Några månader efter att Rebecca Solnit publicerat en bok om fotografen Eadweard Muybridge befinner sig hon och en vän i skidorten Aspen på bjudning hos en viktig och förmögen herre. Han får höra att hon är författare och frågar, ”i samma tonfall som man uppmuntrar en väns sjuåriga barn att beskriva hur han övar på flöjten”, vad hon skriver om. Hon börjar berätta om sin bok om Muybridge, varpå han omedelbart avbryter och frågar om hon då möjligen hört talas om den väldigt viktiga bok om Muybridge som kommit tidigare samma år? Solnit och hennes vän försöker förgäves förklara att det är hennes bok han pratar om, men han fortsätter hålla låda. När de till sist når fram med informationen blir mannen askblek – ett par sekunder. Sen börjar han orera igen.

Solnits ursprungligen nätpublicerade essä om händelsen spreds blixtsnabbt. Dess titel och innehåll formulerade en känsla många kvinnor upplevt men inte lyckats ringa in – av att deras kunnande avfärdades eftersom det kom i fel kropp. Och i den här essäsamlingen – superbt översatt av Helena Hansson – tar Solnit avstamp i incidenten i Aspen för att belysa en världsordning där kvinnors erfarenheter och omdöme per automatik underordnas mäns. Hon vänder och vrider på fallet Dominique Strauss-Kahn, chefen för valutafonden som anklagades för att ha våldtagit hotellstäderskan Nafissatou Diallo, och på fallet med kvinnan som våldtogs och mördades på en nattbuss i Delhi. Hon nämner den kvinnliga FBI-agent som för döva öron varnade för al-Qaida före 9/11. Hon skriver om Twitter-kampanjen #YesAllWomen som tog fasta på det faktum att även om de flesta män inte slår, dödar eller våldtar så är alla kvinnor rädda för att drabbas av mäns våldshandlingar. Solnit skriver med engagerad och auktoritär stil, med förkärlek för metaforer och med, tyvärr, inte alltid dokumenterade fakta: när hon skriver att en anmäld våldtäkt begås med 6,2 minuters intervall i USA varje dag, eller att 90 procent av världens våldsbrott begås av män, hade det varit bra att kunna belägga detta med skarpa hänvisningar, om inte annat för att överbevisa den som gärna vill hävda att den civiliserade samtiden lagt misogynin bakom sig.

Själv hade jag dock, förförd av titelessäns löfte och djupt road av dess skildring av manligt kodad självgodhet, hoppats på en textsamling om just de vardagliga sakerna, smågrejerna, en genomlysning av sådant som strömmat ur munnarna på alla män som genom åren krävt ordet och tolkningsföreträdet – det beteende som i kölvattnet av Solnits text getts termen ”mansplaining”. Jag drar med fingrarna över titeln och tänker på den manlige bekante som höll en tjugominuters monolog om lämpligt val av smärtlindring vid förlossningar (detta efter att jag själv fött barn). På den manlige chefen som med trendkänsligt finger i luften tvingade mig att skriva en ung-arg-tjej-krönika och sedan blev rasande när han fått sin krönika och den visade sig vara ung arg tjej på fel sätt. På den manlige bekante som skällde ut en kvinnlig bekant som klagat på könsstrukturerna i sin bransch med motiveringen att hon ju hade jobb och därför inte borde klaga.