Ett minne från scenkonstbiennalen i Jönköping 2013: det är lång, trång kö till en föreställning och jag passar på att prata – om att prata – med en koreograf. ”Vi måste prata mer om dans”, säger jag och syftar på det skrala utbudet av samtal om dans i kulturlivet. ”Men jag har ju valt den här konstformen för att slippa”, säger hon. Ja, det förstås.

Så här i efterhand är jag inte säker på att koreografen menade vad hon sa, det handlade kanske bara om att jag var mer intresserad av henne än tvärtom. Men faktum är att tystnaden om dans – och den låga prioritet i offentligheten som dans haft jämfört med andra konstformer – utmanas alltmer. En förklaring är att dansen har en fördel i ett samhälle som rymmer många kulturer: den korsar lätt språkgränser. En annan är att dansen äntligen, efter bildkonsten, litteraturen, musiken och teatern, blivit föremål för konstnärlig forskning.

Nya föreningen Samtidsverket är intressant i sammanhanget. Den startades ifjol av dansforskaren Cecilia Malmström Olsson och koreografen Malin Astner, just genom intresset för konstnärlig forskning och utvecklingsarbete inom dans och koreografi. Hittills har man hunnit pytsa ut flera spännande programpunkter i vinterns danskalendarium – workshops för dansare, men också samtal mellan koreografer och andra yrkesgrupper. Senaste händelsen var en performativ föreläsning, ett så kallat performance lecture, med koreografen Björn Säfsten. Under rubriken ” How to transgress a choreographed subject?” – ”Hur kan vi överträda ett koreograferat subjekt?” – gick händelsen av stapeln på gallerian Mitt Möllan i veckan.

Vad händer om en koreograf vägrar sätta punkt? Hos Björn Säfsten uppstår då en ”de-sentation”, som ett alternativ till en ”pre-sentation”. Poängen är att utforska rörelsen inuti processen. Eller som dansaren Sebastian Lingserius uttryckte det i det efterföljande publiksamtalet: ”Frågan är vad som händer om vi tänker, dansar och pratar samtidigt.”

En de-sentation förändras likt en kameleont efter sin plats. Reciterade textpartier om dansens semiotik varvas med improviserade rörelsesekvenser. I Malmö svarar de två medverkande dansarna (Sebastian Lingserius och Oskar Landström) utan betänketid på ord som droppas i rummet: ”stress”, ”opera”, ”säng”. Lemmar far ut i luften, gap öppnar sig i grin. Ett språng ner i betonggolvet blir ett fall genom en ryckig teckenvärld.