VM slutade som det började, med en uppvisning av Petter Northug. Vi kan snacka svensk succé och ett medaljregn över förväntningarna – men ingen var större än Petter Northug. Han regerade VM från början till slut.

Johan Olsson försökte, han försökte både en och två gånger, han fick hjälp av Anders Södergren med att dra sönder fältet men ingenting hjälpte. Det var för tungt för att en ensam skulle orka dra och gå iväg själv. Klungan återsamlades hela tiden.

Fem mil av tung skidåkning, av plusgrader, blötsnö som föll i spåren och snö som samlades i drivor i backarna. Sämre förutsättningar kunde det knappast ha varit, trots att funktionärerna slet runt banan för att förbättra dem under hela loppet. Men den här dagen var det i alla fall lika för alla.

Och det blev fem jämna mil, fem mil där tätklungan visserligen blev mindre men aldrig reducerades så att det gick att urskilja några medaljkandidater utifrån deltagarnas placering.

Johan Olsson gjorde vad han kunde för att spränga klungan, men när inte det lyckades fanns det inte många alternativ för att göra loppet till hans. Istället gick loppet precis som Petter Northug ville ha det. Han låg stabilt i klungan under större delen av loppet, behövde aldrig göra det tunga dragjobbet längst fram och hade inte heller något intresse av att göra det. Han vet att han är oslagbar om han får chansen att spurta och han visade det än en gång när han sprang upp för den sista backen och sedan systematiskt avancerade förbi tättrion, hittade en lucka mellan spåren och stakade sig över mållinjen med en kraft och styrka som borde vara omöjlig att plocka fram efter fem tunga mil i något som liknade strösocker snarare än snö.

Ingen slår Petter Northug i ett sådant läge. Han förlorar inte en spurt. Han vet det, och motståndarna vet det. Och i detta som han på förhand har sagt ska bli hans sista världsmästerskap bjöd han på uppvisning från början till slut. Han avslutade med ännu en klassisk spurt, en sådan styrkedemonstration som blivit hans signum som skidåkare.