Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Den 90-åriga sagodrottningen har mer att ge

Det som för många andra känns övernaturligt har alltid varit naturligt för Margit Sandemo och som följd har både andeväsen, trolldom och magi varit oumbärliga ingredienser i hennes böcker.Bild: Bild: Johan Bävman
På Storytels Facebooksida har fansen räknat ned dagarna. I veckan släpptes en ny omgång av Dramatenskådespelaren Julia Dufvenius inläsningar av "Sagan om isfolket", ättesagan i 47 delar som tog vart och vartannat nordiskt flickrum med storm på 1980-talet.
Serien har på kort tid blivit en av ljudboksföretagets mest populära. Vad anser upphovsmakaren om den saken?
–Visst är det morsomt!
Margit Sandemo hissar upp sina välsvarvade ögonbryn mot taket och rycker på axlarna som om hon inte förstod någonting – men klappar samtidigt händerna av illa dold förtjusning. Påstår att hon inte vet så mycket om det eftersom hon inte har någon dator. Men det finns ju andra kommunikationsvägar och just den här nyheten har hon inte kunnat undgå.
– En annan rolig sak är att antikvariehandlarna säger att de aldrig får behålla en Margit Sandemo-bok, de köps upp direkt.
På Möllevångsgatan i Skillinge står det rimmad lax med dillstuvad potatis, senapssås och en flaska vitt på lunchmenyn denna novembertorsdag – alltsammans levererat av den lokala Hamnkrogens förre köksmästare.
Författaren själv har frånsagt sig allt vad hushållssysslor heter och för köksmästaren är lunchleveranserna ett återkommande uppdrag. Så sent som dagen innan var han också här – då gästades hemmet av tre representanter från Föreningen Norden.
Margit Sandemo grämer sig över att hon glömde bort att fästa Kongens fortjenstmedalje på blusen inför besöket. Den fick hon i samband med sin 90-årsdag i våras med motiveringen att hon med sina frodiga och fantasifyllda äventyr har skapat stor läslust hos det norska folket.
När hon nyligen bjöds in till middag i Oslo för att fira utmärkelsen fick hon ingen mindre än kung Harald V till bordet. Det smäller högre än att vara med i det Norska Författarförbundet dit hon ansökt om inträde tre gånger och nekats lika många.
Margit Sandemos kall har aldrig varit att få bli en av de "stora författarna". Snarare att roa och få läsarna att drömma sig bortom den fyrkantiga vardagen, till en värld fylld av romanmänniskor att leva sig in i och lära känna. Hon liknar det helst vid folkläsning, "berättelser som mycket väl kan bygga på ett allvarligt ämne men som är skrivna på ett lättläst språk utan långa, avancerade meningsbyggnader där läsaren slipper tänka efter".
– Jag vill att man ska kunna slappna av med mina böcker. Kommer det ett svårt ord måste jag förklara det så snabbt som möjligt. Och så delar jag upp styckena, gärna med en dialog för att lätta upp intrycket. Den som säger att det är trams har inte förstått någonting.
Åke och Henny Olsson är Margit Sandemos goda vänner och närmsta grannar. Åke fick en kikare av Margit i 60-årspresent, nu står de på paret Olssons ovanvåning och blickar ut över kustlinjen.Bild: Bild: Johan Bävman
Hon och 66-åriga dottern Tove flyttade till Skillinge för tolv år sedan, "en avkrok dit ingen har vägarna förbi" som hon beskriver orten. Till skillnad från Norge, där folk kommer fram till henne på gatan och vill ha autograf, kan hon hålla låg profil i det svenska kustsamhället och vara "vem som helst". Nästan i alla fall. Långt ifrån vem som helst av byborna skulle väl komma på tanken att köpa loss den gamla hamnkrogen för att rädda den från att bli villa. Det gjorde Margit Sandemo – det var för övrigt då hon blev bundis med köksmästaren och det kan man ju förstå.
Länge bjöd hon också grannar, vänner och släktingar på en årlig resa till favoritlandet Island där hon har hämtat mycket inspiration till sina böcker. En gång fick hela 45 personer följa med och notan slutade på drygt en halv miljon. Klart värt pengarna tyckte författaren. Det gjorde inte revisorn.
Förutom den frekventa cateringservicen går det bland annat en slant till den egna trädgårdsmästaren, som just nu har i uppdrag att göra om en gammal rotvälta till en möbel.
Nya idéer har det som sagt aldrig varit någon brist på, även om åldern ibland gör sig påmind.

