Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Par i papp

Maja Qvarnström och Erik Lagerwall använder tillit och sjukt mycket trälim för att skapa sina gemensamma rum.

Maja Qvarnström och Erik Lagerwall står mitt i sin rumsinstallation "Monumentet".Bild: Bild: Emmalisa Pauly
– Du, nu kliver du på konsten, säger Maja Qvarnström och pekar mot en sopkvast och skyffel som varsamt placerats i ett hörn av rummet som vi just har kommit in i.
Fyra personer sitter vid köksbordet och stirrar tomt mot någonting.
Väggarna är vita, köksgolvet i trä. I två fönster hänger randiga gardiner och två hyreshus tornar upp sig utanför.
Nej, förresten.
Det är bara två personer, ett fönster. Ett hyreshus.
Efter några sekunders betänketid blir det plötsligt tydligt att rummet är kluvet precis på mitten, att höger och vänster halva är speglingar av varandra. Till och med sopkvasten och skyffeln som just har blivit trampade på står på exakt samma ställe på båda sidorna av rummet.
Trots att kartongen på vissa ställen lyser igenom känns det obehagligt verkligt allting. Är det så här det blir om en Roy Anderssonfilm får ett kärleksbarn med en Lars von Trierfilm? Realistiskt men samtidigt surrealistiskt. Skrämmande men också hemmavant.
En grupp människor kommer in för att tjuvkika på installationen under uppbyggnad. De flesta stannar i dörröppningen och fotograferar med ipads. Några vågar gå runt och titta riktigt nära. En av dem är en lärare från Kungliga konsthögskolan i Köpenhamn. Han dröjer sig kvar när de andra rör sig vidare.
– Vilka är människorna vid bordet? frågar han ivrigt, men får nöja sig med en vänlig, bestämd blick till svar.
– Finns det ingen förklaring, ingen nyckel? försöker han igen.
– Den har du nog inom dig, svarar Maja Qvarnström snabbt, som om hon har haft den här konversationen många gånger förr.
Senare berättar hon att just det där, att människor vill ha konkreta förklaringar, händer ofta.
– Många frågar vilka de är, varför de sitter där, vad de tittar på och så vidare, säger hon.
– Och det är bra frågor. Det är ju det som är frågan, fyller Erik Lagerwall i.
– Men vi är bildkonstnärer och pratar i bilder, det ska inte vara ord, säger Maja Qvarnström.

Hon är född i Boden och uppvuxen i Luleå. Han är från Kirseberg i Malmö. De träffades 2009 på Östra Grevie folkhögskola. Maja Qvarnström studerade foto men säger att hon hela tiden kände att någonting fattades, att hon längtade efter en annan form. Det blev början på ett intensivt samarbete.
Charlottenborgsfondens stora vårutställning är känd för att hitta och lyfta fram nya konstnärstalanger som sätter fingret på samtiden. I år är den kurerad av Ikko Yokojama, som också är utställningsansvarig på Konstfack i Stockholm. Förra årets vårutställning gav konstnärsduon Maja Qvarnström och Erik Lagerwall det prestigefyllda internationella solopriset. I år får de därför fria händer i ett helt eget rum i konsthallens södra flygel. Det är här rumsinstallationen "Monumentet" växer fram.
Konstnärsduon har genom årens installationer skaffat sig ett stort register av märklig kunskap. De vet till exempel hur man ska undvika att få vita kanter när man river ett papper, eller hur ett visst bläck reagerar med vatten eller lim.Bild: Bild: Emmalisa Pauly
Första gemensamma installationen, Tjugo i fyra skapades för Makeriet i Malmö år 2011 och visades på Liljevalchs vårsalong i Stockholm året därpå. Redan då arbetade de främst med kartong och papper. Och "sjukt mycket trälim och tejp".
– Vi är inte intresserade av att avbilda någonting exakt. Formen ska helst vara lite skev. Det vi gör i vår konst gör vi också i vårt vardagsliv, vi konstruerar en världsbild, säger Maja Qvarnström.
Det händer ibland att människor känner sig så bekväma i duons installationer att de tar sig friheter. Kanske försöker ta loss en ölburk eller lämnar saker efter sig. En tandpetare, ett ciggpaket.
