Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Inget genomslag för niandet - förrän nu

Ni-reformen fyller 150 år i dag. Den skulle bota titelsjukan men fick ingen plats i våra hjärtan. Eller? Efter årtionden av duande har niandet kommit tillbaka och befäst sin ställning. Hos en del.
ENKÄT: Vad föredrar du?

Den 25 februari 1865 bjöd finansminister Johan August Gripenstedt personalen på middag. Han höjde sitt glas och kungjorde att titlar från och med nu var bannlysta på departementet. Med lite fantasi kan vi tänka oss hur ämbetsmännen mötte beskedet.
Johan August Gripenstedt blev statsråd 1856, friherre 1860 och avskaffade titlarna på finansdepartementet 1865.Bild: tagen ur bok
 
– Menar baron att vi inte ska kalla baron för baron längre? undrade en statssekreterare som visste att det bara var fem år sedan Gripenstedt upphöjts till friherre.
– Vad vill statsrådet då att vi ska kalla statsrådet när vi titulerar statsrådet? sa en extra ordinarie kanslist.
– Hur är det till att vilja bli tilltalad i så fall? frågade en misslynt aktuarie som var mån om sin titel.
– Ni, svarade Gripenstedt. Hädanefter använder vi tilltalsordet Ni.
Så inleddes Ni-reformen i Sverige. Den blev aldrig populär.
Många höll visserligen med om att ”titelsjukan” var en farsot, men tyckte ändå att den färgstarke baronen gått för långt. En titel var tecken på värdighet, ansåg de som hade en.
De som ingen titel hade avskydde ordet Ni, eftersom det var så de härskande klasserna ända sedan 1700-talet tilltalat enkelt folk. Ni där!
Vänner av ordning kallade ordet Ni en vulgär nykomling i språket. Det heter I, hävdade de och citerade den gamla visan: Viljen I veta, viljen I förstå...
Och visst, det var när n:et från verbet halkade över till tilltalsordet I som ordet ni skapades. Efter Gripenstedts utspel i Stockholm svarade landshövdingarna i Blekinge och Västerbotten med att proklamera en I-reform i sina län. Det gick ännu sämre.
Trots att flera myndigheter följde Gripenstedts exempel vann Ni aldrig en plats i svenskarnas hjärtan. Hellre sa man ”Är det till att vilja ha en kopp kaffe? Hur skulle det vara med lite grädde?”
Långt in på 1930-talet var dessa krumbukter enda alternativet till ”aktuarien”, men sedan tog socialdemokraterna över Sverige och ordinerade arbetarrörelsens klassiska tilltalsord för allmänt bruk: Du.
Om Ni var laddat med klassförakt så stod Du för solidaritet. Detta var vänsterns tilltalsord och när den satte prägel på Sverige bredde Du ut sig. 1967 genomförde Medicinalstyrelsens nye generaldirektör Bror Rexed en Du-reform på sin myndighet, och han hade större framgång bland personalen än Gripenstedt.
Den unga generationen, som vuxit upp under de ekonomiska rekordåren efter andra världskriget, använde redan ordet Du och tyckte att titlar var otidsenliga. Nu tvingades också deras föräldrar acceptera duandet, och många medgav att livet blev enklare när man inte längre behövde fundera över vem som var äldst eller finast och därmed hade rätten att ”lägga bort titlarna”. Duandet blev en del av den allmänna framtidstron.
Men Ni kom tillbaka.
Kanske var det för att vänstervågen ersattes av mer borgerliga strömningar. Någon har förklarat det med välfärdsstatens kris, andra med svenska ungdomars kontakt med andra språk. Kanske hade Ni legat oanvänt så länge att det negativa dunstat bort. Någon gång i början av 1980-talet vände sig i varje fall en ung expedit till kunden och sa typ:
– Kan jag hjälpa er? Vill ni prova den där tröjan? Vill ni ha kvitto?
”Det nya niandet”, kallade forskarna trenden. Och utredare i mogen ålder upptäckte till sin förvåning att nio av tio ungdomar anser det passande att säga ni. Framför allt till äldre personer.
Trots att just dessa ser märkligt sura ut när de bli niade.
Av helt andra skäl än vår tilltänkte aktuarie på Gripenstedts middag.
 
 
 

Hur ser du på att säga ni till en annan?

 
Melvin Halvegård är affärsbiträde på Lush: När jag jobbade på Burger King sa jag ni till en kvinna en gång. Jag trodde att jag var artig, men hon blev skitsur. "Att säga ni är ohövligt! Det ordet har vi tagit bort ur ordboken en gång för alla!" fräste hon. Jag frågade mamma om saken och hon sa att kvinnan hade rätt. Sedan dess vågar jag inte nia någon, jag säger du till alla.Bild: Julia Lindemalm
Malin Svensson arbetar på konditori Hollandia: Jag säger ni till alla kunder, det är en artighetsfråga. Här på konditoriet har vi inga riktlinjer, vi får säga vad vi vill bara vi är artiga. Jag har läst tyska i många år och även arbetat i Berlin ett tag. I tyskan är det här viktigt. Tyskar säger bara du till de allra närmaste, annars är det Sie som gäller. Det händer att någon reagerar negativt på ni, men det är inte särskilt ofta.Bild: Julia Lindemalm
Ulf Bengtsson är journalist: Jag gillar inte ni. Jag tycker att det är fel. Den som säger ni till mig sätter mig på en plats där jag inte vill vara. Niandet har spritt sig allt mer i restaurangbranschen, bland unga människor. Jag tycker inte om att bli niad och gör det aldrig själv. En vördnadsbjudande gammal dam? Jag skulle säga du till henne också, men om hon sedan niade mig skulle jag nog övergå till ni.Bild: Julia Lindemalm
Eva Hawa är på Skånebesök: Jag tycker om det. Det är respektfullt att säga ni. Artigt. Jag kommer från Libanon och är uppvuxen med arabiska och franska. I de kulturerna är man noga med att inte säga du till vem som helst. Men efter trettio år i Sverige uppskattar jag tilltalsordet du mycket. Ändå skulle jag säga ni till dig så länge jag inte vet vad du heter.Bild: Julia Lindemalm
Gå till toppen