Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Våra beslut som läkare styrs mer av vårdplatsläget än av vetenskap

Hans-Inge Persson skriver (Åsikter 21/1) att 27 läkare ansvarade för vården av hans hustru under sju veckor på Skånes universitetssjukhus (Sus) i Lund. Hon blev allt sämre, men på grund av bristande läkarkontinuitet var det svårt att upptäcka.
Bilden som ledningen ger till omvärlden är att ”allt blir bättre på Sus”. Det är inte en bild vi läkare känner igen oss i. Vi känner däremot igen oss i Hans-Inge Perssons berättelse.
I Sydsvenskan samma dag läser vi att chefsläkaren är övertygad om att personalen har tid och motivation att anmäla allvarliga brister i sjukhusets interna avvikelsesystem. Vården av Hans-Inge Perssons hustru är en avvikelse, som numera är vanlig på Sus. Denna sorts avvikelse, om den rapporteras, verkar ofta fastna i det snåriga nätet av fem chefsnivåer.
Sus i Lund ansvarar dels för bassjukvård i sitt upptagningsområde, dels för en stor del av den högspecialiserade sjukvården i Södra sjukvårdsregionen och viss rikssjukvård. Den medicinska bassjukvården, inriktad främst på äldre patienter, haltar på grund av sjuksköterske- och läkarflykt och brist på vårdplatser. I dag ligger dessa svårt sjuka patienter på till exempel onkologen, öron-näsa-hals-kliniken och neurokirurgiska kliniken. Ett stafettläkarsystem har skapats med läkare från de högspecialiserade medicinska specialiteterna som går runt och ansvarar för utredning och behandling av medicinpatienter. Till sitt stöd har de omvårdnadspersonal, som är specialiserad inom helt andra områden.
Resultatet är en utträngning av patienter i behov av högspecialiserad vård. Deras läkare tar hand om andra patienter. Deras vårdplatser tas upp av andra patienter.
Resultatet är en utträngning av patienter som väntar på en planerad behandling eller operation. På onkologiska kliniken saknas det ofta plats för patienter som behöver cellgiftsbehandling för sin cancer; där ligger ju redan medicinpatienter. På de kirurgiska avdelningarna finns det inte plats för dem som ska opereras, där ligger medicinpatienter.
Resultatet är sämre vårdkvalitet och lägre patientsäkerhet.
Det är vi läkare som blir sittande med prioriteringsansvaret. Vilken patient vågar man skicka hem? Vilken patient vågar man låta bli att lägga in? Vilken patient kan skickas hem mitt i natten, när man åtminstone har uteslutet ett livshotande tillstånd?
Det medicinska ansvaret är tungt. Den medicinska etiken blir anfrätt. Vi läkare plågas av insikten att våra beslut mera styrts av vårdplatsläget än av vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi plågas av bristen på humanitet. Vi undrar om vi har fungerat som patientens främsta företrädare. Patientens vårdmiljö är vår arbetsmiljö.
Vi behöver fler slutenvårdsplatser. 120 platser finns men är stängda på grund av brist på sjuksköterskor och läkare. Om dessa platser ska kunna öppna krävs krafttag för att förbättra arbetsmiljön. Sjukhusledningen behöver ändra inställning så att befintlig personal vill vara kvar och nya medarbetare lockas hit. Sannolikt behövs även ett nytillskott av vårdplatser för att kunna bedriva värdig vård.
Naomi Clyne och Ronny ÖhmanFör Sjukhusläkarföreningen i Lund
Gå till toppen