Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Orfeus i t-banan

Ola Nilssons nya, explosiva roman är fantastiskt fin, skriver Amanda Svensson.

Isidor och Paula.

Author: Ola Nilsson. Publisher: Natur & Kultur.. PublishYear: 2015.
En busschaufför är, som bekant, en man med glatt humör. Men en tunnelbaneförare? Sällan reflekterat man ens över att de finns. Anonyma som skuggor tillbringar de sina dagar i underjorden, syns sällan, hörs bara då och då som en rasslande röst i en högtalare när något går fel. Till exempel när någon har hoppat framför tåget.
Att någon ska hoppa framför just hans tåg är Isidors största skräck, och samtidigt det han väntar på. En dag kommer det att ske, förr eller senare händer det alla. Och när det händer – kommer det då att vara Paula? Som barn var kusinerna Andreas och Elin bästa vänner och varandras största tröst, nu har de sakta men säkert glidit in i var sitt mörker. Som vuxna har de också lämnat sina gamla namn bakom sig och istället tagit barndomens leknamn, Isidor och Paula.
Ola Nilsson fick sitt genombrott 2010 med romanen ”Hundarna”, den första delen i en (nu avslutad) triologi om livet i avfolkningens Norrland. Trots att den nya romanen ”Isidor och Paula” primärt utspelar sig i Stockholm har mörkret följt med från trilogin. Också på Söder finns vilsenheten, ångesten, alkoholen och våldet.
Romanen är ett slags omdiktning av den klassiska myten om Orfeus och Eurydike, såsom den berättas av Rainer Maria Rilke i dikten ”Orfeus, Eurydike, Hermes”. I Rilkes version finner Eurydike ett slags frihet och självständighet i dödsriket och vill inte alls låta sig räddas av Orfeus lyra. Så ser dynamiken också ut mellan Isidor, som tillbringar sina dagar i Stockholms tunnelbanesystem, och den av våld traumatiserade Paula som delar sin tid mellan alkoholdimmorna och den psykiatriska avdelning hon blir mer och mer motvillig att lämna. Ändå tänker jag när jag läser om Paula mer på en annan grekisk myt, nämligen den om Persefone och årstidernas uppkomst. Likt Persefone pendlar Paula mellan död och liv, underjord och ovanjord, fast i en cykel som bestämts av krafter bortom hennes kontroll.
Som en sluten cirkel är också romanens kronologi. I tre delar rör sig berättelsen från ett nu som ligger strax efter psykiatrireformen 1995, bakåt till tidigt 80-tal och sen framåt igen, till en punkt strax innan berättelsens början. Kanske är det för att jag är svag för detaljerade arbetsplatsskildringar, men för mig ligger romanens höjdpunkt i dess första del, där Nilsson genom Isidor skildrar en arbetsdag på tunnelbanan. Det är en märklig tillvaro som beskrivs, blandningen av tristess och det ständigt närvarande hotet om död och våld i form av självmördare, olycksfall, bråk och kriminalitet. Det är med blandvändariver jag följer förvecklingarna längs gröna linjen, och den genomlysning av samhällets maktstrukturer som där sker i Nilssons nakna prosa.
”Isidor och Paula” är en koncentrerad, explosiv roman, bara 180 sidor men laddad till max. Varje scen, varje ord är nödvändigt, ingen scen och inget ord saknas. Eller, nu ljög jag allt – det finns faktiskt ett inslag i romanen som gör mig så förbryllad att jag höll på att glömma bort det: Ett slags fabel eller gudasaga som i några kursiverade passager berättar om en avelslinje som ledde fram till de två hästar – Isidor och Paula – vars namn kusinerna gjorde till sina. Jag brukar inte vara svårflörtad när det kommer till hästmetaforik, men här tycker jag nog ändå att Nilsson skulle hållit lite hårdare i tyglarna. Men nog om det – som helhet är ”Isidor och Paula” en fantastiskt fin roman, mörk, vacker och en liten smula magisk.
Gå till toppen