Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Vem vill inte ha den kvarterspolisen?

Den senaste tiden har vi journalister skrivit smärtsamt mycket om terrorn som flera européer har spridit bland sina landsmän. Därför kändes det nästan upplyftande att läsa Le Mondes stora och detaljerade sammanfattning om dagarna kring Charliedåden, häromdagen. Terrorn fanns där i varje rad, men det fanns också något annat.
New Yorks borgmästare Bill de Blasio, på besök i Paris, skakar hand med en polis utanför kosherbutiken där Amedy Coulibaly dödade fyra människor.Bild: Francois Mori
Mot terroristernas exalterade vansinne eller kyliga mordiskhet stod vanliga medborgares reaktioner. Och ett stilla konstaterande: att i de mest absurda och hotfulla situationer så är vi vanliga människor inte alltid, per automatik terroriserade. Vi är kanske livrädda, men samtidigt fullt kapabla till rationella och mänskliga handlingar - även när absolut ondska stirrar oss i ögonen.
Onsdagen den 7 januari hade bröderna Kouachi just mördat, för att inte säga förintat, en hel tidningsredaktion, plus ytterligare några människor. Nu blockerade de vägen inne i centrala Paris för en 64-årig herre som körde sin Clio. Mot honom kom dessa två mördare med automat- och raketgevär. Han fick order att lämna över bilen.
Vad gjorde mannen? Bönade och bad för sitt liv? Sprang iväg med en gång?
Nej, han bad dem att även få ta med sig hunden i baksätet - och fick det. Hur många IS-krigare hade haft 64-åringens kyla och sinnesnärvaro?
När de flyende bröderna dagen efter, uthungrade stormade in på en bensinstation, kände mannen i kassan igen dem. Han hade sinnesnärvaro att med en gång gå ned på knä med händerna över huvudet.
Terroristerna sprang iväg med fulla soppåsar. Polisen kunde senare detaljera menyn för en terroristlunch à la 2015: fem Twix, tre Bounty, en Snickers, två Kinder Bueno, en Nuts, tolv paket med kex av märket Prince (populärt bland franska småbarn till mellanmål).
På flyktvägen, när mördarna kört fast i leran stoppade de en dam. De riktade sina automatvapen mot henne för att kapa hennes bil.
Vad gjorde damen? Bönade och bad för sitt liv? Sprang iväg med en gång? Nej, hon frågade om det var okej att ta med sig påsarna som låg på passagerarsätet. Hörde jag någon säga ordet iskyla?
Seriemördarna var nu mätta, men fortfarande på dåligt humör. Den äldre brodern, Saïd, hade haft diarré och kräksjuka ända fram till attacken mot Charlie Hebdo. Allt höll på att avblåsas på grund av hans diarré.
Till slut stormade de in på i ett tryckeri norr om Paris. Firmans direktör såg de två männen med vapen komma in och gjorde direkt kopplingen med terroristerna. Han gick genast upp till övervåningen. Där sa arbetsgivaren till sin yngre grafiker att gömma sig snabbt som ögat. Sedan vände sig direktören om, gick terroristerna till mötes och frågade om han kunde bjuda dem på en kopp kaffe.
Handen på hjärtat: vem skulle inte vilja ha en sådan arbetsgivare?
Två lokalpoliser anlände. Saïd Kouachi stormade ut och sköt en kulsvärm mot polisbilen. Den ene av dem stod då redan i skottställning intill tryckeriets vägg och sköt Saïd Kouachi i axeln. Terroristen segnade ned och kravlade in mot byggnaden. Polisen höll inne med elden eftersom han, till skillnad från Saïd Kouachi,inte var en mördare. Men när polisen sprang därifrån punkterade han däcket på terroristernas bil med en kniv för att förhindra flykt.
Vem vill inte ha en sådan kvarterspolis?
Efter en stund började faxen gå varm inne i tryckeriet där terroristerna hade förskansat sig.
54 sidor med samma budskap: "Je suis Charlie".
Gå till toppen