Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Här föddes den delade politiken

Häng med på en tidsresa med blockpolitiken – en svensk specialitet. Kommer den att överleva?

Riksdagshuset, 2 november 1971. Gösta Bohman, Moderata samlingspartiet, Thorbjörn Fälldin, Centerpartiet och Gunnar Helén, Folkpartiet.Bild: Svenskt Pressfoto / TT /
Det rökiga rummet var fullt av journalister. Tidningens politiske reporter Janerik Larsson betraktade tre herrar som slagit sig ner vid bordet längst fram och gjorde en snabb notering i sitt anteckningsblock.
Unikt tillfälle.
Mannen till höger där framme hette Gunnar Helén och var gammal journalist han med. Det var Heléns radioröst som 1939 förkunnat för svenska folket att andra världskriget brutit ut, liksom sex år senare att det var slut. Så småningom hade Gunnar Helén blivit politiker och sedan två år var han ordförande i Folkpartiet. Nu satt han och lekte med en blyertspenna.
Mannen till vänster hette Gösta Bohman, en gråhårsherre på sextio år. Bohman var reservofficer och det syntes på hållningen. Jurist. Högerpolitiker sedan länge och partiledare för Moderaterna sedan ett år. Han satt stelt med armbågarna på bordet och händerna knäppta.
Mannen i mitten hette Thorbjörn Fälldin och var med sina 45 år yngst av de tre. Fast större och tyngre. Norrlänning. Bonde på faderns gård i Högsjö uppe i Ångermanland. Oskolad förutom realexamen men känd för sin sakkunskap ända sedan tiden i fåravelsföreningen. Sedan några månader ordförande i Centern, Sveriges största borgerliga parti. Nu drog han några bloss på sin pipa, lät rökmolnet driva mot Gunnar Helén och såg nyheten sjunka in bland de församlade journalisterna.
För första gången i Sveriges historia (åtminstone vad någon kunde erinra sig) framträdde landets borgerliga partiledare tillsammans. För första gången lade de fram en gemensam handlingsplan. Eller kommuniké, som Thorbjörn Fälldin värdigt kallade den.
I den krävde de att arbetsgivaravgifterna skulle avskaffas, momsen sänkas, ränteavdragen indexregleras och hela skattesystemet reformeras.
– Är en ny epok nu inledd när oppositionen samlats? frågade Janerik Larsson när ordet släpptes fritt.
– Detta markerar en bestämd vilja från oppositionen, svarade Gösta Bohman kort, vilket av reportern tolkades som ett ja.
Gunnar Helén, som visste vilka formuleringar journalister älskar, framställde det nästkommande riksdagsvalet som en teaterpjäs:
Om man vill göra en bra föreställning på premiären är det inte så dumt om man repeterar, sa FP-ledaren.
Men Thorbjörn Fälldin höjde en dämpande hand. Man ska inte dra för stora växlar i den riktningen, förmanade han.
– Studera innehållet i kommunikén. För det står jag.
När journalisterna lämnade presskonferensen var de ändå inställda på att beskriva ögonblicket som historiskt. Och eftervärlden ger dem rätt. För där och då, i Riksdagshuset tisdagen den 2 november 1971, föddes den svenska blockpolitiken.
Sedan dess, med ett tioårigt undantag, har svensk politik handlat om block.
I blockpolitiken finns bara två linjer att välja på, vänster eller höger. Även om de politiska partierna är många står valet mellan dessa regeringsalternativ. Socialdemokratiskt eller borgerligt. Rödgrönt eller allians.
Blockpolitik är bra, tycker en del. Som dagens FP-ledare Jan Björklund:
– I en demokrati är det angeläget att det finns två seriösa regeringsalternativ som utmanar varandra. Det är då ofrånkomligt att det blir i form av block, sa Björklund nyligen i den liberala tidskriften Nu.
Blockpolitik är dåligt, anser andra. Som näringsminister Mikael Damberg (S):
– Jag tror att blockpolitik fördummar svensk politik och att Stefan Löfven bevisat att det går att bedriva politik på ett annat sätt än genom att två gäng slår varandra i huvudet, sa Damberg i Göteborgs-Posten.
