Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Skev logik i filmstödet

Att nybuskis får mer medel än seriös film är inget annat än groteskt.

Vad betyder ”kvalitet” i filmsammanhang? Begreppet aktualiseras genom debatten kring den uteblivna Guldbaggenomineringen för Magnus Gerttens och Stefan Bergs populära dokumentär om Björn Afzelius.
Det fortsatt utbredda användandet av det slippriga begreppet ”kvalitetsfilm” är, som Pelle Snickars visar i boken ”Citizen Schein” (2010), ett utmärkt exempel på hur vår filmkultur fortfarande idag präglas av det svenska filminstitutets grundare. Snickars citerar ur ett opublicerat manuskript från 1976, där Harry Schein skriver: ”Det är omöjligt att definiera konstnärlig kvalitet men vi känner igen den när vi möter den. Kvalitet är vad vi tycker kvalitet är – och vi är ju alla överens”. Det var säkert missnöje med själva formuleringen, snarare än bryderier kring om ”vi” verkligen var överens, som fick Schein att göra överstrykningen, men det framstår ändå som symptomatiskt.
”Tusen bitar” är en välgjord dokumentär om en populär kulturpersonlighet, som fick ett positivt bemötande från både publik och kritiker. Med tanke på att ”Searching for Sugarman” vann och ”Palme” nominerades 2012 var det rimligt att gissa att ”Tusen bitar” skulle få vara med i leken. Men som Jannike Åhlund förklarar (i DN 16/1) röstar jurymedlemmarna efter eget tycke och har inte i uppdrag att utgå från vare sig publikstatistik eller betygsindex. Det står dem också fritt att nominera kortfilm och filmer som enbart visats på festival.
Bourdieus teorier om hur kulturellt kapital formar värderingskriterier inom olika fält är ett sätt att närma sig problematiken. I den traditionellt manligt dominerade filmbranschen är det också intressant att, som Jenny Lantz i ”Om kvalitet” (2006), diskutera huruvida kvalitetsbegreppet har varit manligt kodat. Enligt Lantz tycks filmer om och av män ses som allmängiltiga medan berättelser om och av kvinnor uppfattas som just kvinnliga och därmed subjektiva. Kanske kan detta förklara varför Jan Olov Andersson (Aftonbladet 9/1) ansåg sig kvalificerad att beskriva ”Tusen bitar” som ”skyhögt överlägsen”, för att i nästa mening erkänna att han aldrig tidigare hade hört talas om Clara Bodéns nominerade film ”LGH + Bil + Allt jag har och äger”?
​Filmer som cirkulerar brett uppfattas automatiskt som viktigare än de som inte får reguljär biografdistribution. Men efter att ha sett vårens svenska filmer presenteras på Filmhuset i Stockholm tidigare den här veckan vill jag påminna om hur just en sådan logik förvrider hela den statligt understödda filmproduktionen. Jag syftar på automatstödet till filmer som förväntas sälja 250 000 biobiljetter. Att medel som hade kunnat stödja seriösa filmare går till nybuskis är groteskt. Filmbranschen lär aldrig enas om vad konstnärlig kvalitet är, och gott så. Men kan vi åtminstone komma överens om att automatstödet INTE är kvalitet och kräva att det avskaffas?
Gå till toppen