Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Interaktiv resa genom sagokulan

Björnen som inte ville sova
Idé och dramaturgi: Vidisha Mallik & Ed Damron. Regi: My Areskoug. Scenografi: Anna Penna Sjölin. Kostym: Sofie Nylander. Rekvisita och djurattribut: Lena Jonsson. Musik: Hugh Chandler. Medverkande: Ed Damron & Kajsa Englund.
Expressteatern 28/2.

Ed Damron och Kajsa Englund i Expressteaterns "Björnen som inte ville sova".Bild: Martin Lindeborg
Det är något bakvänt med Expressteaterns nya uppsättning, ”Björnen som inte ville sova”. Ute skiner en tidig vårsol, men inne i den lilla teatersalongen på Rörsjögatan drar det mot höst. Framför ett draperi av olikfärgade tygremsor – en stiliserad fond av stammar och blad – förbereder sig björnen för vintern.
Här leker skogens fauna utan synbara bekymmer: ekorren samlar nötter, igelkotten gömmer sig under löven. Ett träd med mänskliga drag rör sig fundersamt i sidled och med bara ett par löv kvar längst ute på grenarna.
Två temperament bryts när årstiderna ute och inne krockar under urpremiären hos Expressteatern, som firar tjugofem år i Malmö. ”Björnen som inte ville sova” är fjärde delen i en kvartett pjäser om årstiderna, skapad av de konstnärliga ledarna, Vidisha Mallik och Ed Damron. Genom åren har de hållit teatern inom sin särskilda nisch, där mim och mask satt sin prägel på föreställningarna.
Gruppen framstår som ohotad i sitt slag när tystnaden och fysiken spelar huvudrollen. På det sättet verkar Expressteatern trygg i sitt uttryck, men också lite grand i skuggan av andra teatrar i regionen. Ingen orolig vittring efter att vara ny och samtida här!
Detta visar sig i fallet med ”Björnen som inte ville sova” vara på gott och ont. Pjäsen är med dagens teaterblick mätt en gammaldags historia: dramat karaktäriseras av fantasifulla kostymer och kroppens gestaltning, snarare än att fungera som en fabel för vår tid. Manuset är snårigt utvecklat och kniper tidvis fokus från det som är Expressteaterns egentliga kvalitet: gesten framför ordet.
Vad är då detta egentligen för historia? Storyn spinner runt björnens problem, som är att dagdrömma för hårt. Därför längtar hon till varmare trakter hellre än ner i sitt ide. En mås med näbben i snitsig böj lockar ut i fantasins marker och till slut flyger björnen verkligen iväg – om det är dröm eller verklighet får publiken själv avgöra.
Barnen i salongen leds i korta sekvenser upp på scenen för att agera med i händelseförloppet. Ibland skapar det charmiga visuella inpass, men andra gånger stannar samspelet vid skissartade ansatser.
Trots tufsigt manus är skådespelarna beundransvärt engagerade i sin omväxlande fysik: så sjunker till exempel Ed Damrons groda med vidöppen blick ner genom en grumlig göl. Bakom grodögonen gömmer sig en skådespelare så hängiven sitt uttryck att värmen obönhörligen sprider sig. Intill honom tumlar Kajsa Englunds björnunge runt utan att tappa energi.
Föreställningen utvecklas till en interaktiv resa genom sagokulan, men befinner sig fjärran från den ovanliga sorts abstraktion som Expressteatern i sina bästa ögonblick tillför barnteaterlandskapet.
Gå till toppen