Det var hösten 2012, när Mikael Damberg var socialdemokratisk gruppledare i riksdagen och Stefan Löfven årsfärsk partiledare. Hösten 2014 blev den sistnämnde statsminister och satsade i ett trängt läge sin politiska prestige på att få Centern och Folkpartiet med sig i ett blocköverskridande samarbete. Nobben.
"Märkligt att Centern och Folkpartiet väljer blockpolitik före inflytande", tyckte en kritisk ledarskribent.
Den överenskommelse som riksdagens båda block därefter träffade i december underlättar visserligen den framtida budgetprocessen men anses av politiska bedömare allmänt ha befäst skiljelinjen.
"Nu vilar inrikespolitiken på en cementerad bottenplatta av blockpolitik", skrev en debattör och den liknelsen återfanns i många medier.
Cement låter inte bra i politiken. Blockpolitiken rör upp känslorna. Motståndarna är många, men Jan Björklund är heller inte den ende som tycker att ordet har en orättvist negativ klang.
Rötterna.
Ända sedan den allmänna rösträtten infördes har svensk politik varit en kamp för och emot socialdemokratin.
Det säger Anders Sannerstedt, statsvetare vid Lunds universitet.
Fortfarande sitter det djupt i den borgerliga själen att socialdemokraterna är huvudfienden.
Länge fanns det dock hätska fiender även inom borgerligheten.
När liberalen Karl Staaff 1890 bildade Sveriges allmänna rösträttsförbund var den konservativa högern hans huvudmotståndare. När Staaff sex år senare valdes in i riksdagen stod socialdemokraten Hjalmar Branting på samma lista. När Branting 1917 blev finansminister var det i en liberal regering. Och så vidare. De reformer som förvandlade Sverige till en demokrati drevs igenom av liberaler och socialdemokrater i samarbete och med den konservativa högern som motståndare.
Samarbetet fortsatte i olika former under hela 1920-talet, och de som hoppats på en borgerlig samling såg sina förhoppningar definitivt grusade 1933, när Bondeförbundet (blivande Centern) gjorde upp med Socialdemokraterna om ett långsiktigt samarbete.
Socialdemokraterna behövde stöd för sin välfärdspolitik. Bondeförbundet ville ha statliga prisgarantier på jordbruksprodukter. Så de gjorde upp. "Kohandel" kallade raljerande kritiker det.
Alliansen mellan bönder och arbetare skapade en stabil majoritet i svensk politik. Övriga partier, både till höger och vänster, stängdes effektivt ute från inflytande. Så skulle det vara ända till 1957, när den sista koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet sprack.
Några år senare kungjorde centerledaren Gunnar Hedlund att hans parti nu tillhörde den borgerliga sidan. 1964 lanserades ett reglerat samarbete mellan Centern och Folkpartiet.
– Men det handlade om mittensamverkan. Högern kunde visserligen få vara med, men de skulle absolut inte få påverka politiken, säger Anders Sannerstedt.
Ingen ville samarbeta med "högerspöket" under 1960-talet, när svensk ekonomi gick bäst i världen och den socialdemokratiska välfärdspolitiken gillades av de flesta utom Högerpartiet. Mittenpartierna markerade avstånd till välfärdsstatens kritiker. Liknelsen om spöket blev så allmän att Högern 1969 bytte namn till det mer harmlösa Moderata Samlingspartiet.
Men så ändrades förutsättningarna. I svallet efter vänstervågen 1968 blev det socialdemokratiska partiet alltmer radikalt. Regeringspolitiken (S) drevs åt vänster, glappet i mitten vidgades och det blev lättare för de borgerliga att enas om ett alternativ.
Hösten 1971 pratade tre färska borgerliga partiledare ihop sig om en gemensam kommuniké.
 
Uppgörelserna.
Det kan tyckas motsägelsefullt, men trots att blockpolitiken har präglat svensk politik i snart ett halvt sekel har partierna alltid kunnat samarbeta över gränsen när det gäller.
– När det verkligen är viktigt, när Sveriges intressen står på spel eller man behöver långsiktighet, då kan man göra upp över blockgränsen, säger Anders Sannerstedt.
Det kan handla om skattereformer eller pensionssystem, säkerhetspolitik eller försvar, personval eller EU-politik, dödsbegrepp eller kyrkans skiljande från staten.
– När det gäller grundläggande spelregler sprider en bred överenskommelse trygghet.
