Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Sist men inte minst

Baksidestexter är viktiga för bokförsäljningen. Det vet förstås förläggare också och prestationsångesten gör sig ofta påmind när det är dags att skriva den.
– Man får ju panik varje gång, säger förläggaren Stephen Farran-Lee.

”Du minns väl hur det var? På sjuttiotalet var dubbeljappen stor nog att bjuda på. Man skulle inte tro att man var nåt och Transports ordförande Hasse Ericson fick sparken efter att ha semestrat på Kanarieörarna.
Nu bygger HSB lyxbostäder med havsutsikt, man ska definitivt tro att man är nåt, Magnum är för god för att bjuda på och högsta drömmen är att skickas iväg till en öde ö och bli bortröstad.
Vilka var vi då? Och hur kom vi hit?”
När jag ber förläggaren Stephen Farran-Lee att nämna en av sina bästa baksidestexter väljer han den till Malmöförfattaren Torbjörn Flygts roman ”Underdog” från 2001. Särskilt nöjd är han med du-tilltalet.
– Det mest förbjudna är att skriva ett innehållsreferat. Det är det absolut sämsta sättet att beskriva en bok på. Det är inte vad en bok handlar om. Det är stilen, det är tempot, och det gäller att försöka plocka upp något av det i baksidestexen. Lägga örat mot boken och lyssna, säger han.
Han har varit förläggare på de stora förlagen, Norstedts, Bonniers och numera på Natur & Kultur. Men han har också en bakgrund som journalist. Och konsten med en bra baksidestext, menar han, är som konsten med en bra ingress: det gäller att vara intresseväckande och originell – och motstå impulsen att få med ”allt”.
– Föreställ dig att man skulle sammanfatta innehållet i James Joyce ”Ulysses”. ”Leopold Bloom vaknar en morgon. Han tror att hans fru har varit otrogen. Han går ut i Dublin. Och sedan äter han lunch. Han irrar runt lite och träffar senare bokens andra huvudperson, den unge Stephen Dedalus som har hamnat i en diskussion om Hamlet på Nationalbiblioteket ...” Det låter inte som något som har förändrat litteraturhistorien, om man säger så.
Han är ”mycket förtjust i genren” baksidestext. Men när jag ringer upp honom är hans första reaktion ändå ”Fy i helvete”.
– Man får ju panik varje gång man sätter sig ned för att skriva. För man vet att det kan avgöra ett bokköp.
När han är klar skickar han texten på remiss till författaren. Men det är han själv som färdigställer den.
– Jag tycker att det är en av förläggarens viktigaste uppgifter, säger han.
Alla förläggare är dock inte lika förtjusta i genren som han. Ann-Marie Skarp, vd och förläggare på Piratförlaget, säger att hon är ganska dålig på att skriva baksidestexter.
– Det är en av mina svagheter. Jag vet precis vad jag vill förmedla och kan göra det muntligt när jag får bre ut mig lite grann. Men att just sätta den där texten – det är en konst. Det är svårt. Man får träna, säger hon.
Första gången en bok ska presenteras är i Svensk Bokhandels katalog som utkommer tre gånger per år. Eftersom dessa texter måste vara inskickade upp till tio månader innan boken ska publiceras (och ofta innan manuset är klart) tar man i regel hjälp av författaren, berättar Ann-Marie Skarp. Och det är den texten som sedan stöps om till en mer kärnfull baksidestext. Ett lagarbete mellan förläggare och redaktörer på förlaget.
Men det finns författare som gärna skriver sina egna baksidestexter.
– En som är jätteduktig på det är Liza Marklund. Hon är så himla bra på att skriva och har olika instrument till sitt förfogande. Hon kan skriva berättande, som hon gör när hon skriver manuset, och eftersom hon har jobbat som journalist vet hon också hur man skriver kort och rappt, säger Ann-Marie Skarp.
