år. Tecknare kastas i fängelse, fälls för blasfemi och för att ha förlöjligat kungahuset. Men i början av 1900-talet, i takt med att Västeuropa sekulariseras, avtar satiren mot kyrkan. Kanske är den inte längre en värdig måltavla. Däremot växer ju den antisemitiska satiren, där man använder satiriska verktyg som propaganda - framför allt i form av nazistiska tidningen Der Stürmer.

Och här finns en viktig distinktion att göra: den som tar fasta på skillnaden mellan religiös satir som handlar om själva tron och kyrkan (som Rata Langas feta präster) och den sortens satir som riktar in sig på de troende som folk (som antisemitiska "Giftsvampen").

De har dock en sak gemensamt: de arbetar med stereotyper. Förenklade signalbilder, som snabbt ska visa att det rör sig om en muslim, en jude eller svart. Och stereotyper är lika effektiva som förrädiska verktyg i satirens tjänst.

I Sverige, genom debatterna om "Tintin i Kongo", barnböckerna om "Lilla Hjärtat" och kanske också genom den nya feministiska serievågen efter 2000, har stereotyper debatterats en hel del i seriekretsar.

- Förut kunde man använda de här stereotyperna som hela tiden betonar att till exempel muslimer är främmande och annorlunda, men idag är det annorlunda. Det finns en medvetenhet om hur stereotyper förstärker främlingskap, säger Carina Milde, intendent för Centrum för politisk illustrationskonst, EWK-museet, i Norrköping.

Konstfack-professorn och illustratören Joanna Rubin Dranger har med sitt föredrag "Visuell makt" fördjupat sig i stereotypernas historia i tecknarkonsten. Deras kraft underskattas ofta, menar hon.

– Läsning av en bild är för väldigt många samma sak som vad man själv känner för bilden, helt oavsett dess historia och sammanhang, säger Joanna Rubin Dranger i en föreläsning på Youtube.

Med en så grund analys är ännu en bild av en karikatyrmuslim (eller om det nu är Muhammed själv) eller av en kolsvart person med enormt överdrivna röda läppar i "Tintin i Kongo" inget större problem. Det känns liksom inte så i magen.

– Ändå är allt som gör svarta annorlunda, dummare, löjligare och mindre mänskliga grovt överdrivet i till exempel "Tintin i Kongo". Det är så den stereotypa mallen fungerar, förklarar Joanna Rubin Dranger.

– Förförståelsen spelar en avgörande roll för hur vi läser bilder. Vilken betydelse har det till exempel att Tintin i Kongo skrevs på uppdrag av den belgiska staten, med syftet att framställa Belgiens kolonisation av Kongo i positiv dager?

På många sätt har religionssatiren, denna anrika tradition i västerlandet, gjort en comeback sedan 11 september 2001. Muhammedteckningarna i Danmark, Lars Vilks rondellhund och nu Charlie Hebdos turbangubbar, har alla blivit globala stridsfrågor. Bokstavligt talat.

– Satir är en bra termometer för den som vill avläsa tidsandan. Studerar man satir förstår man vad som är brännande och aktuellt i ett samhälle, säger Martin Åberg, professor i statsvetenskap och författare till en studie av svensk politisk satir 1950-2000.

Ingen förståelse av satir i världen kan förstås legitimera det mordiska barbari som släpptes lös på Charlie Hebdos redaktion den 7 januari - eller morden på fyra personer i den judiska affären Hyper Kacher två dagar senare.

Ändå efterlyser satirforskaren Dennis Meyhoff Brink en bättre kunskap om satirens funktion.

– Många missförstår Charlie Hebdos tckningar, eftersom de inte känner till den franska kontexten. De tror att teckningar som förlöjligar extremhögerns rasistiska missuppfattningar om muslimer är ett uttryck för tidningens egen hållning.

För honom hör Charlie Hebdos sätt att karikera Muhammed avgjort hemma i den humanistiska satirtraditionen.