Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per Svensson: De är dödens detaljhandlare

Per Svensson följer terrorismens långa historia och frågar sig hur man bäst avväpnar hatets kolportörer.

Gud bodde i dem. Därför kunde inget de gjorde vara syndigt. De plundrade, mördade, brände byar. De sägs ha gillat att gå nakna, som Adam och Eva i lustgården, och kallades därför ”adamiter”.
De var de mest fanatiska och extrema sekteristerna i den religiösa reformrörelse som växte fram i Böhmen på 1400-talet, inspirerad av den påvekritiske teologen Jan Hus. Bland husiterna, denna breda och heterogena rörelse som föregrep det tidiga 1500-talets reformation, fanns en radikal apokalyptisk falang vars medlemmar var övertygade om att de levde i de yttersta tiderna och att det därför var deras plikt att städa upp i världen genom att sopa bort inte bara ogudaktigheter utan också de ogudaktiga. De såg sig själva som Kristi krigare, utkorade att mörda förtappade och obotfärdiga.
Radikalerna går under samlingsmanet ”taboriter”, efter en koloni på en böhmisk bergskulle som gavs det bibliska namnet Tabor (evangeliernas förklaringsberg).
Adamiterna hade 1421 lämnat, eller fördrivits från, Tabor och öppnat eget under ledning av prästen Peter Kanis. Redan efter ett drygt halvår hade dock samtliga sektmedlemmar massakrerats eller bränts på bål av mer moderata taboriter som väl tyckte att det trots allt fick vara någon måtta på trosglöden.
Adamiternas, taboriternas och andra våldsbejakande apokalyptikers historia berättas i den brittiske historikern Norman Cohns klassiska bladvändare ”The Pursuit of the Millennium. Revolutionary Millenarians and Mystical Anarchists of the Middle Ages”, utgiven 1957.
Cohn hade i andra världskrigets slutskede tjänstgjort som brittisk underrättelseofficer och hans analyser av de medeltida utopister som var mer än villiga att vada till paradiset över en flod av blod är uppenbart påverkade av hans närkontakter med den nazistiska och kommunistiska världsbilden. Också dessa rörelser var, och är ”millenaristiska”, besjälade av fantasin om tusenårsriket, drömmen om den perfekta värld som ska skapas ur askan av den gamla.
När man i dag hos Cohn läser om taboriterna och adamiterna och den anabaptistiska terrorregimen i Münster på 1530-talet är det svårt att inte känna igen sentida fanatiker som den maoistiska peruanska sekten Sendero Luminoso (Den lysande stigen) eller islamistiska mördarband som talibanerna, al-Qaida, Boko Haram och IS, Islamiska Staten.
Norman Cohns analyser av den medeltida våldsbejakande sekterismens historia kan också ge nycklar till förståelsen av den Europabaserade terrorism som just nu sänder chockvågor genom världen.
Cohn poängterar att de rörelser och händelser han intresserar sig för i sin bok på ett avgörande sätt skiljer sig från de många revolter och uppror och gerillakrig som genom historien har haft specifika och konkreta orsaker och mål: missnöje med en viss kung, vissa skatter eller andra pålagor, motstånd mot ett visst krig och så vidare.
Det som särskiljer de apokalyptiska rörelserna är att deras mål och drömmar är transcendenta, det vill säga de kan inte tillfredsställas inom ramen för den nu existerande världen. Dessa rörelser ser sig i stället inbegripna i en avgörande slutstrid mellan gott och ont, en ödeskamp som kommer att i grunden förändra världen, göra den ny.
All modern terrorism är inte apokalyptisk på det sättet. Det har funnits, och finns, terroriströrelser med definierade och förhållandevis begränsade politiska mål. Oftast har det då handlat om olika typer av nationalistiska självständighetsrörelser som IRA, ETA eller sjuttiotalets palestinska terrorgrupper.
De nynazistiska och islamistiska terroristerna däremot passar väl in i Cohns mönster. Deras ambitioner är universella, gränslösa. Det finns inget utrymme för kompromisser eller ”politiska lösningar”. De vill ha allt. De vill se utopin förverkligad. Det är detta som gör dessa, och snarlika, rörelser så utomordentligt farliga och svåra att besegra.
De har inget huvud att hugga av, inget centrum att förhandla med (eller radera ut). Eller rättare: När ett huvud har huggits av växer ett nytt fram någon annanstans. Vem, eller vilka, som helst som känner sig attraherad av ”idéerna” kan skaffa sig ett vapen och förvandla sig till en krigare för den stora saken. Den apokalyptiska terrorismen får en att associera till vädersystem snarare än till politiska organisationer. Plötsligt slår blixten ner.
