Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Jag blev bemött med våld när jag ingrep för att få en man att vara tyst på biblioteket

Är det okej att ingripa för att få någon att vara tyst på biblioteket?

Bild: Linda Axelsson
Tiden mellan ungdom och vuxenliv är en ständigt krympande refug. Jag är 33 år – det händer att jag säger till snorungar med fötterna på sätet i kollektivtrafiken eller hyssjar åt folk i universitetsbibliotekets tysta läsesal. Jag gillar det inte. Men det är så det är.
Nyligen satt jag och läste på Lunds stadsbibliotek då en ung man började babbla i sin smarta telefon. Jag säger till honom att sluta prata men han ignorerar mig. Jag sväljer stoltheten och fortsätter läsa min bok. Kort därpå får killen ett nytt samtal. Jag går fram till honom och ber honom på nytt att sluta prata, påpekar att jag redan sagt till honom två gånger tidigare.
Då sker följande: Killen snurrar ett halvt varv på stolen, vänder sig bort och fortsätter babbla i sin telefon. Man behöver inte vara professor i kultursociologi för att tolka beteendet. Hans brist på respekt gör mig förbannad så jag rycker åt mig mobilen för att hjälpa honom att avsluta samtalet. På detta följer att den unge mannen tar strupgrepp på mig medan han förklarar att han minsann har all rätt i världen att prata i den tysta avdelningen. Så står vi alltså där. Hans ena hand har i ett fast grepp om min hals medan den andra far efter mobilen. En lätt skruvad situation för oss båda förmodligen.
Det kan tilläggas att detta sker i en sal med tjugo-trettio personer i blandad ålder. Inte en enda reagerar. Det är okej. Jag hade inte väntat mig annat. Kanske har jag misstolkat situationen, kanske har jag brutit mot någon social kod då jag ber killen att dämpa sig, kanske kan mitt urartade beteende bara straffas medelst strypning. Vad vet jag? Vad mig anbelangar är vi okej, jag och den unga mannen.
Så långt inga konstigheter alltså.
Det är nu det verkligt märkliga inträffar. En annan ung man, proper på alla sätt, reser sig upp och tar till orda. En förhoppning om att jag skall få hjälp att ta mig ur den kniviga situationen infinner sig. Så är emellertid inte fallet. Medan jag står där med spända nackmuskler och kippar efter luft så förklarar den andra mannen att det inte är okej att ta någon annans telefon, att det inte är så lätt (för den andra killen) att veta att han befinner sig på en tyst avdelning och att jag skall säga till bibliotekarien om jag har klagomål, inte lägga min näsa i blöt.
Förstummad räcker jag över mobilen till den första killen och går tillbaka till min plats. Medan jag låtsas läsa min bok ser jag hur den första killen tackar den andra som nickar i samförstånd – mobilen är räddad, allt gick bra. Lugnet har återvänt och jag lämnar vanhedrad den tysta avdelningen.
Sensmoral är dubbel.
1. Det är tur att biblioteket erbjuder fjärrlån.
2. De professionella tyckarnas oro över bristande civilkurage är starkt överdriven.
Magnus Hedén
Läs alla artiklar om: Biblioteken i Lund
Gå till toppen