Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Utan hopp om att något ska bli bättre

Olga Ravns första roman är en hård generationsdiagnos, skriver Victor Malm.

Celestine.

Author: Olga Ravn. Publisher: Gyldendal.. PublishYear: 2015.
Livet är en lång bön om att kunna älska, skriver danska Olga Ravn i ”Celestine”. Raden träffar hårt, som en sammanfattning av en ungdom som i det senmoderna samhället blivit allt längre. Uttänjd av velighet, den nästan konstituerande oförmågan att hitta riktning i livet – att inte veta vad det är man vill göra, vad man ska bli, vem man kan vara. En dag närmar man sig 30 och vet inte vad som har hänt med åren. Vem är det egentligen man ska älska?
”Celestine” är Ravns tredje bok men första roman. Hon debuterade 2012 med den uppmärksammade, lovande diktboken ”Jag äter mig själv som ljung” och släppte sedan på egen hand ”Mean Girl” i 250 rara exemplar. När debuten kom i svensk översättning spådde jag henne samma framgång i Sverige som hon fått i Danmark. Så blev det inte, men eftersom den unga danska litteraturen nu fått vind under vingarna också i vårt lilla land, är det dags.
En ung kvinna lever i ett kärleksfattigt förhållande och vet inte vad hon ska göra med sig själv och sitt liv. Samtidigt är hon besatt av en gengångare, som äter sig in i hennes själ. Celestine, en ung 1500-talskvinna som murades in i en slottsvägg av sina föräldrar, och dog. En explicit spegelbild av berättaren. Hon tar ett lärarjobb på en internatskola och flyttar ifrån sin pojkvän, den psykologiska distansen dem emellan blir geografisk, men ingenting väsentligt ändras. Om nätterna klär hon ut sig och vandrar i skolans lokaler. Som ett spöke. Symboliken är kanske en aning för tydlig.
Men eftersom Ravn inte berättar en berättelse, i meningen att en händelse leder till en annan, som mot slutet får ett resultat, gör det inget. Romanen fungerar på ett annat sätt, påminnande om Marguerite Duras och Clarice Lispector. Genom en intensivt sköljande ström av scener, bilder och minnen manas en tomhetens livskänsla fram. Det finns ingenting att berätta, eftersom en berättelse implicerar att något rör sig, förändras. Men här står allt stilla, i rå skärande ensamhet.
Det är beskrivningen av denna ensamhet som är Ravns roman. Och spöksymboliken blir ett ankare, påtaglig och hård, som förtöjer all strävan efter rörelse. Stilen är barockt glänsande, vild och enkel, försöker sy världen nya kläder: ”og himlen begynder att antage samme farve som en gennemskåret lime, der har stået i køleskabet i en plastikcontainer i 32 dage.” Verkligheten är så hård och kall, hjärtat så tilltäppt, att detta språkliga bröstvärn som berättaren håller upp framför sig blir livsnödvändigt.
Därför kan jag inte låta bli att läsa ”Celestine” som en hård generationsdiagnos. En roman om de riktningslösa dagarna och aningarna om glädje som bara försvinner, försöken att hitta en plats att vara på och ett sätt att älska som om igen går om intet. Till slut finns bara framhärdandet kvar att fortsätta leva, även om man inet vill det och inte förstår varför. Utan hopp om att det någonsin blir bättre får man skydda sig med ord. ”Kærligheden vendte bare ryggen til os, så beslutsomt.”
Gå till toppen