När socialförvaltningen härförleden kom på besök för att se hur 90-åringen redde sig, blev hon vettskrämd.
– Jag fick höra att det första tecknet på demens är att man börjar glömma saker som namn och substantiv. Det är sådant som jag har jättesvårt för! Men jag löser korsord och sudoku för att hålla hjärnan i schack.
Om mor- och dotterförhållandet berättar hon att den ena är "inte precis pedant, men väldigt noggrann, den andra obotligt slarvig", utan att avslöja vem som är vad. I ena delen av enplansvillan har Margit Sandemo skrivarlya och vinterträdgård, "pensionärskuvösen". I den andra har dottern sitt rökrum , "gaskammaren", samt ett bibliotek med moderns samlade verk.
– Mamma älskade att berätta skrönor för oss när vi var små. Före tv:ns tid läste hon alltid högt ur Tolkien om kvällarna. Jag och mina bröder satt bara och väntade på att det skulle bli mörkt så att hon kunde sätta igång, berättar dottern som har läst böckerna om isfolket flera gånger om och är den som går igenom nya manuskript innan de skickas vidare till Schibsted.
När förlaget skickar tillbaka korrekturtar hon hand om det också. Margit Sandemo själv har fullt upp med att skriva nytt.
Första gången jag skulle skriva om sex var jag så generad att j<span style="line-height: 1.5;">ag höll på att dö. Men sedan kom jag igång, och vid bok 25 blev jag till och med censurerad!</span>
Genom åren har belackarna gett hennes böcker många mindre smickrande epitet. Husmorsporr är ett av dem, förmodligen mest beroende på hennes romantiska berättelser om kvinnors inre liv och lusta. Tove säger att hon aldrig har tyckt att det varit pinsamt att mamma skriver om sex – men hennes äldste son vägrade länge att läsa mormors böcker.
Margit Sandemo har förståelse för det.
– Första gången jag skulle skriva om sex var jag så generad att jag höll på att dö. Men sedan kom jag igång, och vid bok 25 blev jag till och med censurerad! Jag har alltid försökt skriva så som jag själv vill läsa och för mig består en underhållningsroman av både action, spänning, mystik, skräck, humor – och erotik.
Mest irriterad blir hon när någon kallar böckerna för triviallitteratur, det anser hon förnedrande inte bara för sig själv utan också för alla som läser böckerna – och det är rätt många. Hittills har hon skrivit 182 böcker som tillsammans sålts i drygt 37 miljoner exemplar.
Men det hade kunnat bli något helt annat av Margit Sandemos liv. Självbiografin "Livsglädje" som kom ut 2011 vittnar om en delvis traumatisk barndom då hon bland annat utsattes för sexuella övergrepp. Hon blev också intagen för vård på Beckomberga mentalsjukhus eftersom hon sade sig vara synsk. Men det är inget som vi ska prata om nu, "jag har haft det fint hela livet, de svarta skuggorna sopar jag bara bort", konstaterar hon.
Sina första yrkesår beskriver hon som ett blint famlande bland olika konstformer, hon var halvdålig eller halvbra på allting. Den skrivande karriären inleddes inte förrän vid 40.
– Jag kände mig värdelös i många herrans år. Bortsett från att jag var en usel hushållerska försökte jag mig på alla möjliga yrken, men inget gick vägen och stundvis levde jag på buljong med klimp för 25 öre om dagen.
Hennes första roman blev refuserad. Istället blev debuten en följetong till Norsk Ukeblad som hon fick 2500 kronor för. När dåvarande Bladkompaniet en tid senare bad henne skriva en släktserie sade hon först blankt nej i två år.
Vändningen kom när hon en dag fick syn på en bild av en kyrkomålning i Dagens Nyheter, föreställandes djävulen bakom en kvinna som kärnade smör.
– På en kvart hade jag de tre första böckerna klara i huvudet. Först ville förlaget inte att jag skulle skriva något övernaturligt. Hepp, då blir det ingenting alls sa jag – och då gav förlagschefen vika.
Det som för många andra känns övernaturligt har alltid varit naturligt för Margit Sandemo och som följd har både andeväsen, trolldom och magi varit oumbärliga ingredienser i hennes böcker. Temat har inte gått hem i alla läger, bland annat väckte serien bestörtning i en del kyrkliga kretsar när den kom ut på 1980-talet. I Bergen hölls det biskopsmöte om saken då Sandemo ansågs förstöra den norska ungdomen och i Dalarna brände en kristen sekt hennes böcker på bål tillsammans med Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta".
Men protesterna hjälpte föga. "Sagan om isfolket"-sviten slog igenom med dunder och brak och när serien avrundades 1987 fick Margit Sandemo fyra miljoner kronor i förskottsbetalning. Vid det laget hade det bildats internationella isfolketssällskap där medlemmarna döpte sina barn efter romanfigurerna och läsare reste i släktens fotspår.
Den blodröda venetianska kåpan sydde en brorson till henne i 90-årspresent.Bild: Bild: Johan Bävman
Hon tror att den pånyttfödda hajpen delvis handlar om att läsare som växte upp på 1980-talet nu vill återuppta bekantskapen med böckerna. Men hon hoppas också att böckerna kan nå en ny läsekrets.
– Underhållningsförfattare är efterfrågade – åtminstone i Norge. Där har underhållningslitteraturen nu blivit en egen genre som aldrig jämförs med annan litteratur. Det tycker jag är ett framsteg. Man tar böckerna för vad de är, bedömer inte efter om det är fint eller fult – det är en gammaldags syn på litteratur att dela upp på det sättet tycker jag.
Dessutom utesluter inte det ena det andra. Margit Sandemo har mött åtskilliga lärare genom åren som berättat om elever som aldrig har öppnat en bok förut men som plötsligt slukar alla böckerna om isfolket för att sedan fortsätta med annan läsning.
– Jag tror att mina böcker för många har varit en språngbräda in till litteraturens värld och det är jag stolt över.
De svenska biblioteken är fortfarande sparsmakade när det gäller utbudet av Margit Sandemos böcker. På Malmö Stadsbibliotek finns inte en enda del i serien om isfolket för utlån.
– Jag tror generellt att norrmännen är ett friare folk, de är mer ett med naturen, medan svenskarna är vänner av ordning. Allt måste ha en förklaring, och därför har böckerna inte blivit lika populära här.
Så sent som i våras kom romanen "De uskyldige" ut på den norska marknaden. Den skildrar ett modernt familjedrama på den skånska östkusten, och nu skriver hon på uppföljaren.
– Tidigare har jag alltid skrivit med avstånd till tid och rum, om gamla dagar och inte där jag är själv. Därför känns det lite som att jag är ute och åker med den nya serien. Det blir lätt att jag binder min fantasi när jag skriver om det som sker här och nu. Lite handlar det nog om att jag är rädd för att såra levande människor, även om allt jag skriver är fiktion.
Jag brukar kalla mig för eskapist. Verkligheten är så fyrkantig, blank och tråkig men genom att fly in i sagan då och då blir det lättare att hantera den. Den möjligheten vill jag även ge andra. Min drivkraft har alltid varit att få berätta sagor.

