Kvinnan på bildskärmen stirrar rakt på mig. Länge händer inget annat. Men så plötsligt, DUNK. Utan förvarning skallar hon kameran med våldsam kraft. I ren ordlös frustration eller desperation. Dana Sederowsky heter konstnären. Det är en vanlig dag på Ystads konstmuseum, och känsloutbrotten har bara börjat.
”Känsliga tittare varnas för innehållet”, brukar det heta i tv när något särskilt otäckt eller stötande ska visas. Ola Åstrand, konstnär och kurator, vänder på begreppet. ”Varning för känsliga människor”, kallar han utställningen, som utan ironiska brasklappar tar konsten i hand för en vandring genom existensens känslomässiga minfält. Här samlar han verk av tjugofem konstnärer som alla förhåller sig till livskriser. Det är konst som katharsis och vändpunkt, som ångest, skuld och värkande sorg. Men också som styrka och motstånd, där en skruvad humor eller en strimma av ljus kan blixtra till. Med botten i sin egen historia söker han det slags förlösning som finns i delad erfarenhet.
Åstrand, som tidigare i kraftsamlingarna ”Hjärtat sitter till vänster” och ”Tänd mörkret” lyft fram den svenska konstens 1960-, 70- och 80-tal, gör även denna gång ett utmärkt jobb som kurator. Urvalet är oförutsägbart, och sätter sinnena på helspänn. I Mandana Moghaddams videoverk ”Exodus” skvalpar resväskorna rogivande på oceanens vågor. En försåtlig skönhet som inte skyler den bottenlösa förtvivlan många migrantöden rymmer, eller massgravarna i Medelhavets djup. Små dockkroppar, vassa redskap och tänger är några av fragmenten i Lenke Rothmans installation, som knyter ihop koncentrationslägrets grymhet med barnets tidlösa utsatthet. Fast där finns i lika hög grad en vardagens ångest. Med sökande blick skildrar Karin Broos i en svit av små, koncentrerade självporträtt åldrandets spår i spegelbilden.
Laddad till max, har utställningen ändå luft för eftertanke. Fast jag är kluven till psykologen och konstnären Joanna Ethertons texter, som intill varje verk ger en ingång utifrån olika kristillstånd. På ett närmast tabubelagt sätt skriver de betraktaren på näsan, även om de är känsligt hållna och bidrar med att här och var öppna en mänsklig dimension. I sitt katalogförord deklarerar Ola Åstrand att han förlitar sig på konstens integritet att klara ett sådant grepp. Jag är inte helt övertygad, men i detta fall böjd att hålla med.