Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Invasion från ingenstans

Idag för ett år sedan inledde Ryssland annekteringen av halvön Krim, Ukraina. Sydsvenskans reporter Kalle Kniivilä utkommer i dagarna med reportageboken "Krim tillhör oss". Här är ett utdrag.

Det hade talats om ryska trupprörelser dagarna innan, men alla blev ändå tagna på sängen när ett femtiotal tungt beväpnade män i omärkta gröna uniformer klockan fyra på natten mot torsdagen den 27 februari tog över parlamentsbyggnaden och regeringshögkvarteret i Simferopol, där de hissade ryska flaggor.
Efter stormningen av parlamentet har männen hissat den ryska flaggan över parlamentsbyggnaden. Samma dag meddelas att Krims regering är avsatt. Ny regeringschef är Sergej Aksionov, ledare för Rysk enhet, ett marginellt, ryskvänligt parti. Men fortfarande vet ingen vilka de gåtfulla gröna männen är.
Tidigt på fredagsmorgonen den 28 februari 2014 omringas terminalbyggnaden på Simferopols internationella flygplats på Krim av ett femtiotal beväpnade män i gröna, omärkta uniformer. Männen verkar tillhöra samma oidentifierade, välorganiserade grupp.
Jelena Mechanik från den ukrainska tv-kanalen Inter var snabbt på plats vid flygplatsen.
– Vi kom dit vid tretiden på natten. Jag var den enda journalisten som vågade gå fram till en av de gröna männen. Var kommer ni ifrån? frågade jag. Ukraina, Ryssland? Ryssland, svarade mannen. Det kunde ha varit en världsnyhet. Men uppgiften som snabbt spreds i ukrainska medier ifrågasattes av de internationella nyhetsbyråerna, eftersom de ryska myndigheterna ihärdigt förnekade all inblandning i händelserna på Krim.
Syftet var att skapa förvirring och så länge som möjligt hålla uppe skenet av att det handlade om interna oroligheter, inte en rysk invasion, säger Fredrik Westerlund, forskningsledare på totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.
Samtidigt genomförde Ryssland en omfattande militärövning längre norrut. När ryska trupper avancerade mot Ukraina var det svårt för den ukrainska ledningen i Kiev att fokusera på Krim. Förvirringen ökade ytterligare två dagar senare, den 1 mars, när Vladimir Putin begärde och fick det ryska parlamentets tillstånd att vid behov sätta in ryska militära styrkor i hela Ukraina.
Enligt Fredrik Westerlund på FOI kan man nu tämligen säkert säga att det var specialförband från ryska militära underrättelsetjänsten GRU som den 27 februari 2014 stormade parlamentet på Krim. Bland männen i omärkta uniformer fanns det också trupper från ryska försvarsmaktens elitförband.
Den ryska militären hade dessutom stöd av lokala och tillresta informella miliser, bland annat grupper av ryska kosacker – uniformerade nationalister som ser sig som arvtagare till de historiska kosackerna från främst södra Ryssland. Syftet var att ge sken av att det som skedde var något lokalt och spontant.
– De lyckades tillräckligt bra för att skapa osäkerhet och för att det med viss trovärdighet skulle gå att förneka att det handlade om ryska trupper. Miliserna ställde sig som en skärm mellan de ryska soldaterna och lokalbefolkningen. Då kunde inte heller journalister så lätt ta reda på vilka soldaterna egentligen var.
Några timmar efter stormningen fick alltså Krims premiärminister Anatolij Mogiljov veta att han och hela hans regering hade avskedats av parlamentet, som uppgavs ha sammanträtt i den ockuperade byggnaden. Parlamentet sades också ha beslutat om en folkomröstning om ökat självstyre för Krim.
Vad som i verkligheten hade hänt i byggnaden som ockuperades av okända trupper var svårt att veta. Alla telefonlinjer till huset hade brutits, parlamentsledamöters telefoner beslagtogs när de anlände till parlamentet, och inga journalister släpptes in.
Den ryske nationalisten Igor Girkin, mer känd under sitt nom de guerre, Igor Strelkov, var med i Krims så kallade självförsvarstrupper i slutet av februari. Senare sade han i en tv-intervju att det var hans trupper som såg till att de motvilliga ledamöterna fördes till den stormade parlamentsbyggnaden för att avsätta den lokala regeringen och tillsätta en ny:
– Det var självförsvarstrupperna som samlade ihop parlamentsledamöterna och föste in dem i salen där de skulle rösta. Jag var befälhavare i en av grupperna.
Ett par dagar senare började rysk militär fraktas in över Kertjsundet vid Krims östligaste spets. Men officiellt erkände Ryssland fortfarande inte att männen i omärkta gröna uniformer var ryska styrkor, och journalister som filmade inmarschen var inte välkomna. En av dem var Irina Sedova, som då arbetade på den lokala radiostationen Kertj FM.
– Jag pratade med soldaterna, de hade fått veta att de skulle till övningar i Novorossijsk på ryska sidan, men i stället skickades de in över sundet.
Den ukrainska militären hade en förläggning med 400 man i närheten av Kertj, men de gjorde inget, berättar Irina Sedova.
– Jag pratade en hel del med dem, för jag åkte runt med volontärer som delade ut utrustning till dem. Det kom inga order, och vi kunde inte inleda ett krig på egen hand, sade de. Och sedan, när det började komma hela konvojer, då var det meningslöst, vad kan 400 man göra mot så många?
Ryssland förde också in attackhelikoptrar som demonstrativt fick flyga över ukrainska militärförläggningar som ännu inte hade gett upp.
Under första veckan i mars lyckades Jelena Mechaniks tv-team från Kiev besöka flera ukrainska militärförläggningar på Krim, intervjua militärer och dokumentera hur förläggningar en efter en övertogs. Men ukrainska journalister var inte längre välkomna på Krim, och den 7 mars angreps teamet utanför ett luftvärnsförband i närheten av Sevastopol.
– De slog sönder alla kamerorna, de tog alla våra id-handlingar och minneskort.
Flera av journalisterna misshandlades grovt av maskerade gärningsmän innan de lyckades fly till säkerhet.
Elva dagar senare hade en folkomröstning genomförts på det ockuperade Krim. Den 18 mars undertecknade Vladimir Putin under högtidliga former ett papper som enligt den ryska synen på saken gjorde Krim till en del av Ryssland.
Boken Krim tillhör oss ges ut av förlaget Atlas i början av mars.

