Vad skulle man göra om man fick reda på att ens tioårige son bara hade sex månader kvar att leva? Tanken öppnar en avgrund, frågan är omöjlig att svara på. Ändå är sorgen över ett förlorat barn en realitet för många föräldrar.

Den är ämnet för Malmögruppen Banditteaterns pjäs, ”Robins bok”, som baserar sig på serietecknaren Henrik Bromanders serienovell med samma titel. Pjäsen kommer, att turnera på bibliotek i Skåne under våren, med gratis inträde och en enkel men snillrik scenografi placerad mitt bland böckerna.

Scengolvet är täckt av utrivna dagboksblad, golvlampor tjänar som ljussättning. Vuxenteater på bibliotek, ja, varför inte? Det är lite 70-talsanda över det, bort med finkulturstämpeln, ut med kulturen till folket!

Innehållet i Bromanders pjäs är däremot så långt ifrån det pedagogiskt fotriktiga 70-talet man kan komma. Robins föräldrar gör nog, i mångas ögon, alla misstag man kan göra när det gäller sorgehantering.

Kort efter cancerbeskedet tömmer de sina bankkonton, säger upp sig från sina jobb och låter Robin göra en lista över allt han önskar sig under sin sista tid i livet.

Åka till Legoland, simma bland hajar i Bahamas, äta kanelbullar till middag, köpa alla leksaker han vill.

Formen för berättelsen är den dagbok som Robins mamma läser högt ur parallellt med händelseförloppet.

Sanne Ahlqvist Boltes gestaltar finstämt hennes stigande förtvivlan i det alltmer uppskruvande tempot och Oskar Stenström gör en trovärdig tolkning av den känslohämmade och ångestdrivne pappan.

Allt kulminerar i en vansinnig fest till Robins ära.

Det är en utmaning att överföra Bromanders mångbottnade och absurt skruvade serier till ett realistiskt scenspråk. Jag blir osäker på gränsen mellan ironi och allvar, mellan civilisationskritik och sorgespel.

Hela tiden väntar jag på att allt ska haverera, att föräldrarna ska ta sitt förnuft till fånga och lugna ner sig, den dramatiska kurvan pekar mot det.

Men sensmoralen uteblir, på gott och på ont. Vad tycker Robin själv om hela den här cirkusen? Det får vi aldrig veta.

Döden låter sig inte mutas med leksaker och söderhavsstränder.

Om det finns ett budskap i ”Robins bok” är det att ingen människa är perfekt. Föräldrarna gjorde vad de kunde, det här var deras sätt att ta farväl. Frågan om det var rätt eller fel lämnas till publiken.