– Vi ska limma fast allting nu. Det är viktigt att det ligger exakt som det ska när det är spegelvänt, säger Maja Qvarnström och klistrar upp en pappersremsa runt dörröppningen.
Allt man tänker måste man verbalisera. Och det kan faktiskt vara pissvårt att förstå en annan människa.
Erik Lagerwall bläddrar i en bunt papper. Allt de här utskrifterna ska bli dörrkarmar och lister, berättar han.
Det är färg, lim och papper överallt, så här två dagar före vernissage. Men det framgår av deras sätt att sträcka sig efter saker och avsluta varandras meningar att det är ett välorganiserat, in-i -minsta-detalj genomtänkt kaos med mål och mening.
– Nästan alla saker här inne har gått flera vändor mellan oss. När man jobbar själv handlar det mer om intuition, att man känner sig fram och låter sig styras av känslor. Det är någonting helt annat att jobba tillsammans. Allt man tänker måste man verbalisera. Och det kan faktiskt vara pissvårt att förstå en annan människa, säger Maja Qvarnström.
Erik instämmer.
– Man måste hitta ett språk för abstrakta tankar och bilder som bara finns i huvudet. Och vi är två olika personer med olika ingångar. Men det blir lättare för varje gång.
Det är också behändigt att alltid ha någon som tar vid där man själv tar slut. Som lyfter när man sjunker och peppar när man tvivlar.
– För några veckor sedan ringde Erik mig och kände tvivel. Men då kände jag mig helt säker på vad vi gör och varför, och då kunde jag ju lyfta honom. Men förra veckan var det jag som hade glömt bort vad det är jag höll på med. Och då var du lugn, säger hon och tittar på sin partner.
Under stora delar av arbetet med "Monumentet" har Maja Qvarnström och Erik Lagerwall bott i olika länder. Hon studerar på konsthögskolan i Bergen och gör just nu ett utbyte med Kungliga konsthögskolan i Köpenhamn. Han bor i Göteborg och studerar på Akademin Valand. Det finns för och nackdelar med den arbetsuppdelningen, förklarar de. Man får å ena sidan ökad tillgång till verket med mer egentid, å andra sidan är det en utmaning att ge varandra utrymme och förtroende.
– Det handlar om tillit. Jag kan inte sitta i Köpenhamn och oroa mig för vad Erik gör i sin ateljé i Göteborg. Ibland måste man till exempel tillåta varandra att testa saker även om man själv är skeptisk inställd, säger Maja Qvarnström.
Trots att Maja Qvarnström och Erik Lagerwall är ett par privat och ständigt har pågående konstnärliga samarbeten, har de aldrig delat ateljé fullt ut. Däremot har de haft en gemensam punkt i en ateljé på Seved som Erik Lagerwall delar med flera andra konstnärer. Här började samtalen om "Monumentet" och det var här de första skisserna låg förvarande.
Under det stora skyfallet i slutet av augusti förra året översvämmades ateljén och skisserna totalförstördes tillsammans med stora delar Erik Lagerwalls tidigare verk.
Han rycker på axlarna, som för att säga att sakerna inte var så viktiga trots allt – men platsen däremot.
– I Malmö finns gemenskap och ett kollektiv. Vänner som styr upp klubbar, målar, eller ställer ut. Alla pushar varandra och går på varandras saker. Även om det har varit givande och viktigt att röra lite så sig har det varit skönt att ha en fot kvar i ateljén, i ett sammanhang. Det kommer ta lång tid att renovera, om det går.
Två av dem som delar ateljén är Malmökonstnärerna Elvira Varghans och Maja Li Härdelin. De finns också representerade på vårutställningen. Verket de ställer ut heter passande nog "Aqua Vitae" och är en installation i form av en fontän.
Att vara ett par som också är kollegor och jobbar med gemensamma konstprojekt kräver tillit.Bild: Bild: Emmalisa Pauly
Sommaren 2014, när "Monumentet" bara var ett tankefoster, var inte bara sommaren när stora delar av Malmös källarbaserade kulturliv spolades bort. Det var också sommaren när den moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén slängde ut sin tv i raseri, efter att poeten och dramatikern Athena Farrokhzad hade pratat i statligt finansierad radio om rasism och fascism, om kampen mellan rika och fattiga, med hjälp av poesi.