Böcker har inte alltid haft baksidestexter. Helt enkelt därför att böcker inte alltid har haft omslag. Fram till mitten av 1800-talet köpte man inlagan hos sin bokhandlare och gick därefter och fick den inbunden hos en bokbindare. Sedan kom det så kallade förlagsbandet. Och så småningom skyddsomslaget, som till en början bara hade till uppgift att skydda boken. Efter ett tag började man trycka titel på det, och sedan mer och mer information.
– Baksidestexterna kommer först med de enkla häftade 25-öresböckerna i början av 1900-talet, säger Kristina Lundblad, bokhistoriker vid Lunds universitet, och berättar att baksidestexterna till en början gjorde reklam för förlagens andra böcker.
Och så läser hon upp baksidestexten till underhållningsromanen ”Bankirens kassaskåp” från 1912, som förlaget tror ska ”i hög grad fängsla läsarens intressen”.
Idag försöker de flesta förläggare undvika den typen av slitna värderingsord. Stephen Farran-Lee vill att det ska ”se vettigt ut” på baksidan av de böcker han förlägger.
– Man kanske inte ska använda ”gripande”. Och man kanske inte ska skriva ”skakande” en gång till. Vissa ord borde man egentligen bara sätta i karantän och inte använda på ett par år, säger han.
Ann-Marie Skarp förespråkar ett slags ”show-don’t-tell”-ideal. Om man som förläggare tycker att en bok är ”fantastisk” eller ”jättebra” skriver man inte det, utan försöker få det att framgå ändå.
– Man ska inte vara för säljig, utan varudeklarerande, säger hon.
Gunnar Nirstedt, förläggare på Bonniers, pratar om att han vill skapa en känsla för boken, slå an ett ackord. Ingen analys, ingen värdering, bara skapa en ingång till texten. Han tycker att en baksidestext ska vara så anonym som möjligt.
– Ibland kan det dock finnas en poäng att parafrasera inlagans stil. När vi gav ut George Perecs ”Försvinna”, som är en roman helt utan bokstaven ”e”, då skrev jag en baksidestext helt utan ”e”, säger han.
Han har märkt att hans baksidestexter har blivit kortare och kortare på senare år. Han placerar hellre mer information på flikarna – baksidan ska bara vara en ”infångare”, säger han.
– Jag är väldigt nöjd med baksidestexten till Malte Perssons ”Underjorden”. Den lyder i sin helhet: ”Sonetter om Stockholms tunnelbana”. Men det är ganska vanligt på diktsamlingar att det inte står någonting alls så det var väl inte så djärvt egentligen.
Olika genrer har olika konventioner, berättar Stephen Farran-Lee.
– En deckare säljer du inte genom att vara översmart. Man kan säga så här: Att skriva baksidestext till en deckare är som att skriva en ingress i en kvällstidning. Att skriva baksidestext till en litterär roman är som att skriva en ingress i en morgontidning.
Så springer han iväg och hämtar en bok i bokhyllan. Han kommer tillbaka med Katarina Wennstams ”Skuggorna”, den sista av hennes böcker han skrev baksidestext till, innan han lämnade Bonniers. Han börjar läsa, med betonade punkter: ”Hämnd. Många har nog tänkt tanken att de skulle vilja slå tillbaka. Ge igen. Skuggorna gör det. De söker upp männen som har slagit. Männen som hatar kvinnor ...”
– Det är ju väldigt mycket kvällstidningstext, men samtidigt har jag inte använt några adjektiv som ”hisnande” eller ”spännande”. Jag ville att den skulle vara beskrivande och ta upp bokens centrala frågor, säger han.
Det blir det tyst i luren en stund. Så kommer han plötsligt på att det inte var han som skrev texten.
– Jag skrev katalogtexten. Det här har någon annan skrivit. Men det var ju riktigt bra.
En baksidestext har till uppgift att locka en presumtiv bokköpare att välja just den boken. Det är alltså glasklart vem som är den tilltänkta mottagaren av texten. Men vem är avsändaren? Förlaget? Författaren?
Stephen Farran-Lee funderar en liten stund.
– Det får ju inte se ut som att ”här har det suttit en smartskalle som har försökt vara originell”. Det får inte verka ansträngt. Helst ska det se ut som att boken står där och pratar lite om sig själv.
Gå till toppen