Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Det tredje rikets muslimska vapenbröder

Islam and Nazi Germany’s War. Harvard University Press.
Hakkorset och halvmånen – nazister i Mellanöstern. Natur & kultur.
Salomon Schulman läser om muslimerna som stred för, och samarbetade med, Hitler och nazisterna.

Islam and Nazi Germany's War. Harvard University Press.
Hakkorset och halvmånen – nazister i Mellanöstern. Natur & kultur.
Dagens högerextremister är vanligen islamofoba. Därvidlag tycks de ha lärt föga av historien. Hitlertyskland hade en annorlunda syn på muslimerna alla raslagar till trots. Svenskarnas parti och de inom Sverigedemokraterna som har fascismen som förebild har mycket att lära av sitt herrefolk – även om förelöparnas syn på det nationella arvet, kampen mot eliterna och imperialismen fortfarande tycks inspirera.
I själva verket var det muslimska engagemanget i den nazistiska våldsapparaten iögonfallande. Flera hundratusen muslimer hade slutit upp i Wehrmacht och Waffen-SS med Hitlers och de andra nazikoryféernas goda minne. Raslagarna var riktade mot judarna. Under Andra världskriget hade nazisterna utrotningen av dessa Untermenschen som främsta mål ända in till det bittra slutet.
Rekryteringen av muslimer tog fart först efter att operation Barbarossa hade kört fast i den ryska vintern 1941–42 för vilka tyskarna var illa rustade. Förlusterna av manskap pekade fram mot kommande problem. När därtill USA involverades i kriget insåg de nazistiska militärstrategerna att på sikt skulle svårigheterna torna upp sig för Wehrmacht.
Ett samlat grepp över denna föga omtalade naziislamska allians går nu att studera i historikern David Motadels pionjärverk ”Islam and Nazi Germany’s war”.
Precis som i Europa var Hitler och nazismen omstridda i Arabvärlden. Men Tyskland byggde upp en framgångsrik propagandaapparat riktad mot muslimer. Kortvågssändningar från Berlin på arabiska, turkmeniska och indiska språk nådde hela Nordafrika, Balkan och en bra bit in i Asien. I programmen lades tonvikten på religion. Korancitat upplästa av bemärkta imamer kryddades med judefientliga utläggningar och hätska utfall mot Stalinstaten och Storbritannien. Sändningarna avlyssnades ivrigt på kaféer och torg såväl i Maghreb som på den kaukasiska högplatån. Därtill trycktes och spreds skrifter och flygblad som förenade nazistisk ideologi med islam. Detta kom att bli en lyckad framgångsteologi.
I Tredje riket och på Balkan inrättades koranskolor. Fältimamer skickades ut till krigsfronterna för att elda på trosfränderna. Särskilt den beryktade SS-mullaskolan i Dresden kom att utbilda många imamer ända tills den försvann i det beramade eldhav allierade flygplan spred över den tyska kulturstaden.
I boken träffar jag på det klassiska fotot av Hitlers möte med Palestinaledaren, stormuftin av Jerusalem, Haj Amin el Husseini. Det ägde rum 28 november 1941 i Berlin. De två vapenbröderna sitter i varsin fåtölj; stormuftin iklädd en miniturban och svart mantel medan Führern tycks med livliga gester förklara sin strategi för en redan entusiasmerad partner.
Många imamaer köpte inte Hitlers budskap. Men stormuftin kom att spela en betydelsefull, inte minst symbolisk, roll i detta samarbete. Han hade redan försökt initiera en pronazistisk kupp i Irak samma år men måst fly. Först hade han uppsökt Il Duce i Rom innan han gjorde Hitler den äran. Dessförinnan hade jihad förklarats, ett heligt krig mot britterna.
Hitler lovade stormuftin att utrota alla judar i Palestina, till stormuftins belåtenhet och denne prisade också nazisternas utrotningspolitik. Haj Amin hade anstiftat flera pogromer i Palestina och kom också efter kriget att spela en roll i Palestinaarabernas kamp mot Israel, faktiskt ända till sin död på sjuttiotalet.
Förutom sitt pronazistiska propagandaarbete initierade Palestinaledaren bildandet av tre SS-divisioner i Bosnien. Trots deras föga ariska framtoning behandlades de fezprydda krigarna med all högaktning, särskilt när de mördade judar, partisaner och romer med en grymhet som inte stod deras tyska herrar efter. Lika brutalt marterades muslimer som anslutit sig till partisanerna.
Det fanns en stor böjelse för islam bland nazipamparna. Mortadel framhåller att Himmler ägnade ett anmärkningsvärt intresse för religionen. Även Hitler uttryckte sympatier för islam. Det var dock främst som krigare muslimerna skulle uppskattas; deras religiösa martyrskap var besläktat med den nazistiska självuppoffringen.
Muslimerna behandlades med största vördnad i både Wehrmacht och Waffen-SS. De slapp äta griskött och halalslakt blev åter tillåtet.
Muslimer kom att strida in i det sista för nazisterna. De var med om att slå ned upproret i Warszawa och döda värnlösa polacker. De fanns praktiskt taget överallt där fronterna drog fram; de var lika fruktade som tyskarna.
Under krigets sista dagar bidrog inte mindre än sex muslimska bataljoner till försvaret av Berlin.
De muslimska anförarna försvann till arabländerna likt ledande nazister som också de fick åtnjuta full frihet och en vördnad som sällan beskärs krigsförbrytare.
För många av de muslimer som stred med Hitler handlade det om att min fiendes fiende är min vän. Det fanns dock även, enligt Motadel, ett annat perspektiv som underlättade valfrändskapen. Den gemensamma värdegrunden – antibolsjevismen, antisemitismen och antiimperialismen förenad med den nazistiska sekularismen och dess fanatiska hängivenhet – torde vara kompatibel. I Irak, Syrien och Egypten kom den fascistiska glöden som tändes redan på trettiotalet i det Muslimska brödraskapet och den arabiska socialismen att hållas levande ända in i vår tid.
Den franske filosofen Bernard-Henri Lévy talar om fenomenet fascislamism för att karaktärisera denna sammansmältning av de två ideologierna. De till helt nyligen så omhuldade nasseristerna och Baathpartisterna bär syn för sägen. Bland dessa kunde Europas nazister och deras handgångna muslimer finna en fristad. Judar fortsatte att mördas i arabländerna och de rasistiska våldsdåden vidgades i Irak-Irankriget i ett monstruöst hat av perser för att nu inte nämna Saddams gasattack mot kurder i staden Halabja.
Ett verk som kan läsas som en konsekvent uppföljning av Motadels klargöranden angående den aktualitet som det naziislamska samarbetet äger ända in i vår tid är Niclas Sennertegs ”Hakkorset och halvmånen”. Boken är en djuplodande kartläggning av tyska nazisters deltagande i de egyptiska och syriska statsapparaterna, deras militära efterkrigsupprustning och propagandakriget mot ”sionisterna”. Sennertegs verk torde vara provocerande läsning för arabsocialismens svenska själsfränder.
Gå till toppen