Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Fast i buren

Bob Hansson hade tänkt dödförklara machomannen idag. Men det kan han inte.

Det är den 24 januari 2015. Klockan är halv fyra på natten och jag sitter på Tele Två Arena. 30 000 biljetter sålda. De dyraste kostar 3 000 kr. Huvudevenemanget kommer eventuellt bara vara några minuter och attraktionen är egentligen en enda människa.
Det handlar om Alexander ”The Mauler” Gustafsson. En man som slåss.
Jag vet inte mycket om MMA. Men nu är jag här. Arenan är i stort sett fullsatt. Antalet kilo muskel per capita i publiken är hög. I högtalarna dunkar brutal musik. Bilderna på de pumpade kropparna som hänger ovanför våra huvuden ångar av machismo. Det är ingen tvekan om vad det kasinoföretag som äger UFC vill sälja på oss: gammal hederlig manlighet, John Wayne a la tjugohundratal.
Men testosteronet på läktarna förvånar mig. Eller rättare sagt dess frånvaro. Aggressiviteten kommer inte i närheten av en vanlig fotbollsmatch. Inga gutturala magvrål, inga poliser, bara män och kvinnor lugnt bakåtlutade som är här för att se män så effektivt som möjligt slå ner varandra. Eller som en hjärnforskare skrev på SVT-opinion dagarna före matchen: ”ett offentligt arrangerat slagsmål.”
Det finns en dokumentärfilm om en ung Arnold Schwarzenegger. Ett soligt Kalifornien. Ständiga utomhusgym. Inte så många maskiner. Mest tunga saker att lyfta. De boxar varandra, spänner musklerna mot kameran. Ständigt garden uppe, inte en sekund av blottad svaghet. En machoman som inte behöver närmare förklaring.
Kön föds vi till. Men förväntningarna på vårt kön skapas av vår omgivning. Och är ständigt i rörelse. Schwarzenegger uppfann inte sig själv. Det var på skolor i England under 1800-talet som den fria leken försågs med regler och började kallas sport. Samtidigt kopplades ett fast grepp mellan sport och maskulinitet. Sport var för Män, inte för känsliga och svaga individer (läs kvinnor).
Under samma tid skedde en massiv förskjutning i synen på maskulinitet. Så sent som på 1700-talet kunde även riktiga karlar gråta. Gärna ymnigt. En man i maktposition utan klädsamma känsloutbrott kunde då anses suspekt. Men under 1800-talet förstärktes den antika mansbild som kyrkan och överklassen länge hajpat: mannen skulle bli stark och ogenomtränglig, både i relation till yttervärlden och till de inre ”vätskeströmmarna”.
Och kodordet var kontroll.
I Chesterfields spridda etikettbok för unga män kunde man läsa hur alla känslor måste döljas, om en man råkade visa känslor skulle han genast ”återtaga sin förra sköld”. I ytterligare en annan etikettbok kunde man läsa sig till rådet: ”var mästare öfver dit ansigte, at man där icke finner skrifvet, hvarken förundran eller glädje, eller ledsamhet.”
Mannen skulle bli ett vältränat skåp. Men eftersom mannen inte är ett skåp hade det tagit överklassen och kyrkan ett par hundra år för att hamra in idealet. Alla som sett Jan Guillou vet att det till sist lyckades.
Matchen börjar om någon minut. Musiken dånar fortfarande. Matchen är viktig. Den som vinner här, belönas med en titelfight och kan i nästa match bli världsmästare redan i år.
När Anthony ”Rumble” Johnson kliver in på arenan hörs inga burop. Inga fotbollsvrål om hudfärg. Bara en massiv tystnad som till sist bryts av ett ofantligt dånande när Gustafsson kommer in. Och jag antar att det är just sådana här ögonblick som får folk att gilla sport. 30 000 människor som bildar en enda kropp av nu.
I det här fallet ett väldigt kort nu.
Två minuter efter att matchen börjat är den över. Med en utslagen The Mauler på mattan. Vi får inte se hans berömda segervolter. Han verkade inte ha haft en chans.
Och det som händer på arenan nu är tvetydigt.
Alexander står nu ensam framför 30 000 främlingar. Han har gjort alla besvikna och det finns ingenstans att gömma sig.
De skärmar som kvällen igenom visat bilden av Alexander som en gestalt hämtad från åskguden Tors högra sida, visar nu ett ymnigt bölande. Men det är inte hans tårar som är det som rör mig mest. Gråtande sportmän har vi sett förr. Utan det som händer bredvid hos segraren.
Jag återkommer till det.
För jag anar en glipa.
Kanske man kan se MMA-världen som ett ekosystem av genus i vardande, skapat av män födda på 80-talet och därför en miljö som lättare än en reklambyrå kan svara upp mot en dagsfärsk bild av manlighet.
Det vet jag inte. Det jag vet är att Johnson som har rykte om sig att vara en av de hårdaste MMA-utövarna någonsin just vunnit och nu står inne i buren och är helt tyst. Han vann. Han har alltså chansen att bli världsmästare. Men det kommer inget kaxigt segervrål. Han ser snarare lätt nedstämd ut och när han får micken säger han att han har svårt att vara glad just nu.
”Jag mår dåligt eftersom han gråter. Jag känner hans smärta.”
En segrare som lider med förloraren. Hans enda syfte med kvällen var väl för bövelen att slå så hårt som möjligt och sedan vinna. Nu vann han. Varför är han inte glad?
Kanske för att det manliga machodjur som vi kan förakta eller beundra aldrig klev in i den där buren. De hängde bara på affischerna. Kanske saknar Johnson den sköld som 1800-talet önskade honom. Kanske är han bättre på att värja sig mot Gustafssons slag än mot hans tårar och kanske spär det på besvikelsen ytterligare för de 30 000 som kom hit. Vi ville se en kropp av hårda muskler men såg tårar. Vi ville se en segrares urvrål, men såg istället en delad sorg.
Redan innan slagskämparna lämnat buren har publiken besviket börjat lämna läktarna.
Vart ska vi nu gå med våra gamla ideal?
Tja, svaret är kanske är enkelt. Att den mansbild som skapades för några hundra år sedan just nu helt lugnt går ut mot tunnelbanor och familjebilar.
Jag hade tänkte avsluta den här texten med konstaterandet att ”machomannen är död”. Men det vore en förenkling. Rent av en lögn.
För den kontroll över vår kropp som 1800-talet tutade i de unga männen, har snarare nått oss alla. Gymmen är överfulla. Kroppen något vi bär som en sköld. Genom att svälta den, träna den, skära i den och byta ut delar av den, gör vi vårt bästa för att ta kontroll över oss själva och därmed världen. När vi ser dessa fighters är det kanske inte dem vi ser, utan vår egen ide om dem: En överdriven spegelbild av oss själva. Kontrollpsykosen som en folksjukdom?
Är inte hela vår samtid drypande av stillsamt förakt för svaghet. Och är inte en av dessa svagheter opassliga känsloyttringar? Eller när såg du senast en politiker gråta i en förlorad omröstning? När hörde du senast om en upphandling där förloraren storbölade och vinnaren blev ledsen?
Kanske är det så att machomannen i den där lilla buren inte alls är något problem. Det är i den långt större bur vi alla rör oss i den verkligen är ett hot.
Kanske det inte är MMA som är ett offentligt slagsmål.
Kanske det är civilisationen.
Gå till toppen