Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Han ska lösa de fattigas situation

”Hjärta och hjärna står mot varandra.”

När han går Drottninggatan fram i centrala Stockholm till nya jobbet passerar Martin Valfridsson flera stycken tiggare. Det är knappast något ovanligt, situationen ser likadan ut från Malmö till Luleå.
Det är därför den 44-årige juristen nu sitter på socialdepartementet. Hans titel är nästan lika krånglig som uppdraget är svårt, "nationell samordnare för utsatta EU-medborgare som tillfälligt vistas i Sverige".
I praktiken: hitta en lösning på att allt större antal personer tigger i Sverige.
— Det fanns de som frågade om jag var självmordsbenägen när jag tackade ja. Det är så många principer som står mot varandra, som hjärta och hjärna, säger han.
Efter rop om hjälp från landets kommuner valde regeringen att inrätta Martin Valfridssons nya tjänst och jobbet har precis börjat. Redan nu är en resa till Rumänien inplanerad.
— Jag ska besöka kommuner där romer har möjlighet att ansöka om EU-medel men då behöver ha en 15-procentig egen finansiering. Sedan ska jag försöka träffa mycket folk här i Sverige, såväl statligt, ideellt som kommunalt. I går var jag till exempel på ett härbärge.
TT: Men hjälper möten den som tigger på Drottninggatan?
— Jag kan inte leverera några snabba lösningar. Grunden för detta är fattigdom. Min idé är att vi ska kunna ge ett värdigt bemötande, få bort offerrollen och att de ska mötas med respekt.
Han ger själv ett exempel på hur han såg en man sparka på en tiggare.
— Det var en äldre herre, han tyckte att hennes fötter stack ut på trottoaren.
— I den bästa av alla världar har jag kunnat ge kommuner och de som jobbar med dessa grupper hjälp på vägen.
För kommuner som TT talat med kallar det en akut situation. Carina Nilsson (S) är kommunalråd i Malmö:
— I dag famlar vi i total ovisshet. Samtidigt blir vi mejlbombade av å ena sidan en grupp som tycker: "gör mer" och den andra sidan: "kör ut dem". Det här är något jag somnar och vaknar med.
Martin Valfridsson är försiktig i sina kommentarer vilka åtaganden som ligger på kommunerna själva.
— Jag kommer inte kunna säga till kommuner: Så här ska ni göra, för det kommunala självstyret finns kvar.
TT: Men ska de kunna erbjuda reshjälp hem?
— Tveklöst, i vissa fall. Har en människa inte en krona, då menar jag att en kommun är skyldig att göra så. Sedan är frågan om det ska gälla alla personer.
TT: Ger du själv pengar?
— Jag har funderat mycket kring det men gör inte så numera. Däremot skickar jag pengar till ideella organisationer. Jag kände att dutta ut pengar till var och en inte långsiktigt hjälper dem ur fattigdom. Däremot ser jag alltid medmänniskan i ögonen och försöker alltid att hälsa.
Gå till toppen