Men om det går att samarbeta om det riktigt viktiga, varför har det inte gått att regera ihop över blockgränsen?
– För det första handlar varje svenskt val om regeringsmakten, och väljarna väntar sig de här två alternativen. Många är ganska tillfreds med blockpolitiken, svarar statsvetaren.
För det andra (eller kanske ändå första) finns det grundläggande ideologiska skillnader som följer blockgränsen.
– Det handlar om synen på marknaden, den offentliga sektorns storlek, privatiseringar, bidragssystem, arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen, fördelningspolitik – allt detta är ideologiska höger-vänsterfrågor, säger Anders Sannerstedt.
Olof Johansson och Göran Persson på regeringskonferens i Skellefteå 1997.
Göran och Olof.
Den femte april 1995 steg finansminister Göran Persson upp i riksdagens talarstol och berättade att Socialdemokraterna och Centerpartiet tidigt samma morgon hade enats om ett ekonomiskt åtgärdspaket.
Ersättningen i sjukförsäkring och föräldraförsäkring skulle sänkas. A-kassan likaså. Ett tak för de offentliga utgifterna skulle sättas, koldioxidavgift och tidningsmoms införas och kommunerna tvingas balansera sina budgetar.
Det var ett rejält sparpaket och det satte den svenska blockpolitiken ur spel.
– Jag är förvånad över att ni har hunnit med så mycket redan, muttrade moderatledaren Carl Bildt till Centerpartiets ledare Olof Johansson som satt på stolen framför honom i plenisalen.
– När två folkrörelsepartier möts uppstår snabbt ljuv musik, replikerade centerledaren.
Men Johansson hade haft gott om tid. Bara några dagar efter valet i september 1994, som fällt Bildts borgerliga fyrpartiregering, hade centerledaren gjort klart för den nye statsministern Ingvar Carlsson (S) att han stod till förfogande för samarbete.
– Alla trodde att jag var slut i svensk politik. Men så var det inte. Jag kom tillbaka. Därför att jag hade modet, säger Olof Johansson idag.
Med sparpaketet inledde Socialdemokraterna och Centern ett organiserat samarbete som skulle vara i tre och ett halvt år. Framgången har ofta förklarats med den personliga vänskapen mellan Olof Johansson och Göran Persson, något som den förstnämnde tillbakavisar.
– Det berodde inte alls på Göran Perssons ögonfärg, utan handlade om vad landet behövde vid den tidpunkten. Vi tog ansvar för att skapa balans i svensk ekonomi. Det där är bland det nyttigaste jag har gjort för Sverige.
När samarbetet inleddes 1994 gick statens budget minus med 185 miljarder kronor, när det avslutades var överskottet tio miljarder. Statsskulden minskade från 74 till 68 procent av bnp under samma tid. Idag ligger den på 34 procent.
– Anders Borg gjorde en bra insats som finansminister. Men han hade aldrig lyckats så bra om inte Persson och Johansson hade lagt situationen tillrätta, säger Olof Johansson och tillägger att det pratas för lite om detta numera.
Sparpolitiken sved emellertid och i valet 1998 straffade väljarna Centern med partiets sämsta resultat någonsin: 5,1 procent.
– Det kostar att göra upp med socialdemokraterna, säger Anders Sannerstedt.
Redan på 1950-talet gick Centerpartiet bakåt i varje val när man satt i koalitionsregering med S. Men då hade man fler procent att ta av, påpekar statsvetaren.
Olof Johansson tycker ändå att han hade råd.
– Jag visste ju att detta inte var populärt. Men i mitt första val som partiledare 1988 gick Centern framåt för första gången på länge och jag använde det intjänade förtroendet till att åstadkomma saker som kostade i opinionen.
Blockpolitiken nyplanteras. De fyra borgliga partiledarna valde att sätta träd framför fotograferna när de lanserade sin "allians" hemma hos Maud Olofsson i Högfors sommaren 2004.
Johansson lämnade sin post 1998. Tre år senare blev Maud Olofsson partiledare. Hemma hos henne i Högfors bildades 2004 den borgerliga allians som skulle bli blockpolitikens återkomst.
– Blockpolitik är ett sätt att komma åt makt, det får man erkänna, säger Olof Johansson.
Blocken i Europa.
Samarbete över blockgränsen är det vanligaste styresskicket i Europa.