Det var det som skedde i Paris för drygt en vecka sedan.
al-Qaida eller IS eller något tredje? Vilka organisationer låg bakom terrordåden mot Charlie Hebdo och den judiska butiken? Svaret på den frågan är kanske: Alla, eller ingen. Modern terrorism tycks också vara ett slags franchisingverksamhet. Lokala entreprenörer plockar upp ett internationellt koncept, men är samtidigt i viss mening sina egna.
Vilka är de, dessa dödens detaljhandlare? Varför låter sig vissa människor övertygas om att de gör Gud en tjänst genom att skjuta tidningstecknare, judiska fredagsshoppare och lågavlönade poliser?
Norman Cohn påpekar att det finns en gemensam nämnare för de medeltida apokalyptiska utbrotten: De ägde rum under perioder, och i områden, som präglades av dramatiska sociala förändringar, där ett tidigare stabilt samhälle fragmentariserades, oftast på grund av ekonomiska faktorer, och delar av befolkningen marginaliserades. Cohn nämner Flandern och norra Frankrike på 1100- och 1200-talet, Böhmen under tidigt 1400-tal, Westfalen och Holland på 1500-talet. De grupper som lät sig entusiasmeras av de apokalyptiska budskapen var bönder utan jord, hantverkare och arbetare utan stadig försörjning, tiggare och vagabonder, ”de mest impulsiva och instabila elementen i det medeltida samhället”.
Utanförskap alltså? Ja, men det räcker inte. Det krävs också en mordbrännare, för att eldsvådan ska bryta ut. Det kan vara en lekman, det kan vara en kättersk munk; överallt där det dyker upp apokalyptiska sekter kristalliseras de kring en ledare som gör anspråk på att vara ”en profet eller en frälsare eller till och med en levande gud”. Denne messianske ledare erbjuder sina anhängare en roll, till och med en huvudroll, i det stora världsdramat. Då, som nu tycker alltför många att döden, den egna och andras, är ett lågt pris för denna upphöjelse.
När de apokalyptiska predikanterna möter de marginaliserade män och kvinnor som längtar efter att göra något, eller rättare: som längtar efter att få göra sig till något, det är då det blir riktigt farligt.
Det är en förklaringsmodell som har mycket som talar för sig. De tre Paristerroristerna tycks stämma väl överens med ett känt mönster: problematisk uppväxt, konventionell kriminalitet, omvändelse till radikal islamism under en fängelsevistelse eller genom mötet med en eller annan extremist eller hatpredikant. Mohammed Merah, som 2012 mördade tre franska soldater, en rabbin och tre judiska skolbarn i Toulouse-området, hade en nästan identisk bakgrundshistoria. Detsamma kan sägas om Mohammed Bouyeri, filmaren Theo van Goghs mördare.
Ideologerna och deras budskap. De handlingsberedda unga männen och kvinnorna och deras utanförskap. Vad och vilka ska det demokratiska öppna samhället i första hand intressera sig för om målet är att minska risken för en accelererande rekrytering av terrorister?
Många vill gärna svara ”utanförskapet”, delvis för att det gör det möjligt att aktualisera egna käpphästar från vardagspolitiken. Man kan då börja tala om bostadspolitik, trösklar på arbetsmarknaden, skolsegregation, rasism och så vidare och så vidare.
Men, det är haken, långtifrån alla islamistiska terrorister är tidigare kriminella marginaliserade unga män från segregerade betongförorter.
Självmordsbombaren på Drottninggatan, han som mitt i julhandeln 2010 lät en bomb detonera mitt i Stockholm, för att ta bara ett exempel, hade vuxit upp i Tranås, gått naturvetenskaplig linje på gymnasiet och bedrivit eftergymnasiala studier i England. Men han hade också bott i Luton, en stad känd som hemort för radikal islamism.
Det postmoderna samhället är trots allt så oerhört mycket mer komplext än det medeltida. ”Utanförskapet” kan ta sig så många olika uttryck och ha så många olika orsaker att det ter sig som en minst sagt komplicerad sak att eliminera det.
Alltså blir det livsviktigt att stärka det öppna samhällets ideologiska immunförsvar, inte låta sig smittas av den apokalyptiska fanatismen och själv bli fanatisk, men inte heller kapitulera inför hatets kolportörer utan istället avväpna dem. Det borde trots allt inte vara svårt. Terrorister är alltid dåliga teologer.
Gå till toppen