Detta har hänt

18-20 februari Sammandrabbningar mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor i Kiev leder till över hundra dödsoffer.
22 februari President Janukovytj flyr från Kiev, först till östra Ukraina och sedan med hjälp av ryska säkerhetstjänsten vidare till Krim. Några dagar senare anländer han till Ryssland.
26 februari Stor demonstration utanför Krims lokala parlament i Simferopol. Två demonstranter kläms till döds i folkmassan när proryska och proukrainska demonstranter drabbar samman.
27 februari Soldater i omärkta gröna uniformer intar Krims lokala parlament och regeringsbyggnad i Simferopol. Krims regering avsätts och en ny, prorysk regering tillsätts.
1 mars Ryska parlamentet ger Vladimir Putin sitt tillstånd att sätta in ryska trupper i Ukraina. De följande dagarna börjar trupper fraktas in till Krim med färja över Kertjsundet. Ryssland erkänner fortfarande inte officiellt sin inblandning.
16 mars En folkomröstning om Krims status ordnas. 97 procent uppges ha röstat för anslutning till Ryssland.
17 mars Krims parlament utropar republiken Krim självständig och ansöker därefter om att republiken ska upptas i Ryska federationen.
18 mars Vladimir Putin och representanter för den nya republiken Krim skriver under ett avtal om Krims uppgående i Ryssland.
23 mars Den sista kvarvarande ukrainska militärbasen på Krim, flygbasen Belbek i utkanten av Sevastopol, tas över av ryska trupper.
Gå till toppen