Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Med Stalin vid spisen

Det goda sovjetiska köket. Övers Hans-Jacob Nilsson och Åsa Jonason. 2244 Förlag.
Anya von Bremzen flydde från ett system till ett annat – men matminnena följde med.

Matskribenten Anya von Bremzen var som barn under kalla kriget i Moskva en framgångsrik svarta börsen-mäklare på sin skolgård, i amerikanska tuggummin. Hennes pappa, som tidvis arbetade på Leninmausoleet, hade en andedräkt som doftade balsameringsvätska.
Det är mycket svårt att föreställa sig, ur ett västerländskt perspektiv, hur det måste ha varit att leva (och äta) i Sovjetunionen. Bestod kanske vardagen – tack vare den nyckfulla sovjetiska logistiken – enbart av frostbitna brödköer, konserverade grönsakstärningar i syntetisk majonnäs och smussel med kaviar, lax och Juicy Fruit?
Anya von Bremzens personliga matmemoarer ”Det goda sovjetiska köket” (på engelska ”Mastering the Art of Soviet Cooking”, en ironisk vinkning till Julia Childs berömda bok om det franska köket) är egentligen en historisk skildring av Ryssland och Sovjetunionen. Subtilt humoristiska men ändå faktabaserade betraktelser från tsarens extravaganta sista dagar i början av förra seklet, via revolutionen och Lenins löjliga lilla mössa, Stalins försök att kanonisera georgiska kycklingrätter och samtidigt spionera på amerikansk matindustri, fram genom Chrustjevs omnipotenta majskakor, vodkans torrläggning under Gorbatjov, till dagens bling-bling och Putin on the Ritz.
1974 får Anyas mamma Larisa nog av Sovjet och sin alkoholiserade man, och lyckas emigrera med den då 11-åriga Anya till släktingar i USA. Att emigrera från Sovjet var generellt sett inte en enkel affär vid den tiden, men hade familjen judiskt påbrå blev man närmast uppmanad att flytta ut ur det sovjetiska idealsamhället. Över 100 000 judar hade i slutet av 1970-talet lämnat Sovjet, många hamnade i USA.
I en liten lägenhet i Queens i New York handlar samtalen ofta om sarkasmer över den amerikanska maten och livsstilen, om varför man ska ha nya plastpåsar istället för nätkassar varje gång man handlar, och smaker som inte alls motsvarar det de hört och drömt om. Istället isolerar de sig bitvis och med hjälp av sina avlägsna släktingar i stan romantiserar och rekonstruerar de svunna tiders minnen, och mat, från hemlandet. Säkert inte ett alldeles ovanligt beteende bland människor som tvingas fly till ett land som lovar mer än det kan hålla.
Den brutalistiskt överdådiga maträtten kulebiaka, en avancerad smördegsinbakad skapelse innhållande både lax, torsk, svampar, ris och ett tiotal smaksättare blir ett projekt för Anya och hennes mamma som de med svårighet och stor möda genomför, i sällskap med sina amerikaniserade släktingar. Receptet på kulebiaka har de burit med sig från den med nutidens perspektiv alldeles bisarra stalinistiska kokboken ”En bok om god och sund mat”, som trycktes i ett dussintal upplagor och miljontals exemplar. Hur Anya och hennes mor än sliter och försöker, så blir släktingarna ändå inte riktigt nöjda, även om de är imponerade. Minnen är ofta kopplade till smaker, det autentiska är oftast omöjligt att återskapa. Maten blir ändå en central del av Anyas liv, hennes musikaliska begåvning har gett henne en plats på den prestigefyllda skolan Julliard och när det dyker upp ett tillfälle att delvis finansiera detta med hjälp av att översätta en kokbok med italienska recept, börjar hon tillbringa mer tid vid köksbordet än vid partituret och pianot. En skada i handen sätter en dag punkt för Anyas pianolektioner, och hennes framtid som matskribent tar vid.
”Det goda sovjetiska köket”, med underrubriken ”Minnen, mat och längtan”, är en underfundig och ibland humoristiskt distanserad betraktelse över de till största delen fasliga händelserna i en splittrad sovjetisk familjs liv under fyra generationer. Mycket är återberättat från Anyas släktingar i de olika ryska republikerna, annat är ren fakta, och detta vävs samman till ett rikt mönster där mänskligt lidande och längtan är fonden. Ibland blir det svårt att följa mönstret och tidsaxlarna, men inte ett enda stycke är tråkigt skrivet. Anekdoterna om mat tar aldrig över historieberättandet, maten och ätandet finns där mest som färgstarka accenter i minnesvärlden som Anya tecknar fram.
Mat, smaker och dofter är kultur, historia, verklighet och dröm. Äkta kaviar kunde fås i stora spannar om man hade rätt kontakter, medan de små burkarna fyllda med syntetmajonnäs som man ibland kunde få köpa om man köade länge nog, återanvändes för att bära urinprov. Sovjetunionen och Ryssland har alltid haft ett komplext förhållande till mat, något Anya glädjande nog problematiserar med en klädsamt svart humor.
Anyas morfar Naum har också en speciell plats, en högt uppsatt underrättelseofficer i den baltiska delen av den sovjetiska flottan. Han framstår som en oglamorös rysk James Bond, faktiskt med speciell inriktning på Skandinavien. Hjältesagorna om hans påstådda äventyr går ibland överstyr, men är så naivistiskt och kärleksfullt återskapade att det blir underhållande i sig, sanningshalten är ändå både omöjlig och onödig att kontrollera, åtminstone gällande vardagen med spion-morfar.
matskribent
Gå till toppen