Emelie Sandström och Sandra Mujinga är så olika som det går, men båda har laddat sina rum med starka stämningar.

Mujinga tar emot med videor och böljande blå vägg. Hennes stora installation är också blå, blå och svävande av drömska klanger. Som om jag befann mig i någons minne utan att veta detaljerna. Allt vore snyggt och förföriskt om det inte fanns hotfulla, störande detaljer, som en skrynklig tygtrasa med spilld färg på golvet. Något har hänt, jag vet inte vad, som svär mot det himmelsblå.

Sandströms salar är fyllda av svarvade föremål. Smäckra stavar i grupper, en del skulpturer liknar djurhorn eller något slags rituella föremål. Staplade bjälkar och bord påminner om altare med brinnande ljus.

Fönstren är täckta av vedhögar, där dagsljuset sipprar in.

Hennes pastellteckningar är rytmiska former, som liknar ett slags aningar om de skulpturer hon sedan svarvar i trä.

De böljande formerna får mig att tänka på William Blake och hans formulering ”doors of perception”, som var i omlopp under sent 1960-tal på USA:s västkust.

På ohyvlade träbalkar har Sandström ställt ett ensamt stearinljus, som påminner mig om Gerhard Richters målning ”Die Kerze”, som var omslag till Sonic Youths album ”Daydream Nation”. Samma anda, samma strävan: Blake, Richter, Sonic Youth har precis som Sandström sökt estetiska formuleringar, som övergår i andliga upplevelser.

Som vedhögarna framför fönstren, där ljuset ger en aning om något annat utanför. ”Förnimmelsens dörrar.”