I en spaning den 8/2 tillskriver Daniel Rydén mig ett ”historiskt yttrande” när jag i Sydsvenskan 3/2 uttalade mig om Erik av Pommerns förhållande till stadiondebatten.

Bevarande och vårdande av stadens kulturmiljöer är stadsantikvariens uppdrag. Erik av Pommerns donation till Malmö 1421 är ett exempel på hur beslut tagna i en fjärran tid påverkar oss i dag.

Bakgrunden är följande: Riddaren och borgmästaren i Malmö, Anders Mortensen, brändes levande på bål 1420 efter att ha förfalskat ett kungligt brev. Kung Erik beslagtog hans gods, som skänktes till Malmös invånare. De så kallade donationsjordarna fick inte privatiseras, men detta skedde delvis ändå under det oroliga 1600-talet. I slutet av 1700-talet ville man från statligt håll reda ut hur donationsjordarna användes. En del mark saknades, och två landområden lades då till: Västra och Östra Rörsjöarna.

Under 1800-talet växte Malmö, med nya behov av mark för fabriker, verkstäder och bostäder. Stora delar av stadens marker var dock donationsjordar. Vad göra? Havet fylldes ut för att få industrimark, jordar utanför donationsjordarna bebyggdes med bostäder och fabriker, innerstaden förtätades medan donationsjordarna användes för gemensamma behov som sjukhus, parker och så småningom Stadion.

1965 upphävde ett riksdagsbeslut restriktionerna för donationsjordarna, men Malmö har, i möjligaste mån, fortsatt hävda intentionerna för deras tillkomst.

Om mark privatiseras på stadionområdet görs ett viktigt avsteg från en snart 600-årig stadsplanetradition. Att oåterkalleligt ändra ägandet av mark som respekterats över så lång tid kommer att få konsekvenser för stadens framtida gestaltning.

Mitt uppdrag är att lyfta fram och uppmärksamma denna typ av historiska sammanhang. Att bli betraktad som osvensk, för att ha använt en historisk person i stadsplanedebatten, kan jag lätt leva med. Då är det mer besvärande att en av stadens viktiga profilbyggnader, Stadion, har dömts till rivning.