Kultur & Nöjen

Att ge och få

Även tiggaren utför ett arbete – och det är ett själavårdande sådant, skriver Per Svensson.

När jag var barn var det vanligt att det vid lägenhetsdörrarna i flerfamiljshus fanns en liten skylt med texten ”Bettleri och utbjudande av varor undanbedes”. I dag ser man dem knappast längre. De låsta portarna gör att vi inte längre behöver möta tiggare och försäljare öga mot öga i våra hem.
De har ersatts av telefonförsäljarna och av gatutiggarna. Så snart man passerar en butiksentré eller ett gathörn hör man det uppfordrande ”hej, hej” och ”please, please!”
Varför känner sig så många av oss besvärade, plågade av dessa anrop? Säg att man istället för att försöka undvika dem, stålsätta sig, grubbla över vad man bör eller inte bör göra istället helt enkelt då och då droppade en krona eller två i muggen … vad skulle det kosta en? Fem, tio kronor om dagen. Ingenting i jämförelse med vad många betalar i p-avgifter, för att inte tala om utgifter för träningskort eller tipsrader.
Men det är inte pengarna. Det är något mycket mer komplext, sammansatt, djupt rotat. Och det handlar inte bara om gamla rasistiska ressentiment, den kollektiva reptilhjärnans misstänksamhet mot den grupp som för inte så länge sedan demoniserades under beteckningen ”zigenare” och nu möter i stort sett samma fördomar trots att de befordrats till ”EU-migranter”.
Det är i första hand något annat som får en att göra en undvikande manöver på trottoaren när man hör någon med inövad glättighet hojta ”hej, hej” eller med rösten vibrerande av vädjan ropa ”please, please”.
Sverige är ett land som lärt sina invånare att ogilla den hierarkiska intimitet som är förknippad med tiggandet, med en ”välgörenhet” som bygger på att den som ger och den som tar emot är synliga för varandra. Ska man ge ska det ske via bankgiro eller sms. Intimiteten reserveras för den autentiskt privata sfären eller, paradoxalt nog, för den opersonliga relationen mellan medborgaren och ”samhället”.
I slutet av 1980-talet gav etnologen Orvar Löfgren ut den smått klassiska boken ”Hej, det är från försäkringskassan – informaliseringen av Sverige”. Den handlade, om jag minns rätt, just om hur synen på myndigheter förskjutits i välfärdsstaten; från överhetsorgan till stödjande, hjälpande vänner som man förutsattes vara ”du” med. Det ligger i linje med den uppmärksammade tesen i historikerna Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens essäbok ”Är svensken människa?” från 2006: Välfärdsstaten har i Sverige möjliggjort en långtgående individualism. Medborgarna har tack vare de olika trygghetssystemen befriats från det direkta beroendet av andra människor, inkluderat då familjemedlemmar och andra närstående.
Det är ett förhållningssätt som är förankrat i den protestantiska, lutheranska kultur som präglat det svenska samhället på ett mer djupgående sätt än många kanske vill se. I den lutherska teologin är varje människa i princip ensam med Gud, på ungefär samma sätt som den moderne svensken har en direkt och oförmedlad relation med ”samhället”. Luther tog också kraftfullt avstånd från den ”gärningskristendom” han menade genomsyrade påvekyrkan. Där kunde, och skulle man stärka sina salighetsaktier genom att göra goda gärningar, exempelvis hjälpa de fattiga. Med den utgångspunkten, den katolska, blir mötet mellan tiggaren och givaren, den som ger och den som får, mer ömsesidigt och i viss mening mer jämlikt. Också tiggaren ger någon. Han eller hon ger givaren en möjlighet att göra gott. Man kan säga att tiggaren på det sättet utför ett slags arbete, besläktat med det arbete som utförs av de munkar, nunnor och präster som ber för människornas själar.
Martin Luther slog istället fast att man inte kan köpa sig några biljetter till saligheten, varken bokstavligen (avlatshandeln) eller med goda gärningar. Allt man kan göra är att hoppas på Guds nåd och samvetsgrant sköta sina uppgifter här på jorden.
Dessa teologiska lärosatser är, skulle jag gissa, i sin nedärvda och förvärldsligade form inte utan betydelse för det svenska samhällets svårigheter att moraliskt, psykologiskt förhålla sig till gatutiggeriet. (Det brukar ibland sägas att socialdemokrati är sekulariserad lutherdom.)
I en kort, underfundig radiopjäs, ”Plånbokshjärtat”, som i morgon premiärsänds i P1 (kl 13.30) vänder och vrider Malmödramatikern Christina Claesson på frågan ”ge eller inte ge?”. Här förekommer bland annat en kvinna som blir så provocerad av det rollspel hon tycker en tiggare tvingar in henne i att hon istället förvandlar sig till hans auktoritära ”arbetsgivare”.
Här börjar man närma sig något fascinerande i det svenska samhällets förhållande till omvärlden. Hur agera om goda och välmenande svenska principer inte låter sig tillämpas på en brutal och orättvis och komplicerad verklighet? Rättrådigheten kan då lätt slå över i sin motsats, i något som liknar cynism.
Släppa in flyktingar? Kan vi verkligen ta på vårt samvete att inte kunna erbjuda dem ett fullgott mottagande? Ställa ut bajamajor till EU-migranterna? Kan vi verkligen göra det om vi inte samtidigt kan förse dem med tak över huvudet, kurser i nybörjarsvenska och en introduktion till den svenska arbetsmarknaden?
Svaret borde vara lätt. För att använda en sliten metafor: Man låter inte bli att dra upp drunknande i båten därför att man inte har flytvästar till alla.
Men i en intressant artikel i magasinet Axess argumenterade i höstas en före detta chefredaktör för Dagens Nyheter, den liberale skribenten Svante Nycander, för ett förbud mot tiggeri med argumentet att den ständiga konfrontationen med en nöd och misär det svenska välfärdssamhället lämnat bakom sig riskerar att göra oss avtrubbade, förhärdade. Det sociala tänkandet kan komma att länkas in på ”ett urgammalt välgörenhetsspår: givandet från individ till individ”, befarade han. Och detta skulle kunna få djupgående konsekvenser för hela det svenska samhället: ”Vanan att se gränslös fattigdom utan bot gör oss hårda också mot åldringar som far illa i vården, barn som växer upp med missbrukande föräldrar, kvinnor som behöver skydd mot plågoandar. Välfärdspolitikens grund i medborgarnas inlevelse och sensibilitet försvagas.” (Axess 9/2014).
Det är en intressant, men både misantropisk och etnocentrisk, analys. Skulle verkligen mötet med tiggande romer från Rumänien på det sättet göra svenska skattebetalare oförmögna att förstå varför åldringar och barn till drogmissbrukare har rätt till en värdig vardag?
Jag har svårt att tro det. Skulle inte det omvända kunna gälla? I alla fall om vi bestämde oss för att försöka se tiggaren i hörnet inte bara som ett inkarnerat dåligt samvete utan som en påminnelse om att människor alltid varit, och alltid kommer att vara, beroende av varandra – oavsett om beroendet tar formen av slantar i en mugg eller siffror på en skattsedel?
Gå till toppen