Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En radikal bland regenter

Per Svensson trivs som gäst hos den progressive Prins Eugen.

Prins Eugen invigde den 31 oktober 1905 sin nya bostad med en herrmiddag. Arton kuvert dukades. Alla gäster var konstnärer eller på annat sätt verksamma i kulturlivet.
Middagsbordet, inklusive placeringskorten, har nu rekonstruerats som en del av den stora jubileumsutställningen på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm. När man långsamt flanerar runt detta bord får man sig en tankeställare. Man inser att det inte är en naturlag att manliga kungligheters intresseområden alltid måste börja på bokstaven ”b”: bilar, brudar, bollar …
Eugen gillade visserligen också en del b-saker, blommor och böcker till exempel, men det stora stadigt lågande intresset i hans liv var konsten.
Prinsen föddes 1 augusti 1865, för 150 år sedan, som yngste son till Oscar II och drottning Sophia. Hans äldste bror var den blivande Gustaf V.
Huset på Waldemarsudde ritades av Ferdinand Boberg. Med sin utsikt mot inloppet till Stockholm, med sin luftiga ljusa atmosfär, sina konstverk, sina antikviteter och sina blomsterarrangemang måste det vara en av Sveriges vackraste miljöer. Nu har det scenograferats för att skapa en illusion av att prinsen fortfarande läser tidningar, skriver brev och tar emot vänner i sitt hem. Ett av hans arbetsrum har rekonstruerats. Skrivbordet är överlastat med fotografier av nära och, möjligen också, kära. Av en kalender i tamburen framgår att ”grevinnan Posse” ska komma på besök. Böcker ligger framme. När som helst kan prinsen komma ner från sin ateljé längst upp i huset där han ägnat förmiddagen åt att experimentera i gouache.
Detta, att för en stund få känna sig som en gäst i prinsens vardagsrum, blir för mig den stora behållningen av jubileumsutställningen ”Fasetter ur ett liv”. Det betyder inte att de mer konventionella utställningsrummen är ointressanta. Waldemarsudde har bullat upp rejält nu när husets herre fyller jämnt. Här visas hans egna målningar, men också verk av hans vänner. Här ägnas en sal åt prins Eugens trädgårdsintresse. Här görs försök att problematisera hans olika livsroller: ena dagen uppställning i husaruniform med pappa kungen, andra dagen picknick med bohemiska konstnärskompisar.
Som så många andra människor som fötts privilegierade, kända och rika måste Eugen ha brottats med frågan: Kan jag lita på att det är det jag gör, inte det jag är, som folk beundrar? Det kunde säkert vara plågsamt att grubbla över den saken.
Fast å andra sidan: Är det orimligt att privilegier och rikedom också har ett pris?
Och Eugen var inte någon Florence Foster Jenkins, sopranen som spelade in skivor inte för att hon kunde sjunga utan för att hon kunde betala. Som konstnär var prins Eugen på riktigt, han hade blivit erkänd även utan sin prinstitel. Hans genre var det poetiska landskapsmåleriet. Hans stämningslägen var melankoliska, drömmande, vemodiga. Hans mest kända verk har titlar som ”Molnet” och ”Skogen” och ”Det gamla slottet”. Men han har också skapat dekorativa monumentalmålningar i offentliga miljöer; Stockholms stadshus (Prinsens galleri), Norra Latin…
Prins Eugen var inte minst en betydelsefull samlings- och galjonsfigur i det svenska sekelskiftets konstliv. Som samlare och mecenat gjorde han konkreta och substantiella konstpolitiska insatser. Som kunglig konstnär bidrog han med all säkerhet till att legitimera och popularisera den nya konsten, den som skapades av de så kallade opponenterna. De var alla hans kamrater, mer eller mindre intima: Richard Bergh, Karl Nordström, Carl Larsson, Anders Zorn. Alla vänner var inte målare, men så gott som alla hade en förankring i de skapande konsterna. Till de allra närmaste vännerna hörde skalden Verner von Heidenstam och författaren Helena Nyblom.
I umgängeskretsen fanns också den i brunfärgade kretsar ökända revyhästen Karl Gerhard.
Det illustrerar ytterligare en i kungliga sammanhang komplicerande sida av prins Eugen. Han var politiskt radikal: demokratiskt sinnad, liberal, ”vänster”. Så småningom profilerade han sig också som antinazist, allierad med väninnan Amelie Posses Tisdagsklubb.
I den omfångsrika katalog som givits ut till utställningen citerar konsthistorikern Hans Henrik Brummer tyskvännen Sven Hedin som i sin dagbok hösten 1941 misslynt skriver: ”… Prins Eugen! tycker inte om att jag far ner till Hitler. Han tycker mer om att umgås med Grünewald, Karl Gerhard och andra fula fiskar som sprider sitt gift och hat mot Tyskland”.
Och av den biografiska mosaik som lagts av Waldemarsuddes bibliotekarie Anna Meister framgår att Eugen, som av hänsyn till sin officiella ställning inte alltid kunde agera och tala helt öppet, brukade ta chansen att skälla ut tyskar, quislingar och svenska medlöpare när han ringde henne. Han tog för givet att hans telefon var avlyssnad.
Och Anna Meister tycks ge honom rätt. Hon skriver att man ”kan anta” att prins Eugen en gång haft en akt hos säkerhetspolisen.
En arvprins som på grund av sin antifascism kunde uppfattas som en säkerhetsrisk. Det är bara en av många anledningar att vallfärda till Waldemarsudde.
Prins Eugen 150 år – Fasetter ur ett liv visas på Waldemarsudde, Stockholm, t o m 24/5.
Gå till toppen