Kultur & Nöjen

Eva extra allt

Eva Westerling är skådespelaren som gör tusen saker på en gång – men som bygger sin existens på närvaro i stunden.
Sydsvenskan har träffat henne.

Hon har en ny näsa. Den gamla gav henne arbetsskador.
Hon har lärt sig att lägga lagom mycket smink, att göra munnen liten men tydlig, för att huden under ska orka.
Hon är professionell sjukhusclown. Och mer: hon har blivit känd för en större publik genom ”HippHipp”, hon spelar brottsoffer när poliser tränar förhörsteknik, hon sysslar med teaterimprovisation, syns i Barnkanalen, sjunger i ett band och pendlar till Österrike för kärlekens skull.
– Österrikarna är så patriotiska att man kissar i byxorna. Men alla kämpar ju med sitt.
Vad kämpar du med?
– Att hålla balansen.
***
I tio år har Eva Westerling arbetat i clownronden. Det är hennes huvudsakliga jobb, och det som också kräver mest av henne.
– Man lär sig vilka dörrar inom sig själv som man måste stänga för att kunna möta ett barn som ska dö, och vet om det. Det första året var jag ofta helt knäckt, säger hon och hoppar på en knasigt målad cykel i kulvertarna under sjukhuset i Malmö.
Kollegan Jerker Heijkenskjöld cyklar också. De har peppat varann med en liten energiritual, ropat och gestikulerat och grimaserat, och ska denna dag till barnmedicin, avdelning ett. Där ska de skapa ett litet avbrott av humor och vila för barn som är olika sjuka, olika gamla, olika sociala, olika rädda, olika pigga.
Att gå med Eva och Jerker bara en liten stund och se dem arbeta blir ett minne för livet. Deras samspel är nedtonat. De knackar på dörrar, de börjar med små små gester för en liten tvååring som börjar bubbla av skratt och spelar en låt på ukulele för en cool tonårskille med ett jättebandage på armen.
Efter en stund bubblar han också. Inte ens motvilligt.
Eva sneglar ner på ukulelen. Ny låt i dag, en fusklapp med ackord sitter fasttejpad på instrumentets sarg.
Clownronden besöker inte bara barn, utan också äldreboenden och avdelningarna för cancersjuka.
– Man kan tro att det är tvära kast men det handlar egentligen om samma sak: att se det friska i en människa och möta med respekt och humor.
”Du måste skaffa dig ett riktigt jobb”, sa hennes föräldrar när hon skulle söka in på Teaterhögskolan. Mamma var psykvårdare och pappa murare. Eva Westerling växte upp på Norra Fäladen i Lund, kallar sig genuin arbetarklass, lyssnade på mamma och pappa och utbildade sig till undersköterska.
En sjukhusclown blev det till slut, så i den meningen är cirkeln sluten: Skådespelardottern möter föräldrarnas önskan om att göra något som är riktigt, säkert, stabilt. Ett oavvisligt yrke.
***
En gång i månaden flyger Eva Westerling till Wien i Österrike. Det är inte mycket att välja på, för hennes stora kärlek finns där. De har engelska som sitt gemensamma språk, och de träffades på en clownferens. En konferens för clowner kallas så, det är vedertaget.
Pojkvännenär konstnärlig ledare för en verksamhet som kallas ”Österrikes röda näsor”. Det blir, då detta namn har yttrats, väldigt svårt för den som har improvisation, teater och humor nära till hands om att inte börja skämta på ett okontrollerat och opassande vis.Det är ovanligt, men här händer det: Eva Westerling lägger band på sig.
Hennes söner är två till antalet, Hugo är tolv år gammal och Emil är nio. Hennes föräldrar finns fortfarande i Lund. Hon har en anhörig som är svårt sjuk, och som gör samma erfarenhet som många andra: den som ska kunna bli frisk och stark måste ha andra som är friska och starka omkring sig. För att orka, för att hålla koll på vården, för att ställa rätt frågor.
– Det känns som att jag fajtas i fronten varje dag. Och herregud, på barnens skola… Nästan all personal i skolvärlden är trött på mig sedan dag ett. Det finns en tröghet och fantasilöshet i skolan som jag tror är en följd av den stora administrativa bördan som ligger på lärarna. Det gör det svårare att ge barn de sociala koder de behöver för att ingen ska fara illa. Jag har en massa åsikter och är helt oförmögen att släppa taget om sådant jag tycker är viktigt.
För en tid sedan dök det upp ett sådant uppdrag i Eva Westerlings liv, ett viktigt, där jobb och kall kunde få flyta samman.
Sölvesborgs kommun arbetar med ett integrationsprojekt som heter ”Växa tillsammans”. Det är ambitiöst. Nyanlända flyktingar får kontaktfamiljer, de umgås, de lär sig språket.
– Det är så jävla bra. Och jag tror att det spelar rätt stor roll för många av dem som är engagerade att Jimmie Åkesson är därifrån. Det är bara mina egna spekulationer, men det verkar finnas en sorts vilja att rädda ryktet, att visa ”vi tycker inte som han” liksom.
Till detta projekt inkallades hur som helst Eva Westerling för att hjälpa till. Samordnaren på Sölvesborgs kommun ville då att hon skulle medverka på en introduktionskväll – och då dyka upp som sin gamla karaktär från ”HippHipp”: Eva Brolin Johansson, lärare i svenska för invandrare. Hurtig och aningen skenhelig och synnerligen fritänkande uttolkare av svenskheten. Kvinnan som lär nyanlända att i Sverige går man inte ut i trapphuset utan att först ha försäkrat sig om att det är tomt, så att man säkert slipper hälsa på någon.
– Det gick ju runt i huvudet. Eva Brolin Johansson i verkligheten, men riktiga invandrare. Som inte kan svenska. Men min fördel är ju att jag har ett kroppsspråk som duger rätt länge.
