Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Brutalt roliga hämndsagor

”Wild Tales” får bra betyg.

Wild Tales

Argentina (Relatos salvajes), 2014. Regi: Damián Szifrón. Med: María Marull, Rita Cortese, Ricardo Darín, César Bordon, Érica Rivas, Leonardo Sbaraglia, Oscar Martínez. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.02

Érica Rivas som blodig brud i den svarta komedin "Wild Tales". Filmen har oscarnominerats och slagit biljettrekord i hemlandet Argentina.Bild: Juan Salvarredy
Att argentinske Damián Szifróns ”Wild Tales” var en liten sensation på filmfestivalen i Cannes förra året är lätt att förstå. Den är en energisk, drastisk och väldigt rolig skildring av människor som ger efter för impulsen att ge igen mot myndigheter, auktoriteter och de idioter i största allmänhet som man oundvikligen träffar på under ett liv.
I sex episoder, träffsäkert ledsagade av spagettivästern-inspirerad musik, möter vi de rosenrasande. Inledningen är kraftfull. Passagerarna på ett flygplan upptäcker att alla har kopplingar till samma man, en viss Pasternak. Ingen har gillat honom, men varför är de på planet tillsammans? Det dramatiska crescendot kommer snabbt och skoningslöst.
I en annan berättelse tar en kock på sig rollen som rättsskipare över en lånehaj som plågat hennes servitriskollegas familj. I en tredje favorit får en rättshaveristisk sprängämnesexpert en parkeringsbot, som blir startskottet för ett fall genom kafkaartade helveteskretsar.
Det är som att Szifrón fångat in de oförrätter, frustrationer och aggressioner som bubblar därute i världen och kanaliserat dem i ett blodstänkande falling down-fyrverkeri.
Det är brutalt underhållande med allvar i botten. Man känner hjälplösheten i mötet med kommunal byråkrati och inslaget av charad i ett så kallat drömbröllop. Här finns också en hård pik mot argentinsk korruption, och hur brott och straff i praktiken struktureras utifrån parametern fattig och rik.
Pedro Almodóvar står som medproducent, och visst kan man läsa in en almodóvarsk influens i de intensiva skådespelarinsatserna och intresset för stora känslor.
Men den visuella stilen är egen, fotot blekt och skarpt, klippningen Tarantino mer än Almodóvar. Filmen kunde i ett par stycken varit vassare på manussidan, men den är frisk och originell. Och temat är ju rent underbart.
Gå till toppen