Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Då blev jag övertygad om min egen genialitet”

Hon har rest mellan landets poesiscener sedan hon var tolv. Nu har Olivia Bergdahl rensat sitt språk på ordvitsar och metaforer och skrivit en roman om våld och statistik.

Inför releasefesten gjorde Olivia Bergdahl en power point-presentation om debutromanen ”Efter Ekot”:
Andelen självbiografiskt stoff: 30,35 procent (främst miljöbeskrivningar från Göteborg).
Andelen tid hon ägnat åt skrivprocessen de senaste tre åren: 26,5 procent (10 000 tecken per dag det första halvåret).
Främsta teman: Våld, mormor, radio och statistik.
”Efter Ekot” ska skrivas just så, med versal begynnelsebokstav på Ekot. Bokens 19-åriga jag Fanny missar aldrig radions nyhetssändningar. Hon räknar och lägger på minnet, det är hennes sätt att sortera in världen.
Olivia Bergdahl, som själv beskriver sig som en ”listmänniska”, lockades av tanken att tydligt kunna placera in verklighetens siffror i dikten. Därför löper nyhetssändningarna genom intrigen.
– Radion och nyhetsflödet händer ju oavsett var man själv befinner sig, det tycker jag är intressant. Att det är som en obönhörlig motor som bara pågår. Jag har själv lyssnat mycket på radio när jag har varit deppig.
När Fanny träffar den några år äldre Sam möter hennes statistikrabblande hans vänsterpolitiska övertygelser. De bygger en kärleksbubbla i hans lägenhet i Biskopsgården i Göteborg.
Gradvis sker så en förskjutning i relationen, där Sam är den som tar kontrollen. Det börjar subtilt och blir efterhand allt tydligare: I hans tonfall när han frågar henne vem hon pratade med på festen. Hur han lägger fram vilka kläder hon ska bära dagen efter. Hur det utvecklas till att han tvingar till sig sex och slår henne med sina knytnävar.
Det är just den subtila maktförskjutningen i en relation som Olivia Bergdahl har velat utforska.
– Jag tror att mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för ett mönster i vardagen, som inte alltid behöver leda till misshandel, men som gör det i vissa fall.
– Det kan vara ett tonfall, eller när någon inte riktigt lyssnar på vad man säger. När ens jag begränsas till vad den andra ser i en. Det är ofta det väldigt finstilta. Men jag tänker att det destruktiva kommer därifrån.
Fanny isolerar sig med blåtirorna. Radionyheterna blir kopplingen till den verkliga världen.
Det kommer också ett efter i romanen. Läsaren vet först inte vad som hänt mellan Sam och Fanny, bara att hon åker till sin mormor på Västgötaslätten för att vila upp sig. I mötet med den åldrande kvinnan kan Fanny läka.
– Jag tänkte mycket på den äldre generationens kvinnor och deras sätt att tala om saker, eller snarare att inte säga saker. Här framkommer det att mormodern också har ett hemskt förhållande bakom sig, att det finns en gemensam upplevelse.
Och slutsatsen blir... jävla patriarkatet?
–  Precis, säger Olivia Bergdahl och skrattar. Hon värjer sig bestämt från att hamna i ett särskilt politiskt fack, även om allt hon skriver har ett feministiskt anslag.
– Jag har haft lite problem med det där. I början kallades jag alltid ”feministisk scenpoet”. Men min politiska drivkraft är att alla ska få vara ifred, någon sorts vägran emot definitioner.
Olivia Bergdahl växte upp i Masthugget i Göteborg, i ett hem där kultur var ett vardagligt samtalsämne. Hennes föräldrar är journalisten och socionomen Annica Carlsson Bergdahl och Gunnar Bergdahl, tidigare kulturchef på Helsingborgs Dagblad och under många år chef för Göteborgs filmfestival.
Hennes mamma såg en dag en lapp om poetry slam på Musikens hus i närheten av hemmet.
– Jag var tolv, och gick dit. Det är fördelen med att vara liten, man har ingen självbevarelsedrift, haha. Jag måste ha varit oerhört gullig. Och jag togs såklart emot med öppna armar.
Fem år senare hade hon som 17-åring vunnit SM i poetry slam. Hon beskrevs som ett underbarn.
– Då blev jag övertygad om min egen genialitet. Jag tror att jag blev väldigt vuxen på vissa områden och inte lika vuxen på andra. Jag började turnera och tjäna pengar.
Sedan dess har hon kunnat leva på scenpoesin. Hon är uppe i 100-150 resdagar per år, och har aldrig haft något annat jobb.
– Det är som att man befinner sig i en annan referensram. Men jag har varit i normala miljöer. Jag har jobbat jättemycket i skolor och på bibliotek. Men det blir hela tiden som att man är på besök.
Olivia Bergdahl är urgöteborgare, vilket märks i romanen, som är djupt förankrad i den göteborgska stadsbilden. Spårvagnarna går fram och tillbaka mellan Järntorgets ölhak och Biskopsgården. I Göteborg är hon etablerad, och fortfarande är det i Västsverige merparten av hennes framträdanden bokas in. Ändå valde hon att flytta till Malmö för ett och ett halvt år sedan. Hon behövde miljöombyte, märkte hon när hon stannade i nästan varje gathörn för att socialisera med bekanta. En ny plats att hitta lugn och ro för att kunna skriva.
– Det var en spontan idé som materialiserade sig. Jag insåg att varje gång jag reste iväg någonstans försökte jag stanna kvar en dag längre. Så då blev det Malmö, här var det lätt att få tag på lägenhet.
Du låter inte särskild förälskad i staden?
– Jag tycker att det är platt och blåsigt. Jag upplever att Malmö kan vara en rolig stad, men att den har en hinna över sig, som man måste pressa sig igenom, säger hon och tittar ut mot grådasket på andra sidan fönstret på Scandic Triangeln. Här, i en fåtölj med utsikt mot gatuköket och gågatan, har hon tillbringat många skrivtimmar.
– Jag tänkte: Var kan jag befinna mig där jag inte känner en människa, och där jag kan sitta länge. Jag har också en romantisk syn på hotell och tåg, allt mitt resande sedan tonåren har satt sina spår.
Att scenpoeten skulle skriva en roman var en ganska given utveckling. Men hon säger att det också kändes blottande, att texten nu skulle stå helt för sig själv.
– På scen kan man påverka så mycket med tonfall och inramning. Man kan knyta an till dagsaktuella saker och ladda texten med någonting.
Redigeringen av boken, som först var dubbelt så lång, beskriver hon som plågsam.
– Den största delen jag tog bort var lekar med språket. Metaforer och ordvitsar. Allt pynt togs bort. Jag tänkte att nu ska jag inte gömma mig bakom mina vanliga manér.
Det positiva mottagandet av ”Efter Ekot” har förvånat henne.
– Jag trodde inte att jag skulle få recensioner från alla de stora. Eller att folk skulle vara så positiva. Jag hade förväntat mig fler tjuvnyp.
Hon konstaterar att hon ännu inte har upplevt hur det är att bli sågad. En känsla av förnöjsamhet som hon tänker glida runt i så länge hon kan.
– Jag klappar mitt inre geni, haha.

Olivia Bergdahl

Ålder: 25 år.
Bor: På Värnhem i Malmö. Uppvuxen i Göteborg.
Familj: Sambo.
Bakgrund: Ägnat sig åt poetry slam och scenpoesi i tretton år.
Aktuell: Debutromanen ”Efter Ekot” kom för några veckor sedan. Deltar den 6 mars i ett poetry slam med temat kropp, kön och queer på Valby Kulturhus i Köpenhamn.
Gå till toppen