Så hur gjorde du?
– Jag började med att… komma in. Jag gör ju ofta improvisationer, och när jag spelar arga tanten i barnprogrammet om Pax på Barnkanalen har jag ju inga repliker heller. Och när jag är clown finns inget manus. Så jag kan vara ganska trygg med det.
För kvällen i Sölvesborg fanns i alla fall ett manus, ett litet. Eva Westerling utgick från ett enkelt koncept: allt man behöver lära sig om svenskarna står i Aftonbladet.
– De fattade den ironin. Direkt.
Det bästa och tydligaste hittade Eva Westerling i tv-tablån.
– Matprogram på matprogram på matprogram. Förstår du hur många matprogram vi har i det här landet!? Sedan släppte jag manus och började gå igenom de viktigaste svenska hälsningsfraserna. Som ”hejsan svejsan på dejsan”. Jag försökte också rita korv med bröd. ”Det ser mer ut som något annat”, sa en liten kille.
Haha. Och mer?
– Jag kände att det var nödvändigt att berätta att vi svenskar säger alltid ”tjo faderittan” när vi är glada. Så där satt åttio personer, i alla åldrar, och skanderade ”tjo faderittan”. Och så fick två snygga män i min ålder pröva blonda peruker. Bara så att de får klart för sig att alla svenskar undantagslöst är blonda. Jag vet inte när jag skrattade så mycket senast.
***
En gång var Eva Westerling ute och handlade skor. En kvinna kom fram och frågade: är det inte du? Som är hon? Från ”HippHipp”?
Jovisst, sa Eva Westerling, och gjorde sig redo att lapa i sig beröm.
Varpå kvinnan började tala om hur mycket hon älskar Anders Janssons paradroll Tiffany Persson.
Detta är ett favoritminne ur skådespelarlivet för Eva Westerling. Varför? För att man får syn på djup mänsklighet i det:
– En person vill uttrycka uppskattning, hon har vågat gå fram, hon har begränsat med tid, hon vill få med all information, hon vill dela sin glädje över vad hon har skrattat åt... Hon måste då utelämna vissa saker. Till exempel en artighet till mig om min insats. Och så behövde ju jag inte rodna, utan kunde säga ”jag håller fullständigt med”. Det var faktiskt helt ljuvligt fint, säger Eva Westerling.
Ibland jobbar hon med familjevåldsenheten hos polisen. Hon får ett manus, som är byggt på ett autentiskt fall, och får gestalta en människa som har råkat ut för något fruktansvärt. Poliser får träna sin förhörsteknik och sitt bemötande, medan kolleger tittar på och analyserar. Eva Westerling går in i rollen, lägger ut krokar och villospår, glömde en gång bort om hon hade sagt att hon kom från Iran eller Irak och kunde inte förmå sig att bryta för att kolla sina fakta. Hon rusade ut och gick på toaletten i stället, kollade på en lapp. Den bekymrade polisen följde efter, knackade på, frågade om hon ändå inte ville komma ut och berätta vidare.
– Så det blev ju väldigt autentiskt och bra. Men det var bara jag som inte kunde förmå mig att slarva förbi det där med Iran eller Irak. Jag brukar vara helt slut efteråt.
***
Varför blir en människa skådespelare? Ofta kan nog svaret vara: för att inget annat kunde väcka samma lust.
För Eva Westerling var det först och främst Margaretha Krook. Hon beundrade hennes styrka och säkerhet.
– Och hennes skarpa blick, och hennes otroliga förmåga att kunna ge storhet i alla olika roller hon spelade. Och så identifierade jag mig med hennes stora näsa. Kunde hon med sin näsa så kan jag med min.
Sedan spelade Abba viss roll också.
– Jag lekte alltid att jag var Frida eller Benny, för i mina kretsar var Agneta och Björn favoriterna. Det tyckte jag var vansinnigt orättvist mot Frida och Benny. En av mina kompisar retade sig på mig när jag envisades med att vara Benny. ”Du har ju inget skägg”, sa hon. ”Johodå, jag har ett inre skägg”, svarade jag.
Vilket är skådespelarens uppdrag?
– Att beröra. I vilken mening det än är: att beröra. Om jag spelar någon som till exempel Arga tanten i Pax, som är väldigt ego och rigid och sträng, så blir barnen som ser den lite rädda för mig i den rollen. Då har jag berört dem, som det var menat att rollkaraktären skulle.
Hur ser du på kulturarbetares villkor?
– Det finns alltid en risk att inte bli tagen på allvar. ”Kan inte ni komma och göra lite underhållning här? Vi har ju inga pengar, men” är en sån där klassiker. Det är… kanske inte förnedrande, jag behöver en mildare synonym.
Eva Westerling funderar ett tag innan hon fortsätter:
– Det är så många som slåss med de här, säger hon och kastar upp höger armbåge mot mitt ansikte.
– Och jag kan inte vara sådan. Jag föreslår kolleger för uppdrag jag inte själv passar för eller hinner ta. Jag skickar chanser vidare. Jag försöker hjälpa till. Sådan kan man inte vara om man är armbågsmänniskan. Jag har dessutom svårt att sälja mig själv. Pengar är det sista för mig. Är det roligt, har jag lust att göra det? Det är nummer ett. Nummer två är om det finns tid. Pengar blir alltid nummer tre.
Vad har du ogjort?
– Mitt konkreta mål är att fortsätta att göra det jag tycker är roligt. Att det ska gå att leva så här. Sedan har jag storslagna drömmar förstås. Att vara med i en engelsk kostymfilm. Jag är duktig på engelska, jag hade klarat det.
Vad driver dig att fortsätta, dag för dag?
– Det är väldigt enkelt: det är lusten. Passionen. Det det ger tillbaka. Jag har jobbat på massa olika ”vanliga” ställen. Ibland har jag fått något tillbaka, ibland inte. Men att hålla på med det jag gör är i sig själva bensinen.

