Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
MFF

En fotbollens hedersman har lämnat oss

Sydsvenskans Richard Åkesson tecknar ett minnesporträtt.

Bild: Henrik Rosenqvist
Ingen kunde berätta gamla fotbollshistorier som han, och hedersmannen Calle Palmér var själv en del av den svenska fotbollshistorien.
Det är många gånger som jag hört om det där brevet till försvarsministern som gjorde att han slutligen slapp militärtjänstgöringen på Lv4 i Malmö några veckor för att åka till VM i Brasilien 1950.
Calle Palmér var i allra högsta grad bidragande till att det svenska fotbollslandslaget hamnade där. Han gjorde 1949 tre mål mot Irland när Sverige vann med 3–0 på bortaplan. Det var inga hårda skott och det var dimmigt. Ingen kunde berätta det som Calle Palmér och det var ju svårt att riktigt kontrollera sanningshalten i beskrivningarna.
Han kunde skrocka oefterhärmligt när han drog till med storyn när han inte blev insläppt på Malmö idrottsplats när han ville gå före i åskådarkön. Han skulle ju spela för MFF. Vakterna trodde honom inte. Han såg för ung ut.
Calle Palmér var en av de stora profilerna när MFF 1949-1951 spelade 49 allsvenska matcher utan förlust och tog två SM-guld. UK-mannen Putte Kock trodde på honom och i Brasilien plockade sedermera tv:s förste fotbollsexpert ihop en legendarisk anfallskombination – Pal-Jep-Sko (Palmér, Hasse Jeppsson, Nacka Skoglund).
De spelade till sig VM-brons och efterträdde de till Italien proffsflyktade OS-guldmännen Gre-No-Li (Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm) som inte längre fick vara i landslagstjänst eftersom de blivit just proffs.
Calle Palmér hamnade själv som proffsspelare i nio år i Italien, i Legnano och Juventus, och gjorde sedan en kort period i MFF igen, tre matcher, innan det var färdigspelat 1960. Tidningen Arbetets sportchef Lennart Strandberg anställde honom som fotbollsreporter och 1966, lagom till fotbolls-VM i England, värvades han över till Sydsvenskan av sportchef Sven Hansson. Calle Palmér skildrade fotboll världen över i spalterna fram till sin pensionering 1994.
Hans livskamrat var i alla år Siv. Första gången jag fick uppleva värmen och kärleken i hemmet på Snogebäcksgatan i Malmö var Trettondagen 1977. Sonen Anders hade blivit utsedd till bäste spelare i Skånecupen och det diskuterades flitigt på redaktionen om vi skulle skriva om en egen medarbetares son. Vi valde att göra det och den yngste i gänget fick naturligtvis det kniviga uppdraget.
Min VM-debut gjorde jag i Italien 1990, mästerskapet som gav 1—2, 1—2, 1—2 för Sveriges del, men jag fick vara delaktig i en några veckor lång vistelse i sällskap med fotbollshistoriernas mästare i det fotbollsland han älskade allra mest. Med solhatt på balkongen berättades och skrevs upplevelser på och utanför fotbollsplan på Calle Palmérs eget kluriga sätt. Det blev inte bara ett fotbollsminne för livet. Man hade alltid roligt i Calle Palmérs sällskap.
I våras var Calle Palmér på nästan alla svenska fotbollsälskares läppar igen. Fotbolls-VM var tillbaka i Brasilien och han fick för kollega efter kollega berätta sina historier från världsmästerskapet 64 år tidigare. Det gillade han. Och med sin Palmérska humor konstaterade han även att det var ju inte så konstigt att så många hörde av sig till honom just då, han var ju den ende av spelarna som fortfarande var i livet.
Vi träffades ofta utanför spelbutiken vid Stadion, en lirare gillade ju att lira. Nu kommer jag inte längre att få frågan ”Hur är det med pågarna?” och det blir heller inget mer ”Auu haarrreguud” när han kommenterade något jag eller mina jobbarkompisar på tidningen – jo, som benämndes alltid Sydsvenskan – skrivit om MFF och fotbollen.
Nu underhåller Calle Palmér på annat håll men historierna lever vidare. Tack för allt.
Karl-Erik Palmér sörjs närmast av hustrun Siv, barnen Stefan, Anders och Kristina, samt barnbarn och barnbarnsbarn.
Gå till toppen