Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Den andra sagan om Snövit

Gunilla Sköld Feiler och Dror Feiler hamnade i en medial karusell utan kontroll. Berättelsen om dem manar till eftertanke, skriver Malena Forsare.

Snow White and the Madness of Truth.

Author: Gunilla Sköld Feiler, Dror Feiler m fl. Publisher: Ordfront förlag.. PublishYear: 2015.
”Det hade varit ganska lugnt ute hos oss, det var inte många som hittade hit.” Konstnären Gunilla Sköld Feiler inleder sin essä om konstinstallationen ”Snövit och sanningens vansinne” som en novell. Året är 2004. Det är mitt i vintern och innergården på Historiska museet i Stockholm har ännu inte täckts av snö. I den grå markstenen öppnar sig en bassäng med rött vatten. En vitmålad båt rör sig riktningslöst i den kalla januarivinden. På seglet: ett porträtt av en ung palestinsk kvinna. Självmordsbombaren Hanadi Tayseer Abdul Malek Jaradat.
Vad var detta för ett konstverk? Var tog det sin början och var slutar det? Drygt tio år efter vernissagen och skandalen som beskrevs i medier världen över gav Ordfront nyligen ut en antologi med texter som kommenterar händelsen ur flera perspektiv. Några bidrag är signerade svenska skribenter och andra israeliska, med den gemensamma nämnaren att de på olika sätt försvarar konstverket som en mångtydig akt. En intressant förskjutning sker från det ursprungliga verket: om Snövit som myt och martyr stod i centrum då, utgör sanningsbegreppet bokens reflekterande nav ett decennium senare.
Om förloppet för nu elva år sedan ska sammanfattas enkelt gick det till ungefär så här: mitt under vernissagen väljer Israels ambassadör Zvi Mazel att riva ner strålkastarna runt bassängen och dra ut sladden till belysningen. Hans egen kommentar efteråt: ”There is no occupation”. Händelsen filmas av museets kameror. Så växer en oplanerad performance ur konstverket som ska komma att pågå i veckor i mejlkorgar, tidningsspalter och tv-studior. Samtidigt som snön börjar falla och Snövit själv fryser till is i sin bassäng.
Med vandaliseringens krisutlösande ögonblick uppstod en rävjakt på sanningen om konstverket. Gunilla Sköld Feiler beskriver personligt och utlämnande omfattningen av denna slitningsprocess, som aldrig tydliggjordes i svenska medier. Tiotusentals mejl strömmade in till Historiska museet och till regeringskansliet. De flesta var upprörda och många innehöll direkta hot. Argumenten täckte ett imponerande spann: Verket utgjorde hets mot folkgrupp. Färgen i bassängen ansågs miljöfarlig. Installationens elsystem var en dödsfälla. Konstverket var antisemitiskt. Men också banalt. Förtalskampanjen blev alltmer organiserad och mynnade i standardiserade massmejl. Den israeliska regeringen hotade med att utebli från Folkmordskonferensen om inte konstverket plockades bort. Vad Gunilla Sköld Feiler beträffar syntes hon knappt till. Som kvinna i konstnärsduon Feiler retuscherades hon helt sonika bort.
Hur många av dem som uttryckte åsikter hade egentligen sett verket? Hur många hade lyssnat på orden i den bearbetade Bach-kantat som fyllde luftrummet i museets innergård? Och vilka hade läst textcollaget där sagan om Snövit snitslats in och ut genom citat från israeliska medier, där historien om personen bakom självmordsattentatet berättades?
Konstkritikern Dan Jönsson beskriver den estetiska debatten kring Snövit som den mest intressanta aspekten av skandalen, som ju som helhet innefattade både konstnärliga och politiska åsiktsbrytningar. ”Med sin starka, omedelbara symbolik och sitt höga känslomässiga register ansågs det avvika från samtidskonstens konceptuella, estetiska normer.” Dan Jönsson menar att det var just denna avvikelse som bröt marken runt Snövit. Genom att väcka affekt förmådde Snövit tränga in i områden som den konceptuella, postmoderna konsten annars bara drömmer om. Snövits brott var att strida mot samtidskonstens praxis.
Skandalens politiska dimension byggde på ambassadörens sensationella ryggmärgsreaktion och på en skärva ur ett konstverk – självmordsbombaren Hanadis mörka ansikte på båtens segel – som spreds till medier runt om i världen och som placerade paret Feiler i en ofrivillig och utsatt position redan natten efter utställningens öppnande.
Detta utgjorde i sin tur grundstoffet i en större värderingsdramaturgi som saknade ansvarig utgivare. På förenklade grunder skapades en infekterad debatt som polariserade svart mot vitt, ont mot gott, sanning mot lögn. Så kan en konstnär utmålas som samvetslös provokatör. Så översätts ett konstverk till enkel propaganda.
I skandalen runt Snövit förekom alltså anklagelser mot paret Feiler om antisemitism. Gunilla Sköld Feiler skriver om vanmakten och stigmat, där försvarsargument inte hjälper för att tvätta bort det klibbiga i ordet. I ett hårdnande samhällsklimat finns en risk att epitet som detta brukas som kulturkritiskt vapen, både i bedömning av enskilda verk och i debatter. Jag är den första att skriva under på vikten av ideologisk analys – men det är verktyg som måste brukas med samma finkänslighet som konstnären arbetar. Den medvetenheten framstår som helt fundamental i ett samtal om konstens och politikens sammantvinnade roll.
I inledningen av sin bok ”Hur man botar en fanatiker” (2006) beskriver Amos Oz fanatismen som en ond gen i mänskligheten: ”Det handlar om den urgamla striden mellan fanatism och pragmatism. Mellan fanatism och pluralism. Mellan fanatism och tolerans.” Något blad senare lägger han med viss försiktighet till ett litet motsatsord, nämligen ”fantasi”. Och det är detta ord jag fastnar vid efter attacken mot Charlie Hebdos redaktion i januari i år. Fantasi, inte som snabbkur eller botemedel. Men som ett sätt att söka nyanser framför slagord. Att söka förståelse istället för hård övertygelse. Jag tror att det är det som ”Snövit och sanningens vansinne” handlar om.
Gå till toppen