När strömbrytaren slås på i skrivarlyan får man känslan av att det har varit inbrott, eller åtminstone att någon har ställt till med ett bra kalas utan att städa upp efter sig. Böcker, papper, tidningar, torkade blommor, kartonger och pennor i travar från golv till tak, på hyllor och skrivbord.
– Det är inte någon idé att börja röja i bråten. Jag har ändå ingenstans att göra av allt, säger författaren och tittar menande på kaoset:
– Nu vet du vem av oss som har ordning i huset.
Någonstans under papperssamlingarna kan man ana sig till en skrivmaskin. Margit Sandemo har gått tre datorkurser men alla har slutat på samma sätt: kursledaren har bett henne att gå hem och fortsätta skriva på sin gamla maskin. Kvällstid ligger hon på ena höften i sängen och skriver anteckningar till nya idéer som hon fått under dagen. På morgnarna tassar hon ut till skrivmaskinen och renskriver.
– Idéerna tar aldrig slut. Jag ser en tavla eller hör ett ljud på tv så tänds en lång rad av händelser i hjärnan. Jag har aldrig någon plan, berättelsen dyker upp av sig själv.
Länge snittade hon på sex veckor per bok – från idé till färdigt manus. Hur det gick till kan hon inte riktigt redogöra för, men klart är att det går trögare nu. Långa sovmorgnar och science fictionserier på tv kommer ofta före skrivandet.
Hon drar fram en blodröd venetiansk kåpa ur bråten. Den sydde en brorson till henne i 90-årspresent och när hon trär den över huvudet påminner hon inte så lite om en sagofigur från en svunnen tid.
– Jag brukar kalla mig för eskapist. Verkligheten är så fyrkantig, blank och tråkig men genom att fly in i sagan då och då blir det lättare att hantera den. Den möjligheten vill jag även ge andra. Min drivkraft har alltid varit att få berätta sagor, säger hon.Margit Sandemo lever numera på en norsk pension och en pension från förlaget. Tidigare har hon sagt att hon ska lägga av med skrivande vid 93. Men till såväl sin egen som hennes anhängares lättnad har hon nu fått respit. Den norske healern "Snåsamannen" har nämligen förutspått att hon ska leva tills hon fyllt 102.
– På den tiden hinner jag skriva många böcker till, säger Margit Sandemo och slår upp sitt anteckningsblock. Sida upp och sida ned, varenda litet utrymme fyllt av sirlig handstil i bläck.

