Kultur & Nöjen

Höjdpunkterna haglar i hitopera

American Idiot

Musik: Green Day. Sångtexter: Billie Joe Armstrong. Scenografi/ljus: SUTODA. Regi: Philip Zandén. Skådespelare: Bruno Mitsogiannis, Daniel Broman, Sonny Enell, Nina Knutsson, Zandro Santiago, Frida Modén Treichl m.fl. Malmö opera.
Någonstans i mitten av första akten blir huvudpersonen Johnny kysst. Han skälver till, knappt märkbart, men den där subtila darrningen får mig ändå att dra efter andan. Det får jag tillfälle att göra många gånger under den här föreställningen, som lika mycket är en rockspelning med det tajta bandet mitt på scen och ljuseffekter och videoskärmar som för tankarna till en arenakonsert.
Zandro Santiago, i rollen som St Jimmy, och resten av ensemblen imponerar i "American Idiot".Bild: Malin Arnesson
Det var 2004 som det amerikanska punkbandet Green Day släppte sitt sjunde album ”American Idiot”. Det skrevs som en rockopera och 2009 hade musikalversionen premiär, med kompletterande låtar och kortfattad, dagboksartad dialog. Och i lördags hade den Sverigepremiär på Malmöoperan i regi av Philip Zandén, som ju under några år på 90-talet var chef för hela bygget.
Storyn utgörs av en trettioplussares romantiska tillbakablick på sin tonårskris, med bibehållet pojkrumsperspektiv på världen – inte minst på tjejer, dessa gåtfulla varelser med namn som Extraordinary Girl och Whatsername. Karaktärerna är unga, upproriska och missnöjda. De känner sig lurade av vuxenvärlden, staten och media. Den politiska medvetenheten tycks vara hämtad ur en halvläst Chomskybok.
I centrum står de tre kompisarna Johnny (Bruno Mitsogiannis), Tunny (Daniel Broman) och Will (Sonny Enell), som tröttnar på förortstristessen och bestämmer sig för att uppfylla sina drömmar i Storstan. Will får veta att hans tjej Heather (Nina Knutsson) är gravid och drar sig i sista stund ur frihetsprojektet och stannar. Strax efter att de andra två kommit till stan tar Tunny värvning i armén och Johnny lämnas ensam, men får nya vänner och kortvarigt en flickvän.
Därifrån skildras de tre vännernas öden parallellt. Wills desperata supande i förortssoffan, Tunnys krigande i Mellanöstern och Johnnys rumlande i stan, där han snart urartar och utvecklar den grandiosa rockstjärnepersonan S:t Jimmy (Zandro Santiago), som drar in honom i herointräsket.
Will blir lämnad av tjej och barn, Tunny såras i strid och Johnny bestämmer sig för att ta död på sin destruktiva S:t Jimmy-personlighet, vilket sker i en otroligt snygg slagsmålsscen. I slutet återförenas de tre vännerna i förorten.
Ja, storyn är väl tämligen tunn, men det spelar ingen roll, för här är det musiken som är huvudsaken. Det är starka och självständiga melodier i varenda låt och fullt drag från början till slut. Noll musikaliska transportsträckor, men gott om höjdpunkter.
Bruno Mitsogiannis ser ut som en blandning av Peter Siepen och Dregen och är självklar i huvudrollen som Johnny med sin otroliga röst. Den är klar, stark och säker. Sångarbetet i ensemblen ligger generellt på en hög nivå och texterna artikuleras så väl att textmaskinen känns överflödig. Det råder utmärkt balans mellan rösterna, de elektriska instrumenten på scenen och den lilla stråksektionen, som ibland glimmar till av underbara George Martin-inspirerade klanger.
Några nummer står ut extra, som scenen då Tunny ansluter sig till armén. Simon Laufer gör entré som en klämkäck ”Favourite son” i stjärnbeströdda Speedos, omgiven av lockiga cheerleaders, och förvandlas sedan på ett ögonblick från halvnaken hunk till strikt värvningsofficer med solglasögon och slips. I en ödesmättad marsch hämtar de blivande soldaterna ut sina uniformer, och träder ut i anonymitet och utbytbarhet. Ett annat strålande ögonblick är Lisa Romées hypnotiska wailande i ”Extraordinary girl”, och den dans med droppställningar som följer.
Det finns gott om sådana ögonblick och detaljer. Sonny Enells lugg som nästan blir en egen karaktär. Akrobatiken. Josephine Forsmans trummor. Den darrande handen på videoskärmarna i slutet. Kyssen.
Gå till toppen