– Det födde ett samtal mellan mig och Erik. Athena Farrokhzad var så väldigt tydlig med vad hon ville säga, vart hon var på väg, men samtidigt var hon poetisk. Vi vill inte ta död på bildvärlden, men vi påverkas också av det som händer i samhället och vi vill också prata om omvärlden.
Det är tydligt att de pratar mycket om det där. Om hur mycket man kan prata om omvärlden, om samtiden, med hjälp av konsten. Hur gör man det utan att skriva folk på näsan?
Installationen som visades på fjorårets vårutställning på Charlottenborg, som ursprungligen skapades för att vara Makeriets bidrag till Malmö Nordic, blev en brytpunkt i duons konstnärskap. I den blev besökaren en del av installationen i större utsträckning än tidigare; det var inte "bara" en lägenhet i kartong att förundras över som "Tjugo i fyra". Snarare blev installationen en upplevelse som framkallade känslor och var öppnare för tolkning.
Det triggade dem att gå ett steg längre, och i årets installation finns en annan grad av surrealism, mer symbolik och en lek med perspektiv.
Obelisken, en kraftfull, om än urvattnad, symbol.Bild: Bild: Emmalisa Pauly
"Monumentet" bjuder besökaren på en tudelad upplevelse. Innan köksscenen finns en klassisk stadsmiljö. Där står en obelisk under pågående restaurering. Här får betraktaren genast en given, aktiv position i rummet, mitt framför verket som utforskare av platsen. I köket, bortom ett svart sammetstyg, händer någonting helt annat. Det är en bekant miljö, men samtidigt någon annans. Du är hemma, men också på besök.
– Du sugs liksom in samtidigt som du stöts bort. Vi ville använda oss av känslan. Och de här två scenerna tillsammans ger varandra nya innebörder, säger Erik Lagerwall.
De diskuterar sinsemellan hur de ska göra med glappet mellan rummen. Det är viktigt, det där ofärdiga mellanrummet där träet syns tydligt. Det är bara dagar kvar till vernissage men de vet fortfarande inte om det ska vara kvar eller inte.
– Våra verk utspelar sig ofta i en övergångsfas mellan olika tillstånd. När någonting som verkar helt klart plötsligt känns vagt och avlägset eller tvärt om, när det sätts i nytt ljus, säger Erik Lagerwall.
Det är lustigt att tänka på att någon hade kunnat dumpstra konst som var prissatt till 130 000 kronor.
Både stadsrummet med obelisken och det surrealistiska köket är monument, understryker Maja Qvarnström. De är exempel på saker som är konstruerade, som restaureras, som går att se från olika vinklar, med olika ögon. Hon förklarar att obelisken som symbol är kraftfull, samtidigt som den är urvattnad.
– Den har symboliserat gudar och krig och har hyllat människor som har dött. Men den märker också ut den högsta punkten för Göta kanal. Vi tillskriver hela tiden saker nya meningar och det blir en del av vår världsbild och våra minnen.
– Enkelt uttryckt finns det flera sätt att se på världen.
Om konsten lyckas kommentera samtiden och omvärlden, vad händer då när en utställning är över? Installationskonst är i högre grad än annan konst förgänglig, platsspecifik och temporär. Vad gör man med konst som är en byggställning av kartong? Vad gör man med konst som inte går att hänga på väggen?
Delar av Maja Qvarnström och Erik Lagerwalls installationer finns utspridda i deras vänners källare och vindsförråd. Men allt går inte att bevara.
– Direkt efter utställningen på Liljevachs i Stockholm slängde vi allting i deras container utanför. Det är lustigt att tänka på att någon hade kunnat dumpstra konst som var prissatt till 130 000 kronor, säger Maja Qvarnström.
Erik Lagerwall lyfter penseln från obelisken, stannar upp en stund och ser sig omkring.
– Men det är också någonting fint med att bygga upp en plats som sen inte finns mer. Allt har väl sin tid.
Gå till toppen