I sjutton av tjugonio länder i vår omvärld sitter socialdemokrater och borgerliga i samma regering. I ytterligare några har det förekommit ganska nyligen.
Vad beror skillnaden på? Danmark och dess blocköverskridande regering ligger exempelvis bara en halvtimme bort, vad har de som inte Sverige har?
– Radikale Venstre, svarar Anders Sannerstedt.
– De radikala har alltid varit ett vågmästarparti och en balanserande kraft i mitten av dansk politik. Någon sådan motsvarighet har inte vi.
Men Finland då? Där tycks vilka partier som helst kunna regera ihop, vad beror det på?
– Sovjetunionen, svarar statsvetaren lika snabbt.
– Finlands känsliga förhållande till östblocket efter andra världskriget ställde höga krav på nationell enighet. Det gällde att visa upp en bred front mot ryssarna. Därför bildade man koalitioner och det gör man fortfarande.
Norge är kanske det grannland som har mest gemensamt med oss, anser Anders Sannerstedt.
– Även om de inte talar om block i norsk politik så har de en tydlig vänsterhalva och högerhalva. Inga koalitioner över gränsen.
Motsvarande gäller i flera andra länder med en historiskt stark socialdemokrati, som Frankrike och Storbritannien. Men mönstret bryts av Tyskland och Österrike, där socialdemokraterna regerar med de borgerliga i "stora koalitioner".
– I Tyskland finns en djup ovilja mot regeringskriser, eftersom det var de som före 1933 urholkade stödet för demokratin och banade väg för Hitlers maktövertagande, säger Anders Sannerstedt.
I länder där socialdemokraterna är ett parti vilket som helst, inte minst i Östeuropa, har de också lättare att samarbeta med liberaler och andra mittenpartier. Kanske är Sverige på väg dit.
– På 1970-talet var Socialdemokraterna ett 45-procentsparti, idag är de ett 30-procentsparti. Det har helt ändrat de parlamentariska förutsättningarna, säger Anders Sannerstedt.
Ändå består den svenska blockpolitiken.
Det tar tid för väljarna att inse att läget har ändrat sig, att det inte är alltid som ett av blocken vinner.
Den stora oredan.
Efter valet i september 2014 ville fyra av tio svenskar att Socialdemokraterna skulle regera ihop med Centern eller Folkpartiet, enligt en undersökning som Ipsos gjorde. Tanken tilltalade varannan av de två sistnämnda partiernas väljare. Bland moderater vann den inte mycket gehör, och det förvånar inte statsvetaren.
– Moderaterna vill hålla ihop alliansen. Den är deras hopp om att återvinna regeringsmakten. säger Anders Sannerstedt.
Sverigedemokraternas framgång i riksdagsvalet 2014 borde egentligen ha satt blockpolitiken ur spel, eftersom inget av blocken nu är i närheten av egen majoritet.
Lösningen blev i stället Decemberöverenskommelsen, där alliansen lovar att inte fälla regeringen Löfvens budgetar i utbyte mot samma hänsyn efter en eventuell borgerlig valseger 2018.
Det kunde ha blivit annorlunda. Mer än hundra svenska kommuner har blocköverskridande styren, varför går det där och inte i riksdagen?
Kanske för att kommunpolitiken är mer inriktad på sakfrågor och mindre på ideologi, funderar statsvetaren. Kanske för att det inte är samma Center ute i landet som på riksplanet.
Det vanligaste kommunala samstyret innefattar nämligen just Centern och Socialdemokraterna.
– Centerns nyliberaler i Stockholm har inte påverkat partiet ute i landet, säger Anders Sannerstedt. Där finns den gamla folkrörelsetraditionen kvar. Liksom i Socialdemokraterna.
Och som Olof Johansson sa: Där två folkrörelsepartier möts uppstår lätt ljuv musik.
– Det har med politisk kultur att göra, man resonerar ungefär på samma sätt och så blir det hygglig stämning, säger Johansson.
Annie Lööf nobbade Stefan Löfven.Bild: TT
När Stefan Löfven i höstas bjöd in Centern till samarbete fick han tvärt nobben av Annie Lööf. Vad tänkte en gammal centerledare då?
– Att hon har det svårare än jag hade. Hon är ung och hon är tjej. Det är inte lätt i vår ganska gubbiga politik. Dessutom är hon inte lika varm i kläderna som jag var.