Två röster om Sandemo

Wenche Haugsand, förlagsdirektör Schibstedförlag:
"Margit är en av de mest spännande människorna jag någonsin mött, hon har en massa humor, empati och självironi och är en fantastisk berättare!Hon har betytt otroligt mycket för den norska läslusten. Jag tror att många norska kvinnor som idag är i 40-och 50-årsåldern skulle säga att "Sagan om isfolket" var de första böckerna de läste. I Norge har vi en genre som kallas för underhållningslitteratur/norska romanserier. Här är Margit Sandemo den stora stjärnan. En del går nog vidare till annan skönlitteratur, men väldigt många har börjat med Margits böcker.När Margit skulle få kungens fortjenstemedalje var hon först på middag hemma hos mig. Tidigare har hon sagt att hon skulle skriva tills hon fyllde 93 men nu har "Snåsamannen" gett henne över 100 år så vi räknar med henne länge än."
Henrik Elstad, redaktionsmedlem Litteraturmagazinet:
”I tonåren fastnade jag för böckerna om isfolket eftersom de hade en skön mix av kärlek, spännande karaktärer och trolldom. Det var magi, sensualism och klassisk kamp mellan gott och ont i en fascinerande släktkrönika.När jag läser böckerna idag tilltalas jag fortfarande av den historiska miljön och skildringen av isfolkets familjemedlemmar med sina övernaturliga gåvor och förbannelser. Däremot kan jag väl tycka att de romantiska inslagen emellanåt blir lite klyschiga. I en serie med så många böcker blir det också en del upprepningar av motiv och handling.Att Margit Sandemo inte har tagits så väl emot i litterära kretsar är väl inte så överraskande. Populärkultur som vänder sig till en bred publik genom att erbjuda en lättillgänglig blandning av kärlek och spänning brukar sällan bli rosad av kritiker. Syftet med böckerna är väl också i första hand att underhålla läsaren, inte att tillfredsställa krav på att det ska vara litterärt nyskapande”.

Margit Sandemo

Bor: Skillinge, Österlen.
Född: I norska Valdres 1924.
Uppväxt: Norge och Sverige. Skriver bara på svenska eftersom skolåren tillbringades i Sverige.
Släktträd: Fadern var oäkta son till den norske nobelpristagaren Björnstjerne Björnson, den svenska modern härstammade från den grevliga ätten Oxenstierna af Korsholm och Wasa.
Familj: Tre barn, sju barnbarn och åtta barnbarnsbarn. Var gift med norrmannen Asbjörn Sandemo i 54 år innan han gick bort 1999.
Böckerna:"Sagan om isfolket" utspelar sig under fyra århundraden, från 1500-talets mitt till mitten av 1900-talet. Tengel den onde av isfolket säljer sin själ till djävulen och som straff drabbas en person i varje efterkommande generation av det onda arvet. Serien kom ut på 1980-talet och omfattar sammanlagt 47 böcker.Margit Sandemo har skrivit ytterligare serier, bland annat "Häxmästaren" och "Legenden om Ljusets rike", samt en mängd fristående böcker. Sammantaget är hon uppe i 182 böcker som har sålts i över 37 miljoner exemplar.Norge, Polen och Island är de länder där böckerna har sålt bäst.
Läs alla artiklar om: Margit Sandemo 1924-2018
Gå till toppen