Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Det är din självbild, inte tiggarnas, som prövas

Tysta sitter de rumänska medborgarna Cheresi Marcela och Lacatus Luca Ioan med utsträckta händer i Malmö konsthalls C-sal. Precis som i vanliga fall, då de tigger utanför Lidl vid Dalaplan. Med lön deltar de nu i ett konstverk signerat Institutet.
Jag försöker prata med dem, de får inte svara, inte ta emot pengar, bara sitta där som de romska migranter de faktiskt är.
Situationen känns obekväm, fast de är mycket vänliga. Deras blickar följer mig hur jag än rör mig, sitter eller står. Det är jag som ställs ut till betraktande.
För att komma undan studerar jag ett slags mind map på väggen, där möjligheterna att göra sig hörd skissas. Från satir och Facebook till guerillakrig och uppror. I collage och diagram.
Då känner jag mig ännu obekvämare. Tiggarna vill ha pengar att trygga tillvaron i hemlandet, de är liksom inte medräknade i en intellektuell medelklass schematiska revoltdrömmar.
Hur ska jag bete mig?
Mitt självförsvar drar igång resonemang om det fåfänga att blanda in den så kallade verkligheten i konsten, som om den då skulle bli mer äkta. Är inte Institutet ute i det ärendet, ett utslag av konstnärligt dåligt samvete, där verkliga människor används? Vi och dom i konstnärlig kubik.
Men jag måste snart medge, att det bara är tankeflykt för att slippa se de uppenbara hierarkiska strukturerna av makt, över- och underordning. Mellan mig och tiggarna, mellan Institutets medlemmar och tiggarna, mellan publiken och tiggarna. Och kontrasten mot lunchgästerna på Restaurang Smak strax utanför är skriande.
Institutet har gjort det svåra svårare än vanligt.
Till vardags klarar jag mig genom att uppföra mig som medmänniska och växla några vänliga ord med tiggaren utanför butiken samtidigt som jag ger henne en slant i handen. Den ”vara” jag får i utbyte är ett lugnare samvete, en bättre självbild. Men här fungerar det inte. Migranternas blickar följer mig, de vet att jag har mycket mer än de. De vet, att när projektet är slut måste de ut i kylan igen.
Institutet prövar gränserna för toleransen. Men det är inte de romska tiggarnas självbild, som står på spel, det är besökarens, som finner sig rådlös och handfallen. Med samtidens attacker på romer, brända moskéer och öppna antisemitism snurrande i skallen.
Utställningssalen i konsthallen markerar en gräns mellan utanför och innanför. Jag tror inte Institutet i första hand tänkt på institutionens roll i detta projekt. Men det är ändå oundvikligt, när det kyska vita rummet ekar av repressiv tolerans.
Är det rätt av Institutet att använda sig av migranterna? Ja, men varför inte gå längre? Varför ska de vara hänvisade till Institutets konstrum, varför får de inte öppet tigga på Restaurang Smak eller i den pågående utställningen i den stora salen?
Utställningen pågår varje dag 13–15 t o m 5/2, förutom 30/1.
Gå till toppen