Om Annie Lööf hade nappat på inviten skulle hon ha spräckt den borgerliga alliansen precis som Olof Johansson gjorde 1994. Och eftersom det alltid kostar att göra upp med S skulle Centern ha tappat väljarstöd.
– Det kunde Johansson kosta på sig när Centern var större, men nu är det ett skakat parti, säger Anders Sannerstedt. 6,1 procent i valet är inte mycket att ta av.
Sju partier i riksdagen försöker nu agera som två block, samtidigt som de vägrar samarbeta med det åttonde partiet, Sverigedemokraterna. Det gör att ingen kan samla en majoritet. Hur ska det sluta? Anders Sannerstedt ser två möjliga utvecklingsvägar:
– Antingen går vi mot en period av politisk oreda med täta regeringsskiften, ungefär som på 1920-talet. Eller också måste det till någon form av överenskommelse över blockgränsen.
– Sverige har ingen bra tradition av politisk oreda, så min tro är att man försöker undvika det, säger statsvetaren.
Ovisst för blockpolitiken alltså.

Hundra år längs blockgränsen

1896 Valsamverkan. Socialdemokraten Hjalmar Branting väljs in i riksdagen på samma lista som liberalen Carl Staaf.
1902 Skattereform. Branting (S) stöder den liberala skattereformen som inför progressiv statlig inkomstskatt och allmän självdeklaration.
1917 Koalition. Hjalmar Branting (S) blir finansminister i liberalen Nils Edéns regering. Till 1920.
1920 Samverkan. Hjalmar Branting blir statsminister i en S-regering som är beroende av liberalernas stöd. Till 1924.
1926 Vågmästare. Liberalen Carl Gustaf Ekman bildar en minoritetsregering som samarbetar än till höger, än till vänster. Till 1928. Sedan 1930-1932. 
1933 Kohandel. S-regeringen under Per Albin Hansson gör upp med Bondeförbundet: välfärdspolitik i utbyte mot jordbruksstöd. Därav namnet "kohandel".
1936 Koalition. Socialdemokraterna och Bondeförbundet regerar ihop till 1939.
1939 Samlingsregering. Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern samregerar under kriget. Till 1945.
1948 Invit. Statsminister Tage Erlander (S) bjuder Bondeförbundet till koalition men får nej.
1951 Koalition. Socialdemokraterna och Centern regerar ihop. Till 1957.
1960 Vägval. Inför valet väljer Centern tydligt den borgerliga sidan. Men i första hand med mittensamverkan.
1971 Borgerlig samling. Centern, Folkpartiet och Moderaterna går till val gemensamt. Blockpolitiken föds.
1974 Haga I. Uppgörelse om ekonomisk politik mellan regeringen Palme (S) och mittenpartierna C och FP. Haga II kommer 1975.
1981. Den underbara natten. Statsminister Thorbjörn Fälldin (C) gör upp med Socialdemokraterna om en marginalskattereform.
1991. Århundratets skattereform. Socialdemokraterna, Centern och Folkpartiet gör upp om sänkt marginalskatt.
1994 Pensionerna. Socialdemokraterna och de borgerliga gör upp om pensionssystemet.
1995 C plus S. Centern inleder organiserat samarbete med S-regeringen. Bidget, ekonomisk politik, kärnkraft. Pågår till 1998.
1998 Grönrött. Miljöpartiet, som hittills inte valt block, inleder organiserat samarbete med S-regeringen. Varar till 2006.
2004 Alliansen. Den borgerliga fyrklövern C, FP, KD och M pratar ihop sig hemma hos Maud Olofsson (C) och bildar "Allians för Sverige".
2006 Blockpolitik. Allianspartierna får majoritet i riksdagen och bildar regering.
2008 Rödgrönt. S och MP går till val gemensamt. Efter kritik inom S kommer även Vänsterpartiet med.
2010 Minoritetsregering. Alliansen sitter kvar men förlorar majoriteten eftersom SD kommer in i riksdagen.
2013 Skolan. Blocköverskridande uppgörelse mellan sex partier om friskolorna.
2014 Blockpolitik. Statsminister Stefan Löfven (S) bjuder in C och FP till samarbete men får nobben. Decemberöverenskommelsen befäster blockpolitiken - eller? 
Gå till toppen