Känner sig nästan normal

Namn: Eva Annika Westerling.
Född: I Lund i september 1967.
Familj: Två söner, och pojkvän i Österrike.
Bor: I västra Lund.
Yrkesliv: Skolades in i teaterlivet via Jesperspexet i Lund. Har sedan gjort tv, film, teater och tusen andra saker – den mest kända rollen är förmodligen den som den välvilligt flåshurtiga SFI-läraren Eva Brolin Johansson i ”HippHipp”. Hon har också synts som arga tanten i ”Pax jordiska äventyr” i Barnkanalen och sjunger i ett band.
På fritiden: ”Jag gillar att hitta stunder där jag kan släppa ner axlarna och säga SITT! till stressen. Då är tågstationen en bra plats. Jag stressar ganska rejält periodvis, det kan vara en drivkraft för mig, lika gärna som det kan dra ner mig. För övrigt älskar jag att vara med mina barn, läsa böcker, hänga med vänner och träffa nya människor.”
Läser just nu: ”Jussi Adler-Olsens alla böcker. Det är så bekväma att läsa när jag flyger till Österrike. Han drar in mig. Det är som att titta på Hollywoodfruar, man försvinner in i hans värld och känner sig nästan normal.”

3 som format

Danny Kaye. Han hamnade på min kärlekslista när jag var typ tio. Hans clowniska kroppsspråk och humor har landat säkert i minnet och förhoppningsvis också i kroppen.

Modesty Blase. För att hon lyckas skipa rättvisa i den undre världen, bekämpa brott och rädda civila, allt detta i en svart kroppsstrumpa och högklackade stövlar. Dessutom var hon den enda kvinnan i agent X-9 som jag kunde vara när jag hängde med mina äldre killkusiner.

Tage Danielsson. För hans lugn och förbaskat intelligenta självklarhet. När han gick bort hade jag och min kompis en minnesstund där vi åt marängsviss, lyssnade på Gula hund och avslutade med ”Nu grönskar det” i stämmor.

Gå till toppen